ADHD och medicin

Nu ska jag vässa lite, vara lite irriterad, men bara lite för snart ska jag och Lilla till stallet och mocka skit.

Vad är det med det här att folk är så ovilliga att medicinera barn med adhd? Vad är det EXAKT de är så rädda för?
Nu på förmiddagen har jag skummat igenom ett flertal bloggar där föräldrar skriver naket och ärligt om hur en vardag med såna här barn ser ut och I kid you not, 90% av dessa dagar är ett living hell. Det är ett sjukt under att inte fler människor dödar sina barn alternativt dödar sig själva när de har med adhd att göra för adhd suuuger ut all kraft och energi, ända in i märgen. Man kan vakna och tänka, idag, idag ska bli en bra dag, idag ska alla vara lyckliga och ändå, efter en dag där man har vänt ut och in på sig själv, hängt fotbollar genom metkrokar i öronen och ätit hundbajs, typ, man har alltså gjort ALLT man som människa är kapabel att göra för det här barnet, ändå, framåt kvällen, vill man bara gråta. Och döda.

Iallafall, ÄNDÅ väljer en del att inte medicinera?
Och då undrar jag hur man tänker, hur argumenterar man? Man erbjuds alltså att prova något som kan hjälpa men VÄLJER aktivt bort det?
Vi är i princip emot att medicinera barn säger en del.
Jaha, men att låta barnet plåga sig igenom dag efter dag, det är ok? Att veta att det inte kan lyckas med hälften av vad barnet företar sig pga funktionshinder och ÄNDÅ låta den genomlida det?
Man vet inte tillräckligt mycket om hur medicinen påverkar barnet i det långa loppet.
Hur mycket vill du veta? Det finns faktiskt ganska mycket om hur medicinen funkar, om man vill läsa.
Man löser inget med piller.
Kyss mig i arslet. Vad man måste inse är att människan är begränsad och KAN INTE lösa allt själv.
Medicinering är något som sker under en tidsperiod, oftast 2-3 år (undantag finns naturligtvis) för att barnen då ska kunna landa och lära sig hantera sin adhd.
Allvarligt, om någon visade samma resultat som medicin som med till exempel....hundbajs, så skulle vårt barn äta det. Ni fattar vad jag menar.

Vår Stora fick barnreumatism när han var 6 år. Han medicinerades med cellgifter och starka doser smärtstillande i 3 år. Jag skulle vilja se allas reaktioner om jag hade sagt nej till den medicineringen med orden
vi är i princip emot att medicinera, vi kan lösa detta själva om han bara får lite extra stöd i skolan, vi vet inte hur detta påverkar honom framöver....

Nä, just det. Varför är det ok att medicinera med så starka mediciner, för reumatism men inte adhd? Man vet inte mycket om barnreumatism, man vet inte varför man får det eller hur prognosen är i framtiden, men sätter in det tunga artilleriet och håller tummarna. Det gör vi med, för Mellan. Medicinen fungerar, den fungerar ypperligt. Hon är en lyckligare, mer harmonisk tjej än NÅNSIN under hennes första 9 år i livet.

Ge mig ett enda, ett enda argument för att jag ska ta bort det enda som har fungerat. HUR det fungerar vet jag inte, men det funkar. Allt annat, såsom psykologsamtal eller Omega3, jo hejsan. Kanske 10% har det hjälpt. Resterande 90% har varit i dödastadiet.

Glad Påsk på er. Hör gärna av er om ni har frågor, hellre det än att ni sprider okunskap vidare ;)