Dagens Plura.

Euforisk

Nu säger J; amen vad fan betyder euforisk!!!???
Hon tycker alltid att jag ska vara så fisförnäm och svänga mig med krångliga ord men;
tillstånd av glädje och upprymdhet
det är vad det betyder och det är det enda som kan sägas efter handler training med Gerard O'Shea, TROTS 4 timmar i ett ruggigt ridhus, TROTS tom mage eftersom att jag inte hann äta middag, TROTS helvild, tjejsjuk welsh med namnet Plura så var det FANTASTISKT roligt!
Eftersom att jag är en glad nybörjare gläds jag åt varje lite upptäckt inom hundvärlden och varje enstaka litet framsteg med Plura, när man verkligen ser glimtar av vilken SNYGG och DUKTIG hund hand kan/kommer att bli, ja jag bara leeer hela tiden.

Vi var inte hemma förrens 2230 och sen försöka somna på det, omöjligt, så man var lagom mosig imorse men längtar redan till nästa måndag och nu LÄNGTAR jag även till Lilla Stockholm under påsken för nu jävlar har vi fått så mycket att jobba med att VI SKA KLARA DETTA!
Tjohooo på er! Viva la vida! Eller nåt...

Vård.

Eftersom att jag bor där jag bor, har jag tillhört Järna Vårdcentral.
Det är ett skämt och ett spelande, gamblande med folks liv, att ha dem knutna till den vårdcentralen. Det är vårdcentralen som gud glömde, av alldeles för många anledningar. Jag skulle kunna sitta en hel dag och berätta vad vi har utstått, vad vår släkt, våra vänner och andra lösa bekanta har utstått på den vårdcentralen.

När man kommer in där och träffar någon man känner, skäms man. Båda två alltså. Oavsett anledning till att man är där. För båda vet att här sitter jag och mår dåligt och jag kommer inte att få träffa en läkare som talar svenska eller som förstår när jag försöker förklara och jag kommer sitta här lik förbannat om två veckor med än mer feber, ännu mer ont och de kommer ändå inte vilja ta prover.

Om det nångång dyker upp en läkare med adekvat utbildning som dessutom har empati och sunt förnuft så blir han aldrig långvarig.
Nu kan man ju tycka att vi som är så friska borde ju inte bry oss, vi är ju sällan där, nä, men ändå, NÄR vi är där vill vi ha rätt vård.

Så öppnades Hälsokällan och vi skrev över oss snabbt som attan och DÄR fanns det resurser, där fanns det duktiga människor som gjorde det de skulle, nämligen ge rätt vård.
Men nu konkar de, Hälsokällan, för få patienter skriver över sig, de sitter fortfarande i väntrummet på Järna vårdcentral och fattar inte att något bättre väntar alldeles om hörnet och det är för JÄVLIGT om vi ska tvingas tillhöra Järna igen, det går bara inte.
Så nu letar jag vårdcentraler på nätet.
Jag blir så trött på det här, ett typiskt exempel på en instans som inte funkar, folka klagar men när lösningen kommer så BYTER de inte! De är hellre kvar hos en dålig vårdcentral än tar risken att prova en ny. Makalös svensk dumhet.

Plura update

Utställnig i Sollentuna i lördags, uppstigning klockan 05:00 men bara för att jag nte kan sova som en normal människa. Trevligt att komma dit tidigt för en gångs skull, vi kunde välja och vrkaa bland platserna.
iallafalländå så gick vi in i ringen tidigt, enda welshen vilket suger men men. Jag är ganska laddad men tappar fokus FULLSTÄNDIGT när domaren tar fram en mätsticka och det vet vi ju alla att tappar JAG fokus hakar Plura på och tappar allt.
Domaren var iallafall trevligt och hade överseende med Pluras hattande och mätte honm till 49 centimeter vilket vi inte tror ett dyft på men han var nöjd och slutligen blev Plura 3:a i gruppfinalen. Väldigt fin kritik fick vi, domaren tyckte Plura var mycket flott i ringen.

Saga hade ju sin första officiella utställning och hade en domare som dömde mycket oberäkneligt, man kunde aldrig se en röd tråd i hans utlåtanden, det som gällde i ena klassen gällde inte i den andra osv. Saga åkte ut utan placering men skötte sig FANTASTISKT och gick runt som en drottning. Watch out säger jag bara, hon blir en killer.

Igår tog jag och J hundarna ut på en skön skogspromnad. Plura är verkligen i sitt esse i skogen bland snö, mossa, stockar att hoppa över och kottar att plocka.
Vi stötte på spår också. slog upp dem på nätet nu och det visade sig vara...grävling. Jäklar vilka klor den hade enligt spåren i snön.

Och bio igår! Jag och J kollade på Marley & Me, boysen o barnen kollade på Kenny Starfighter, bra deal där J, he he.
Kan ju säga att filmen är lika sorglig som boken, jag och J fulbölade i salongen men det var fint! Bra film.

Ikväll: handler training med Gerard O'Shea. Wish me luch, monkeyduck.

Finfina måndag

Alla fina där ute, hej på er.
Kan tala om att klockan är 10:35 och jag har ett monster i magen som skriker efter mat mat mat! Monstret har bara fått en banan imorse och lite vatten på det (jag hinner inte ÄTA på vardagsmorgnar) och nu säger monstret att HALLÅ, igår morse fick jag 1 hårdkokt ägg, kaffe, juice, 2 rågsmörgåsar med ost och skinka SAMT en skål med yogurth! Vad nu?

Helgen är slut men det känns ok för de har LOVAT 15+ grader på torsdag.
Jävlar vad långt det är kvar till lunchen...

Infekterad.

Jag känner mig infekterad, zappar runt på bloggar av människor med ångest, sjukdomar, misär och ovilja att leva. Har man rätt att ta sitt liv? Begå självmord? Funderar, har inget svar, egentligen, men ändå.

En tonåring som inte har levt, har den rätt att ta sitt liv och säga att jag vill inte leva? Hur kan den veta det när man inte har levt? Hur kan man vid tidiga år bedöma att det inte är värt det?
Om man då är äldre, kanske 30-40 år, kan man bedöma det då? Ja egentligen, men om har satt barn till världen har man ett ansvar, för alltid, oavsett hur jävligt det är. Man har ett ansvar att finnas där, som vuxen, som förälder, som medmänniska. Men barnen då, de har ju inte valt att bli satta till världen, kan de då säga; jag vill inte leva, jag har inte valt detta?
Enligt mig så har vi alla en mening, ett syfte, på något sätt. Jag väljer att se det som att vi har fått en chans att leva, ett erbjudande, det är vårt ansvar att förvalta den chansen, ge det en chans, prova. Men de som då får ångest av att leva, har de rätt att avsluta? Återigen, har man gett livet en chans när man bara är 14 år? Eller 20? Har man levt livet till fullo då?
Jag förstår den dödsdömde cancersjuke som vill avsluta när man själv vill och inte när sjukdomen bestämmer att nu är det dags. Men för den som inte har en dödsdom, vad finns det för något som är så definitivt?
Ångest och depression är inget vi väljer men någonstans måste vi välja att leva.
Helt ärligt, om man sedan vid 30-40 års ålder fortfarande känner samma sak och man inte har satt barn till världen, då är det nog upp till var och en.
Jag skulle bli förkrossad om någon av mina barn valde att ta sitt liv vid den åldern men ändå, det är inte mitt beslut. Det är rent egoistiskt av mig att vilja ha kvar någon som inte vill vara kvar.

Jaha, det här var ju ett mysigt sätt att avsluta veckan på, må jag säga. Jag överträffar mig själv ibland. Det kan bero på att himlen är mörk utanför, det vankas snö (bajs) ochj ag är innerligt trött.
Oavsett vad ni väljer, ha en fin helg. Ta hand om er.

Snott

Den här snodde jag från Silverfisken bara för att jag var tvungen, hans adress hittar du till höger.

Alltså jag är ju inte mycket för dessert men ni som är det, ni som kan bli våta i ögonen av lite choklad, ni kan ju tänka på det här när ni kämpar er igenom vardagen...

Näveränding ståååååry!

Hade utvecklingssamtal med Stora igår och för en gång skull var det riktigt trevligt, allt börjar vända, lite lite litegranna man kan inte få allt på en gång. Stora har fått beting i Ma, ämnet där han har mest konflikter med läraren, vilket betyder att han sitter med på genomgången (tyst of course, inte störa ajabaja) och sedan får han gå och sätta sig utanför klassrummet mot att han redovisar minst 10 tal i det område där de ligger och gissa om detta passar Stora, nu slipper han lida som han säger en hel lektion med den här läraren vilken han verkligen inte klickar med.

Stora sms:ade också en bild till mig med ett tydligt G i No prov så jag köpte hem munkar med socker på för det älskar Stora, Stora behöver beröm vareviga dag, får han det blir han som en kelsjuk katt och det liksom spinner i magen hans av nöjdhet.

På kvällen åkte mannen med Mellan och Lilla på fotbollsträning och jag och Stora satt själva vid middagsbordet och språkade under middagen vilket var mysigt och under en svindlande sekund såg jag en bild framför mig hur det var när Stora (fast i en mindre version med blont hår och byxor som inte hängde vid knäna) och jag ALLTID satt ensamma vid middagsbordet och att det faktiskt kunde ha varit så än idag om jag inte hade gått på dansen i Folkets Hus 1996.

Ja haja att det är så länge sedan, vi träffades november 1996 och sedan blev det en berg och dalbana av kärlek och känslor men det är alltså 12 år i år och det känns som 2. Ganska bra betyg måste man säga. Härom dagen sms:ade jag honom mitt på dagen att jag älskar dig, idag, igår och imorgon och fick till svar att vad har du nu gjort.

Imorgon, när ni andra har sovmorgon, kliver jag upp 0530 för att bege mig till hundutställning, Plura går in i ringen strax efter 0900 så är ni vakna då kan ni väl hålla tummarna och skicka positiva tankar till mig så att jag inte klemar bort det den här gången också utan jag ska gå in med JÄVLA ANAMMA för VI ÄR BÄST. Så det så.

Våren är på väg, jag känner det, vi måste bara ge oss till tåls, den är så blyger våren och ska ta komma in på scenen efter den gråa, tunga vinterna, våren är ju mycket lättare, nästan viktlös, så det är en tung uppgift men snart så, snart så...

Bilden snodde jag på nätet, förlåt.

Måste man ha en rubrik?

Igår skyndade jag mig hem, bytte kläder och hämtade PLura sen var det dags för ringträning i Nykvarn.
Alltså, shit vad trött jag var. Vi sprang runt på Nykvarns IP och det var snö och is och jävulskap och efter 10 min flåsade jag som en gammal tant men det var bara och bita ihop och kämpa, en timma hastade vi runt och det GER så mycket, hon som har träningen är grymt barsk och rak och det är vad vi behöver. När hon ställer upp Plura och han fokuserar så ser jag varför jag gör detta för han är så himla snygg, min lilla bebis.
Imorse lämnade vi Plura hos J&J och jag är så TACKSAM över J som tar sig an Plura med sax och kam, jag är inte ens hälften så duktig som hon är och Plura blir så SNYGG!
Hörrni jag skulle verkligen vilja tacka J för hennes insatser, vad ska jag göra tycker ni?

And then back to work, nu sitter jag här med lönelistor, fakturor, försvunna purchase orders det serveras fisk på menyn idag, ute skiner solen och ja, vad mer behövs för att man ska vara lite glad.

Vet inte.

Igår fick jag ett samtal från specialpedagogen på Storas skola, hon hade hittat Stora i korridoren, strax efter en konflikt han haft. Stora var superledsen, skakade och grät.
När jag gick och la mig på söndagskvällen mådde Stora finfint, han var glad och nöjd, hade en tjejkompis där, han skrattade och jag visste att han mådde bra.
Men tydligen hände något senare. Eefter att kompisen åkt hem? Jag vet inte. Via sms? Via email? Jag vet inte. Men något hände som gjorde Stora så ledsen att han skar sina armar och fick psykbryt på en lärare som bad honom stoppa undan telefonen.
Helt seriöst, jag vet inte vad jag ska göra, han svänger så snabbt, snabbare än aktiekurserna, jag hinner verkligen inte med.
Vi pratar på telefon igår eftermiddag och han är ledsen men lugn, vill inte berätta per telefon utan vi tar det sen och när jag väl komer hem är han ute med kompisar och ramlar in till middagen med 4 fnittriga, tonåriga kompisar som snabbt stänger dörren till hans rum och vi hör deras skratt hela kvällen men det är skönt för jag tror inte man skrattar när man skär sig men nu undrar man ju om vi ska bevaka när skrattet tystnar, är det då skärandet börjar?
Jag vet inte, hur ska jag veta och hur ska jag kunna ta reda på?

Jag vet bara just nu att jag har en blöt filt av trötthet över mig och en sanslös, avgrundsdjup längtan i magen av att åka till solen.

Måndag!!??? Gahhh!!!!

Det var ju nyss fredag! Vad händer? Hänger inte med nånstans.
I lördags hade vi makens moster samt sambo på middag, hon har nyss kommit hem från Hawaii. Det var så mysigt och så gott och så trevligt. Mindre trevligt att vi var uppe till 04oo med alldeles för mycket vin, det var surt dagen efter.

Pluras syster tog CK på utställning i Gävle i söndasg, kuuul!
Imorgon har vi handler training och på lördag utställning igen, mer laddat denna gång, nu jäklar.... Trist bara att domaren aldrig har dömt Welsh men men, det går som det går, all träning är bra träning inför Lilla Stockholm som går av stapeln i påsk.

Ha en fin måndag hörrni, jag ska försöka fatta att det är ny vecka. Usch.

Joe fanskapet Labero

Vi var ju på Hamburger Börs igår, ja inte den kvinnliga sidan av Nilssons för hon låg hemma och kräktes men iallafall och jag måste ju bara säga det att Labero gör mig FÖRBANNAD över hur listig han är och det är ju sjukt svårt att förstå vad det är han gör men mig kollra han bort totalt.
Får ni chansen så gå och se!

Älskade Stora.

Stora är som sagt på praktik hos min äldre bror i Mariestad. Min brorsa är bagare/konditor och en jävligt duktig sådan. Han var precis som Stora enormt skoltrött i högstadiet och började som lärling hos en bagare redan då. Det räddade honom.
Nu får jag rapporter från Stora att det är skitkul på bageri och han får göra allt, nästan, såsom dekorera tårtor, göra semlor, maränger och gud vet vad. Jag borde ju veta hälften eftersom att jag jobbade på konditori under hela gymnasietiden men men.
Stora tycker det är inte så jobbigt att gå upp klockan 0500 och jag hör på hans röst att han känner sig behövd, han blir sedd, han är någon som räknas.
För en stund sedan fick jag ett sms att han vill sjukt gärna ha ett sommarjobb.
Alltså, jag vet inte. Men förr i tiden när ungdomarna jobbade från tidig ålder, när det var en lyx att få gå i skolan, då fanns inte emo kulturen eller rastlösa, ledsna och uppgivna tonåringar.
De hade en arbetsuppgift, de var behövda varje dag för att få livet att gå runt och det är ju det som är det stora felet.
När ingen behöver en, varför ska man då finnas till?
Jag är så sjukt glad och stolt över vår Stora och jag blir alldeles varm i hjärtat.

Tipselitipseli.

Jag bara måste tipsa om den här finfina bloggen som har funnits i 100 dagar och 100 nätter men jag hittade den nu och NU är jag glad igen!
Vilken härlig, vacker människa med fantastiska foton!
LäsLäsLäs.

Måste vara det att vi är så sjukt olika i liv och leverne men vilken glädje i allt hon gör och vem vill inte bara älska hennes kläder, smycken, skor, RESOR (jag som hatar Frankrike hmmm).

Mitt kontor.

Jag har en egen häst. Den står i fönstret.

Min fina gemlåda.

Min anslagstavla borde ha bilder på mina fina barn. Istället har jag en lapp som förklarar allt just nu.

Det var mitt kontor det.

Inte kul.

Jag.

Jag är beroende av cigaretter, tyvärr. Men, det kunde ha varit värre, tänk om jag hade varit beroende av heroin? Då hade jag nog inte haft den här bloggen.
Jag gillar att inte vara stressad.
Jag äter ofta och mycket, tror alltid att kriget kommer, bäst att äta nu eftersom att man inte vet när man får mat igen.
Jag säger ja till alldeles för få saker, jag sätter mig själv i ett hörn och missar roliga saker eftersom att jag inte orkar.
Jag ger mig sällan in i saker där man måste göra något fysiskt, det är alldeles för jobbigt.
Jag duktig på att styra upp saker, få saker gjort, få andra att göra saker de egentligen inte vill och i slutändan tycka det är kul.
Jag stör mig på människor som tror sig veta men inte har en aning, latmaskar som skor sig på andra (icke att förväxla med min ovilja att göra saker)
Jag läser böcker som innehåller människans svartaste sida, kärlek blir oftast så klicheartat.
Jag är vackrast i skidkläder. Riktigt läcker faktiskt.
Jag skrattar åt det mesta, helst sånt man inte ska eller får skratta åt.
Jag är en typisk alldaglig människa som vill bli sedd.
Jag har aldrig hoppat fallskärm men var sak har sin tid.
Jag är lycklig när jag är med människor som får mig att skratta och det är inte så svårt så jag är lycklig ganska ofta, faktiskt.
Jag trivs inte i stela sällskap med prettomänniskor som bara vill hävda sin egen förträfflighet.
Jag är dålig på att inte bli arg.
Jag är rädd för att mista någon jag tycker mycket om.
Jag älskar lugn och ro, min familj, lakrits.
Jag uppskattar mitt liv.
Jag tror på att det man ger får man tillbaka.

Lite roligt 2.

Dagens skor som är så hala att jag nyss stod i spagat i fikarummet. Kul.

Lite glad.

Jag går in på tjuvtittat och ok då, lite glad belv jag faktiskt.....

Min födelsedag för många år sen...

Vandrade in till Siverfisken för att bli uppmuntrad och där lär jag mig att Don McLean med American Pie var högst på listorna den dagen jag föddes för cirka trettisjutton år sen. Där ser man.
Fortfarande sur by the way.
Kunde ju be er om bli-gladare-tips men ni är ju så sjukt snåla med kommentarer.
Nu blev jag ännu surare.

Gnäll.

Jag ska inte gnälla, ska inte gnälla, hatar när folk gnäller, men kan man låta bli med regnvattnet som skvalar där ute, alla veckorna, dagarna kvar till semester, en hel lång tråkigt arbetsvecka framför mig (som visserligen lättas upp lite av att vi ser Joe Labero imorgon med Nilssons ) men ändå.
Jag veeeet att jag borde vara lycklig för att jag har friska barn, ett hus att bo i, ett jobb att gå till, en make och en hund att krama, en Stora som är på prao hos brorsan i Mariestad men ÄNDÅ.
Jag vill verkligen inte vara glad för ute regnar det och jag hatar grått regn och iskyla ända in i märgen.
Igår hade jag ont i en äggstock och tyckte fantastiskt synd om mig själv, att bli sjuk mitt i allt detta gråa men så imorse släpper det, i äggstocken men jag kan inte släppa den tunga surheten som ligger som en blöt yllefilt över mig.
Jag har flera roliga saker att se fram emot den här våren, sommaren ÅRET men kan inte låta bli att sjunka ner i tristessen, gnällandets och onöjdhetens dalar.
Fy fan.

Fredag hörrni.

Just nu skiner solen in genom fönstret i mitt rum på jobbet. Eftersom att jag har svart kofta på mig är det härligt varmt på ryggen.
I handen har jag en ack så liten kexchoklad som faktiskt smakar ljuvligt så här på eftermiddagen.
Datorn spelar Martha Wainwright, jag ska snart åka hem, laga hemgjord pizza till mina barn, ta mig ett glas rödvin och slappa i soffan.
Jag vet inte, men livet kunde vara värre.

Blip.fm

Tusen tack Silverfisken för att du tipsade om detta.
Nu är mina tysta dagar över.

My dearest silverfish

Jag har sagt det förut men säger det igen, Silverfisken är en inspirationskälla utan dess like. Eftersom att jag på dagtid inte kan surfa på youtube och hitta rolig musik, bläddrar jag i
hans fotoalbum och njuter, gör det ni med här.

Hjärnblödning

Vi har kommit till det stora vägskälet att Mellan får gå hem direkt efter skolan vid 1400, vänligen passera fritids liksom. Hon är så nöjd så nöjd och jag är tyst, ger henne inte idéer som använd inte spisen eller ugnen, tänd inga ljus, öppna inte fönstret på övervåningen, busring inte, gör inga äckliga nya recept...
Lilla har velat vara kvar på fritids, gillar inte att vara hemma utan vuxna, det kan ju komma män med pistoler som säger du där! du din snorunge!
Fast i veckan så hakar hon på ändå, ringer mig på mobilen, säger att hon har lite ont i huvudet, att hon halkat på badhuset idag, hon låter lite disträ så där, som att det var inget allvarligt och jag råder henne att lägga sig på soffan och ta det lugnt. Efter en timme eller så får jag ett sms där hon skriver att hon mår illa och det blixtrar till hjärnskakning i bakhuvudet på mig så Maken får hasta sig hem och mycket riktigt där ligger Lilla med bula i huvudet, lite blek och mycket illamående. Vi språkar med Vårdguiden och tittar på pupillerna, nej det är inte olika stora, Lilla äter middag och behåller den, får en alvedon och stränga regler om att inte titta på TV eller läsa men de bryts när Bygglov börjar, SOM hon älskar detta Bygglov vår Lilla.
- Mamma, visst har jag haft en hjärnblödning va?
- Inte riktigt, tyst nu, nu ska de blåsa glas på Bygglov.

Jobb.

Inte för att någon har efterfrågat det men jag funderade på det här med jobb och att vara arbetslös och hur hamnade jag där jag sitter och var skulle jag vilja vara och var hade jag varit om jag inte hade..ni fattar.
När jag gick i 9:an ville jag gå på teaterlinje på Norra Latin men alla mina kompisar skulle gå på gymnasium i Södertälje så jag vågade helt enkelt inte göra något sådant vajld änd krejsy. Istället gick jag Handel & Kontor och det kan jag än idag inte fatta varför men flera andra gick ju där och det var ju fint. Hela gymnasietiden jobbade jag extra på Tidermans konditori, jobbade kvällar och helger och säkert alla lov. Förresten började det tidigare än så, jag började redan i 9:an med att sommarjobba som städare, en sommar och det var en sommar för mycket. Någonstans kände jag redan då att blir jag städare så dör jag (börja inte nu, inget ont om städare men det var inte min grej helt enkelt). Allt efter det har varit en kamp för att inte bli städare.

Jag gick ut gymnasiet och fick genast jobb som kontorist på ett litet företag på Söder i Stockholm. Jag började alltså direkt att pendla. Inom kontor är kontorist längst ner på skalan. Där satt jag glad i hågen, vi hade bara en pc på hela kontoret, vi andra satt med skrivmaskiner. Fatta, det här var 1990! Datorn har inte varit här så länge som ni tror.
Efter ett år tröttnade jag, sa upp mig och drog till USA ett år som barnflicka. Då fick jag flytande engelska på köpet. Samt att jag fick veta hur man gör som vit, blond, ung tjej i Bronx en fredagskväll. En helt annan historia.

När jag kom hem var det kris i Sverige, nä, hela europa var i kris, Bosnien stod i lågor och Sverige gick in i FINANSKRISEN.
Där var jag faktiskt arbetslös ett tag, tror det var hela 5 månader eller något sådant. Då passade jag på att gå en betald datakurs av kommunen, finemang, lärde mig allt om word, excel, power point och DOS och en massa annat.
Sen fick jag jobb som barnflicka/kontors allt-i-allo på ett litet engelskt företag i Södertälje. Fick ännu mer engelska och massor med kundvana eftersom att jag skötte det mesta av deras kundkorrespondans.
1994 kom Stora. Jag började jobba redan när han var 8 månader, då jobbade jag som assistent på ett företag inom GE koncernen, jobbade 4 timmar varje förmiddag medans Stora var hos mormor. Sen fick jag jobb när han var ca 1 år gammal, inom uthyrningsbranschen, hamnade direkt på Ericsson där jag sedan fick fast anställning.
Alltså, inte en lugn stund och jag har fortfarande bara 2 års gymnasium i bagaget.
På Ericsson avancerade jag till Säljassistent och sedan till avdelningsassistent. Efter 2 till barn, Mellan och Lilla (99 och 00) och lite kringelkrokar till ett jobb på OM (finansbranschen) landade jag på Telia 2001 som VD assistent. Där vart jag kvar i 7 år innan jag sökte och fick det jag har idag.

Hela tiden har jag haft i bakhuvudet att jag tänker inte jobba som städare och hela tiden har jag tänkt att maten ska på bordet, hyran ska betalas och ungarna ska ha skor på fötterna så någonstans insåg jag ju att det är JAG som styr om jag ska jobba som städare och vill jag inte det får jag styra upp det själv.
Trots skilsmässor och vedervärdiga fighter om barn, lägenhet och pengar, trots sjukdomar och ledsamheter, värkande kropp och själ, trots regn och rusk och trasiga paraplyer så har det för mig inte funnits några andra alternativ än att jobba.

Vad vill jag säga med detta?
Ingenting. Absolut ingenting. Det finns ingen mening eller poäng, jag har inga goda råd.
Jo, bestäm dig för vad du inte vill bli och slit som fan för att styra ditt liv bort från det. Allt annat än det liksom.
Men det lustiga i kråksången är att kärvar det till sig så städar jag. Lätt som en plätt.

Snö och SO.

Det är en alldeles vanlig vecka med Stora som vägrar att göra inlämningsuppgifter till SO:n i skolan. Jag viker flera kvällar för enbart honom, han och jag i glödlampans sken vid köksbordet. Utanför faller snö och jag önskar mig vara långtbortnånstans.
Återigen har kärleken havererat för Stora och då stängs allting av, hans smärta sitter utanpå hans smala, tunna kropp (klart som fan att han knäcks av kärleken, han är ju så tunn att hälften vore nog) och jag kan inte säga eller visa hur mycket jag förstår att det trasas sönder inom honom för det kan han aldrig tro på.
Mitt i allt ska skolarbete lämnas in och han stänger sin dörr och somnar med blöt kudde men jag är stenhård, life goes on and I'm the bitch och dagen efter är det sol och klara skyar i Storas huvud, han kommer hem och jobbar vid köksbordet, detta enorma träbord med skåror från middagar, fester, mellanmål och ensamma thé stunder. Han gör på 3 timmar det som tar 3 veckor från andra.
Sen visslar han och packar sin väska för morgondagen och frågar om lov för att få använda datorn.
Jag fattar ingenting. Utanför snöar det.

Spotify

Jag vill också ha Spotify eftersom att jag inte kommer åt webradio på jobbet och det är tyst som i graven i mitt rum.
Men man måste bli INBJUDEN!
Eller betala vilket jag inte vill.
Snälla, snälla, snälla för att citera bästaste af Ugglas, kan någon bjuda in mig?
viktig.post@hotmail.com

Linda Skugge never ending story...

Läser nånstans att Linda Skugge ska skilja sig. Jag vet inte, är det intressant eller inte? Okej då, litegrann.
Det är intressant för att linda propagerat för barn och kärnfamilj och villa och karriär.
Intressant för att jag och många fler har undrat hur hon har fått ihop det och varför är människan så stressad och varför hörs ingenting om hennes man?
Nu är hon ju tydlig med att hon vill vara själv, försörja sig själv och att ingen kvinna behöver en man.
Eh?

Alltså, bara för att hennes man var en slapptask är ju inte alla män det. Det finns ju faktiskt män som bollar med jobb/ungar/hundar/fritidsaktiviteter och middagar lika mycket som kvinnor gör. I 95% av de fall där kvinnan beklagar sig över att mannen inget gör, är det deras eget fel. För de LÅTER männen göra ingenting. Många kvinnor anser sig göra saker bäst och låter inte männen komma in och männen vill inget annat än att äta god mat och knulla nångång så de tjafsar inte om det, de låter surkärringen göra på sitt sätt så det blir lugn och ro.
Jag har aldrig förstått det där med lugn och ro, har jag lugn och ro är det lugnet innan kaoset så då får man stirra upp lite. Jag skriker och gapar om inte min man gör det hans ska, det vill säga, samma som jag. Allt ska delas. HAN kan lämna/hämta barn, handla och laga middag, mata och rasta hunden, tvätta och vika kläder, dammsuga och skura golv, göra matsäck och läsa läxor. Likaväl kan JAG tanka och besikta bilen, spika upp hyllor och måla om väggar osv osv. Jag tänker inte tjöta om det, för mig är det inget konstigt. Sen är det ju så, att ibland har nån av oss mindre tid pga saker man inte kan styra över som jobbmöten som kastas in eller annat trams och då kompromissar man men om maken sen tror att han kan glida räkmacka en vanlig vecka så tror han fel och han har insett det nu.

Nu var det ju inte om det jag skulle orda, jag tänkte ju skriva nåt om att Linda Skugge skiljer sig och det är väl trist för henne men bra ändå för om det inte funkar ska man ju faktiskt hitta en annan utväg men om det inte funkade för att hon inte släppte in mannen, ja tough luck. Om det inte funkade för att han var en slapptask, ja tough luck, då kan man ju undra varför hon stannade kvar så länge. Hon som har mål i mun varför sa hon inget då om han nu inte gjorde ett skit och hon fick dra hela lasset och inte behövde en man? Det är ledsamt att se hur hon försöker försvara sig själv, trösta sig själv med att hennes barn har världens bästa morsa bara för att hon lever som hon gör.
MINA barn har världens bästa morse för INGEN älskar dem mer än jag gör och jag skulle vara en LIKA BRA morsa om jag var arbetslös och gick hemma hela dagarna på sjukbidrag, så det så, för INGEN kan älska dem så villkorslöst som jag.
Skulle vara min man då men har fullt upp med dammsugningen så han hinner nog inte tänka på det.

Lite virrigt det här men så kan det gå på en måndagseftermiddag...

Plura

Matte jobbade hemma igår och idag och det är så trevligt jag för då får man gå på långpromenad i solen. Sen kan man ligga vid mattes fötter hela dagen fast idag fick jag åka bil jättemycket, matte svor hela tiden, massa fula ord sa hon. Vi var på ett ställe där hela bilen täcktes med skum och först var det läskigt men sen vart det tråkigt och till slut somnade jag.

Min kompis Saga är väldans mysig just nu, hon luktar så gott i baken att jag blir alldeles sprallig. Igår när vi var hemma hos Saga var det konstigt för Saga och jag fick inte vara brevid varandra, det tyckte jag inte om så jag kräktes på golvet och sen slet jag sönder deras sopor. Jag gnällde ganska mycket också men då sa alla åt mig att vara tyst.

Jag har en gummikyckling som jag tycker om, den piper väldigt högt och man kan bita ordentligt i den. Ibland försvinner den, hux flux och då letar jag och letar och då suckar matte och ger mig den. Tänk att matte alltid vet var den är!

Jag och bilar.

Jag har egentligen ett ganska okomplicerat förhållande till bilar, det beror såklart på att jag inte tog körkort förrens jag var 33. Innan dess åkte jag i andras bilar och jag sket väl i dem egentligen, bara de rullade. Så blev det körkort och då hade vi en golf, sen en annan golf men sen bytte vi till Audi för nu började jag bli intresserad. Den audin hittade jag på blocket, skickade ner maken till Karlskrona så fick han deala med Tjetjener och sen kom han hem med min pärla. Vi älskade varann vi två, bilen och jag. Den var svart och fin och jag var så nöjd, den gick som en klocka, snabb och ettrig och skön att köra. Inga sura miner, bara tuffa på.
Så kom Plura in i vårt liv och vi insåg att vi behövde kombi igen, det hade vi slutat med när tjejerna var så pass stora att vi inte behövde ha en vagn med oss. Återigen hittade vi den nya på blocket, i Avesta den här gången. Inget kan gå fel här tänkte vi, vi köper den ju att dalmasar, de är väl jordens ärligaste folk.
Men bilen klickade inte med oss. Det var inga sköna vibbar alls. Inom 2 månader hade vi slutkörda bromsar, 1000 mila service som inte hade blivit gjord, bränslepumpen gick sönder mitt på E4 an i rusningstrafik, en av xenon lamporna gick sönder, en katalysator pajade, lampor blinkade sin egen lilla discosång, blinkers slutade funka, bagageluckan hävdar bestämt att han är öppen (klart det är en man som hävdar något som inte stämmer he he) YOU NAME IT. Jag har ännu inte summerat de senaste månadernas utlägg för denna bil från helvetet.

De senaste dagarna har den varit lite trögstartad och imorse startade den inte alls. Jag orkar inte ens berätta hela harangen av saker denna morgon men nu har jag insett att bilen har en själ som inte gillar mig utan den är sur för att jag försummar den. Idag har jag tankat den, handtvättat den på miljövänlig station samt köpt en batteriladdare. Nu står den ren och fin i garaget där den aldrig annars får stå och blir laddad.
Om den inte börjar ge tillbaka lite kommer jag köra den till skroten, jag är så förbannat trött på denna bil. Men jag har ju sett Christine av Stephen King så jag vågar inte jävlas med den.
Om någon vill köpa den är ni välkomna att höra av er.
Hallååååå????

Ledsamt

Det är ledsamt att en pappa med 3 barn får cancer vid 36 års ålder och det är fan så ledsamt att han avlider vid en operation som ska försöka hålla honom vid liv.
Mannen var pappa till Storas kompis och Stora är så ledsen, så ledsen å kompisens vägnar och det är ledsamt att inte kunna säga de rätta orden för det finns inga rätta ord som kan hjälpa eller förklara.
Den där jävla Gud tar och han ger och hur kommer det sig att han tar FEL så ofta?

Hårdträning.

Ja, inte jag alltså, ha ha, trodde ni det?
Men Plura den kraken ska verkligen drillas inför Lilla Stockholm utställningen. Jag och J har fått plats på Handler training med Gerard O'Shea, 2 dagars kurs. Vi hinner precis innan utställningen, känns kanonbra. Igår kändes det absolut inte bra, då pratade jag med J och berättade att jag vill att någon annan ställer Plura, men det ville hon inte höra talas om. J är hård men rättvis men jag vill verkligen inte förstöra för Plura på grund av min nervositet. Nu kan man ju tro att Plura är en människa som blir sårad och ledsen om han inte vinner men det är han ju inte, det påminenner J mig om. Plura är en hund som är mest nöjd när han får lukta andra hundar i baken, han skiter i utställningar.

Gerard O'Shea är tydligen en gud inom utställningsbranschen, har jag fått lära mig de senaste dagarna. Man får lära sig så mycket nytt när man har en ny hobby.
Hobby, ha ha, vem försöker jag lura, det här är ju mitt liv, Plura plura plura.

En post utan rubrik.

Jag drar mig för att gå hit. Läser 20 andra bloggar, om andras liv, och tröttnar innan jag ens har börjat rapportera om mitt eget.
Just nu är allt så tröttsamt. Även om jag gör roliga saker är jag så förbannat trött. Var hos doktorn i fredags och enligt honom skulle han bli ypperligt förvånad om jag inte hade fel på sköldkörteln efter de symptom jag har. Om det inte är det vet jag inte vad jag gör, jag vill fixa till nu! Jag gör ju allt rätt men är ändå så satans trött.

Fredagen avnjöts med god mat, gott vin och mys-sällskap i form av tjockasvägerskan (inte tjock, bara gravid, med tvillingar, så vacker så) make och barn. Stora var på gott humör, satt emd nästan hela kvällen, pratade, skrattade, skämtade, visade sin vackra sida, sin bästaste sida och åh vad jag älskar den ungen, han kan få mig att skratta så att tårarna rinner. Det var så mysigt innan vi upptäckte att klockan slagit 0130, bråttom i säng fick vi.

Lördagen skulle vi tillbringa i Sollentuna, J och jag, på utställning. Ont i huvudet och inte taggad för fem öre men vi begav oss dit minsann, rara J kom med fast Saga löpte och fick stanna hemma. Jag ville inte, Plura ville inte och då blev det som det blev. Plura var blyg med att visa tänderna och baken och domaren dömde rätt som inte gav honom HP, så det vara bara att packa ihop och åka hem. Det går så fort upp och ner, nu börjar jag lära mig, ena dagen hissad andra dissad ner på golvet. Men vi har tur Plura och jag som har J, hon peppar och säger de rätta sakerna så nu siktar vi på nästa utställning den 28 mars och träna ska vi, jajjamensan för vi har ju Lilla Stockholm i april där vi verkligen inte vill göra några misstag.
Kul var det iallafall att träffa V, det var länge sedan, här kan ni läsa om hur det gick för hennes vovvar: http://www.peytons.se/. Nu har vi också hittat ett datum när V och jag ska träffas för SPA, middag och baluns på lokal.
Som tur var, blev vi inbjudna till Nilssons på middag på lördagskvällen, där äter man alltid gott, sitter skönt i deras soffa och har det allmänt mysigt. Allt är bara soooft.

Iallafall ändå så knackade söndagen på med sol och klarblå himmel. Tog en promenad med Plura, det var isigt så man fick trippa fram men skönt att rasta av sig. resten av dagen slötittade jag på TV, läste böcker och pillade mig i naveln.
Har ett sånt stort behov av det, att ligga på en mjuk plats och bara stirra i taket och fundera. Mår dåligt om jag inte lyckas klämma in några timmar varje helg för just det. Vissa vill ha sin tid i full fart dygnet runt och vassego, ha det, men låt mig ha mitt navelskåderi ifred.

Måndag, detta satans påfund. grått och dant. Kallt och trist. Vill bara hem och sova.
Tror faktiskt jag gör det.