Det är dags att släppa Mellan lite. Att inte ge henne allt vi har, inte vrida ut och in på oss själva för att tillfredsställa henne. Hon måste dras med i andras kringelkrokar, få förståelse för att även andra har behov.
Lilla måste få komma fram i rampljuset, Stora likaså.
Ja, Mellan har krävt mycket och fått mycket, men nu ska de andra få.
Läser läxan med Lilla igår. Hon är så duktig. Men det ska man inte säga, hon har nog med duktighetskomplex, att alltid behaga, aldrig vara till besvär, bara finnas vid sidan om.
När hon läst klart kysste jag henne i nacken och sa att hon var den bästaste Lilla.
Den bästaste i världen.
Tänkte; du borde krångla lite.
Men det säger man inte, man väcker inte den björn som sover.
torsdag 31 januari 2008
Tonårsbonding.
Jag tog Stora och traskade ut i den ruggiga kvällen igår. Med toppluvor och handskar på för fan vad kallt det var. Första 5 minuterna gick vi bara tysta brevid varandra.
Det är svårt att vara arg och prata och gå samtidigt.
Istället segade vi oss uppför backarna. Svängde förbi mormor för att titta på nya valpen, en Leonberger.
Sen stretade vi vidare.
Och någonstans mellan gatlyktorna började trevande samtal om mål i livet, motivation, besvikelse och tröstlöshet.
För det finns inget som tonårsångest. Inget kan gräva så djupt inom en som okunskapen, ovisshheten och skräckscenariorna.
Det enda man egentligen är bra på i den åldern, är att vara negativ och pessimistisk.
Stora har aldrig fastnat för någon sport. När alla andra började med fotboll, handboll, hockey eller basket, låg han hemma med barnreumatism och knaprade cellgifter och smärtstillande.
Stora är duktig på datorer, pratar och skriver flytande engelska och gillar musik, läser sångtexter och analyserar.
Han är soft helt enkelt. Jävligt duktig på att teckna. Har en skarp humor och är egentligen väldigt lugn.
Så vi pratar.
Om målet som blir en skateboard i vår, en shysst sådan, ingen leksak, utan en riktig. Om man sköter veckorna i skolan med närvaro, läxor och prov, får man betalt. Av oss. Sen har man en skateboard. Det gillade han.
Vi diskuterade om att han ska jobba en vecka på en lantgård som svågern driver. Det gillade han inte. Men gick med på att prova en vecka och sedan diskutera fortsättning. Alltså, nu pratar vi sommarlov.
Vi pratade om graffiti, han undrar, vill veta, vad tycker jag? Han är intresserad, vi vrider på argumenten. Jag håller med om att det är konst och att graffiti visst kan pryda fula betongväggar. Han ler. Vi är på samma nivå.
Han tänker snabbt och glömmer ibland att säga alla orden i huvudet. Precis som jag.
På kvällen visar han mig var han laddar ner musik från nätet. Jag blir så lycklig, laddar ner 3 skivor i ren extas.
Vi bondar lite där och då, han och jag.
Imorse packade han sina gympakläder, inklusive duschsaker. Ställde påsen vid skorna och tog den med sig. Jag sa ingenting.
Det är svårt att vara arg och prata och gå samtidigt.
Istället segade vi oss uppför backarna. Svängde förbi mormor för att titta på nya valpen, en Leonberger.
Sen stretade vi vidare.
Och någonstans mellan gatlyktorna började trevande samtal om mål i livet, motivation, besvikelse och tröstlöshet.
För det finns inget som tonårsångest. Inget kan gräva så djupt inom en som okunskapen, ovisshheten och skräckscenariorna.
Det enda man egentligen är bra på i den åldern, är att vara negativ och pessimistisk.
Stora har aldrig fastnat för någon sport. När alla andra började med fotboll, handboll, hockey eller basket, låg han hemma med barnreumatism och knaprade cellgifter och smärtstillande.
Stora är duktig på datorer, pratar och skriver flytande engelska och gillar musik, läser sångtexter och analyserar.
Han är soft helt enkelt. Jävligt duktig på att teckna. Har en skarp humor och är egentligen väldigt lugn.
Så vi pratar.
Om målet som blir en skateboard i vår, en shysst sådan, ingen leksak, utan en riktig. Om man sköter veckorna i skolan med närvaro, läxor och prov, får man betalt. Av oss. Sen har man en skateboard. Det gillade han.
Vi diskuterade om att han ska jobba en vecka på en lantgård som svågern driver. Det gillade han inte. Men gick med på att prova en vecka och sedan diskutera fortsättning. Alltså, nu pratar vi sommarlov.
Vi pratade om graffiti, han undrar, vill veta, vad tycker jag? Han är intresserad, vi vrider på argumenten. Jag håller med om att det är konst och att graffiti visst kan pryda fula betongväggar. Han ler. Vi är på samma nivå.
Han tänker snabbt och glömmer ibland att säga alla orden i huvudet. Precis som jag.
På kvällen visar han mig var han laddar ner musik från nätet. Jag blir så lycklig, laddar ner 3 skivor i ren extas.
Vi bondar lite där och då, han och jag.
Imorse packade han sina gympakläder, inklusive duschsaker. Ställde påsen vid skorna och tog den med sig. Jag sa ingenting.
onsdag 30 januari 2008
Eländes elände.....
Ok, nu har jag snyftat klart. Snyftande är skönt men det löser inga som helst problem.
Nu kavlar vi upp ärmarna och benar ut varför denna dag känns som dagen from hell.
1) Stora kom hem i måndags med veckorapporter som berättade om ett flertal förseningar till lektioner (allt mellan 5-10 minuter) och även skolk. Jag frågade naturligtvis varför skolk och han svarade att han hade ingen aaaning, han kunde bestämt tala om att han minsann var där på den lektionen. Jag svarade med att jag ville ha förklaring från läraren i så fall ang frånvaron och vi hade även en diskussion om att det inte är ok att komma fösent i den omfattning som han gör.
Igår, efter att ha stressat hem från kursen som jag och maken nu går, hivar i oss hämtmat eftersom jag skall ha styrelsemöte hemma hos oss i vår samfällighet som vi bor i, meddelar Stora att oooj då, han hade misstagit sig, frånvaron var på en engelska lektion där han hade haft så tråååkigt så han hade helt sonika gått därifrån och aaaallt är så tråkigt, iiingen motivering till nåt överhuvudtaget.
Mitt i allt ringer hans gympalärare och beklagar sig över det faktum att han inte haft med gympakläder igen, vilket jag hade påmint honom om samma morgon och han svarat att inga problem, jag har redan packat dem och sedan tagit beslutet att inte ta med dem i alla fall.
Inget funkar. Vi tar ifrån mobil och dator och han rycker bara på axlarna och stänger in sig på sitt rum och gör ändå tvärt emot vad vi säger.
Vi måste hitta en motivation, något som lockar, som får honom att inse att presterar han och sköter sig så når han ett mål han vill ha.
Funderar mer på det.
2) Också mitt i all stress igår, Mellans medicin går ur kroppen och hon bryter ihop i en ändlös ingen tycker om mig, alla är sura och besvikna på mig, medicinen funkar inte, jag hatar medicinen, jag hatar allt och alla tirad som aldrig tar sluuut! Någonstans ska man då hitta orken och motivationen att peppa henne att ge saker tid, att inte bry sig om andras sura uppsyner, inte ta åt sig, tro på sig själv, fokusera på allt bra som faktiskt sker, tillåta sig göra misstag men hon tar ju allt så personligt och glömmer 10 bra saker för en dålig!
3) Och på sluttampen kommer Lilla. Lilla duktiga Lilla som aldrig syns, märks eller hörs. Som bara vill ha kärlek men inte ens hinns med, som bara finns där, i skuggan av allt annat som stjäl vår tid från henne. Som har ont i benet och ryggen i flera dagar men ingen har tid att trösta eller bara ömka lite, som bara vill titta på Bygglov med mamma, bästa programmet på hela veckan men mamma har inte tid, det finns aldrig tid för Lilla, hon får klara sig bäst hon vill och jag kan villigt erkänna, att när det gäller Lilla suger vi som föräldrar och jag kan villigt erkänna att när jag tänker på hur Lilla somnar efter ännu en dag när man inte har fått det man har rätt till, suckar och lägger sig och somnar för i den här familjen finns inget utrymme att krångla, ja då dör jag en smula.
Ångesten över att jag kanske får det där nya jobbet som jag egentligen inte har tid med för familjen krisar, ni kan ju tänka er den.
Ångesten över att jag och maken återigen går och lägger oss olika tider, inte hinner prata eller beröra, somnar med ryggarna mot varandra, ja den kan ni ju se framför er.
Ångesten över att man aldrig hinner andas, backa och ta ett djupt andetag, ja den, den jävla ångesten kommer bli mitt fall.
Nu kavlar vi upp ärmarna och benar ut varför denna dag känns som dagen from hell.
1) Stora kom hem i måndags med veckorapporter som berättade om ett flertal förseningar till lektioner (allt mellan 5-10 minuter) och även skolk. Jag frågade naturligtvis varför skolk och han svarade att han hade ingen aaaning, han kunde bestämt tala om att han minsann var där på den lektionen. Jag svarade med att jag ville ha förklaring från läraren i så fall ang frånvaron och vi hade även en diskussion om att det inte är ok att komma fösent i den omfattning som han gör.
Igår, efter att ha stressat hem från kursen som jag och maken nu går, hivar i oss hämtmat eftersom jag skall ha styrelsemöte hemma hos oss i vår samfällighet som vi bor i, meddelar Stora att oooj då, han hade misstagit sig, frånvaron var på en engelska lektion där han hade haft så tråååkigt så han hade helt sonika gått därifrån och aaaallt är så tråkigt, iiingen motivering till nåt överhuvudtaget.
Mitt i allt ringer hans gympalärare och beklagar sig över det faktum att han inte haft med gympakläder igen, vilket jag hade påmint honom om samma morgon och han svarat att inga problem, jag har redan packat dem och sedan tagit beslutet att inte ta med dem i alla fall.
Inget funkar. Vi tar ifrån mobil och dator och han rycker bara på axlarna och stänger in sig på sitt rum och gör ändå tvärt emot vad vi säger.
Vi måste hitta en motivation, något som lockar, som får honom att inse att presterar han och sköter sig så når han ett mål han vill ha.
Funderar mer på det.
2) Också mitt i all stress igår, Mellans medicin går ur kroppen och hon bryter ihop i en ändlös ingen tycker om mig, alla är sura och besvikna på mig, medicinen funkar inte, jag hatar medicinen, jag hatar allt och alla tirad som aldrig tar sluuut! Någonstans ska man då hitta orken och motivationen att peppa henne att ge saker tid, att inte bry sig om andras sura uppsyner, inte ta åt sig, tro på sig själv, fokusera på allt bra som faktiskt sker, tillåta sig göra misstag men hon tar ju allt så personligt och glömmer 10 bra saker för en dålig!
3) Och på sluttampen kommer Lilla. Lilla duktiga Lilla som aldrig syns, märks eller hörs. Som bara vill ha kärlek men inte ens hinns med, som bara finns där, i skuggan av allt annat som stjäl vår tid från henne. Som har ont i benet och ryggen i flera dagar men ingen har tid att trösta eller bara ömka lite, som bara vill titta på Bygglov med mamma, bästa programmet på hela veckan men mamma har inte tid, det finns aldrig tid för Lilla, hon får klara sig bäst hon vill och jag kan villigt erkänna, att när det gäller Lilla suger vi som föräldrar och jag kan villigt erkänna att när jag tänker på hur Lilla somnar efter ännu en dag när man inte har fått det man har rätt till, suckar och lägger sig och somnar för i den här familjen finns inget utrymme att krångla, ja då dör jag en smula.
Ångesten över att jag kanske får det där nya jobbet som jag egentligen inte har tid med för familjen krisar, ni kan ju tänka er den.
Ångesten över att jag och maken återigen går och lägger oss olika tider, inte hinner prata eller beröra, somnar med ryggarna mot varandra, ja den kan ni ju se framför er.
Ångesten över att man aldrig hinner andas, backa och ta ett djupt andetag, ja den, den jävla ångesten kommer bli mitt fall.
ArgLedsenSuper dålig mamma
Jag har värsta gnäll inlägget på gång men jag orkar inte få ner det i ord just nu för idag, idag är jag en superdålig mamma som bara vill ge upp, vill inte vara med mer, vill lämna över ORKAR INTE mer!!!!!!!!
Nu ska jag gå och gråta under täcket en stund och sen kommer jag tillbaka...ok?
Nu ska jag gå och gråta under täcket en stund och sen kommer jag tillbaka...ok?
tisdag 29 januari 2008
Helg
Ja ja, det är bara tisdag men jag tänker redan på helgen för då vill jag att maken och jag ska på spa och göra mysiga saker med våra kroppar, nej, snuskhumrar, inget sånt utan gärna maaasssaaage och lyxiga ansiktsbehandlingar.
Efter detta vill jag gå ut och äta med J&J, dricka drinkar och flamsa och sen åka hem och sova.
Ok, om maken tjatar kan jag tänka mig att svänga mina lurviga nåra låtar (ja eller hur, snarare jag som tjatar) men sen åka hem.
Det är allt jag vill, har smsat J och bett om svar på om de kan men hon är alldeles tyst, båda deras barn har feber så hon ligger väl på soffan och äter chokladpraliner medans barnen sover. Jag vet nog hur det går till när man vabbar, hå hå ja ja.
Förresten ska jag och maken på kurs klockan 3 idag, hur man copar som förälder till adhd barn, vilka tekniker man kan använda, vad man ska och inte ska göra osv osv. Man får fika där.
Det gillar vi.
Barnen blir omhändertagna och äter middag hos mormor.
Det gillar vi också.
Efter detta vill jag gå ut och äta med J&J, dricka drinkar och flamsa och sen åka hem och sova.
Ok, om maken tjatar kan jag tänka mig att svänga mina lurviga nåra låtar (ja eller hur, snarare jag som tjatar) men sen åka hem.
Det är allt jag vill, har smsat J och bett om svar på om de kan men hon är alldeles tyst, båda deras barn har feber så hon ligger väl på soffan och äter chokladpraliner medans barnen sover. Jag vet nog hur det går till när man vabbar, hå hå ja ja.
Förresten ska jag och maken på kurs klockan 3 idag, hur man copar som förälder till adhd barn, vilka tekniker man kan använda, vad man ska och inte ska göra osv osv. Man får fika där.
Det gillar vi.
Barnen blir omhändertagna och äter middag hos mormor.
Det gillar vi också.
Vardagsdetaljer
Ok, 2a interjuven idag. Inga borttappade väskor på vägen dit utan mer iskall professionalism.
Mohahha, u wish men faktiskt, det var en lugn morgon efter en lugn natt och en ännu lugnare kväll.
Mellan har haft lite problem med att somna men igår kom jag och maken på den briljanta idén att vid läggdags, sätter vi på vår väl beprövade skiva med avslappnings instruktioner. Dvs, en herre med behaglig röst som instruerar i mental och fysisk avslappning, man går igenom hela kroppen bit för dit osv osv, ni har säkert provat någon gång.
Maken fick vara ansvarig, själv var jag på ridlektion, fick en annan häst så det gick bättre med inte bäst, jag måste acceptera att det är inte lika lätt att lära sig nya saker när man är 35 som när man var 18, även om jag bara är 23 inombords.
När jag kom hem vid 20:45 var det knäpptyst på övervåningen, skivan spelade lågmält. Jag gjorde macka (dessa jävliga mackor som jag inte kan hålla mig ifrån) och satte mig framför tv:n, ville inte störa dem där uppe.
Skivan tog slut. Barnen sov. Helt otroligt.
Alla sov hela natten, i sina sängar.
Alla vaknade utvilade, pigga (nåja...) och det var en fiiin start på dagen.
Därav en trevlig morgon.
Interjuven gick mycket bra, jag är slutkandidaten. En sista sak att kolla och slutbesked i slutet av denna vecka. Det lutar åt Ja vi vill ha dig å du proffsiga människa som klarar allt.
De sa inte så men jag vet att de tänker så.
Mohahha, u wish men faktiskt, det var en lugn morgon efter en lugn natt och en ännu lugnare kväll.
Mellan har haft lite problem med att somna men igår kom jag och maken på den briljanta idén att vid läggdags, sätter vi på vår väl beprövade skiva med avslappnings instruktioner. Dvs, en herre med behaglig röst som instruerar i mental och fysisk avslappning, man går igenom hela kroppen bit för dit osv osv, ni har säkert provat någon gång.
Maken fick vara ansvarig, själv var jag på ridlektion, fick en annan häst så det gick bättre med inte bäst, jag måste acceptera att det är inte lika lätt att lära sig nya saker när man är 35 som när man var 18, även om jag bara är 23 inombords.
När jag kom hem vid 20:45 var det knäpptyst på övervåningen, skivan spelade lågmält. Jag gjorde macka (dessa jävliga mackor som jag inte kan hålla mig ifrån) och satte mig framför tv:n, ville inte störa dem där uppe.
Skivan tog slut. Barnen sov. Helt otroligt.
Alla sov hela natten, i sina sängar.
Alla vaknade utvilade, pigga (nåja...) och det var en fiiin start på dagen.
Därav en trevlig morgon.
Interjuven gick mycket bra, jag är slutkandidaten. En sista sak att kolla och slutbesked i slutet av denna vecka. Det lutar åt Ja vi vill ha dig å du proffsiga människa som klarar allt.
De sa inte så men jag vet att de tänker så.
måndag 28 januari 2008
Annat än planerat.
För övrigt kan jag tillägga att ibland blir inte helgerna alls vad man tänkt sig. Men det går lika bra, det blir som det blir, bra men annorlunda.
Som att Mellans kompis som kom på pizzabakande-mys framför Let's dance-sova över- kväll i fredags men i sista stund beslöt sig att åka hem.
Som att Lilla skulle på ovanstående samma hos bästa bästa men den bästa däckade i hosta och feber så Lilla blev hemkörd kl 23.
Som att de, Lilla & Mellan, kryper ner med mig då maken är borta hela fredagsnatten, i min säng, jag som brukar njuta av de tillfällen jag får sova själv eftersom jag är en sova-själv-sovare. Där ligger jag med ben och armar, hår och andedräkt och sov som en liten gris. Så skönt sover jag att jag försover mig på lördagsmorgonen, ville skulle ju in till stan, Lilla skulle klippa, vi skulle shoppa, vi skulle fika. Men det går det med. Bara annorlunda.
Som att vi blev med liten kusin, 2½ år, lördag em och kväll. Och natt. Som att jag kanske har glömt hur mycket så små grymtar och gruffar i drömmens värld på nätterna och väcker och bökar och har sig. Sen vaknar de så tidigt som 0610 och jag var CHOCKSKADAD, mina barn har inte vaknat så tidigt på helgerna på måååånga år. Men satan, man blir så effektiv! Man plockar, läser alla morgontidningar, tömmer diskmaskin, viker tvätt, lastar in ny tvätt och klockan är bara 08:30 på söndagsmorgonen!
Som att jag där och då inser att vi lever lyxliv med våra stora, fina barn, att vi kom ur småbarnsträsket helskinnade, med mindre blessyrer och att jag vill gärna vara kvar där, inte träska ner mig för we have been there, and done that, och det är inte alls så kul som alla får det att låta, man går på knäna, har ont i magen av sömnbrist, ligger alltid efter, har aldrig ordning och reda utan allt handlar om att släcka gräsbränder som uppstår, ok, jag hade 2 sista tätt, vilket gjorde att allt hände i turbofart, speciellt med turboMellan men ändå, ni fattar.
Annars då? Mellan börjar visa tendenser till biverkningar såsom sömnlöshet och aptitlöshet. Jag ger henne några dagar men aptiten måste upp, hon väger bara tunna 26,5 till sina 134 cm, det är alltså ca 5 kg per centimeter, ni kan ana hur spetig hon är. Sömnlösheten kommer vid läggdags, hon ligger tyst och vrider och vänder sig, igår släckte hon lampan 21:00, jag tror hon somnade ca 23:30, det är alltså 2½ timme i vridandets värld. Mörka ringar under ögonen, ingen ork eller lust just nu.
Några dagar som sagt, sen måste vi bryta.
Just det, andra interjuven för nya jobbet imorgon. Wish me luck.
Som att Mellans kompis som kom på pizzabakande-mys framför Let's dance-sova över- kväll i fredags men i sista stund beslöt sig att åka hem.
Som att Lilla skulle på ovanstående samma hos bästa bästa men den bästa däckade i hosta och feber så Lilla blev hemkörd kl 23.
Som att de, Lilla & Mellan, kryper ner med mig då maken är borta hela fredagsnatten, i min säng, jag som brukar njuta av de tillfällen jag får sova själv eftersom jag är en sova-själv-sovare. Där ligger jag med ben och armar, hår och andedräkt och sov som en liten gris. Så skönt sover jag att jag försover mig på lördagsmorgonen, ville skulle ju in till stan, Lilla skulle klippa, vi skulle shoppa, vi skulle fika. Men det går det med. Bara annorlunda.
Som att vi blev med liten kusin, 2½ år, lördag em och kväll. Och natt. Som att jag kanske har glömt hur mycket så små grymtar och gruffar i drömmens värld på nätterna och väcker och bökar och har sig. Sen vaknar de så tidigt som 0610 och jag var CHOCKSKADAD, mina barn har inte vaknat så tidigt på helgerna på måååånga år. Men satan, man blir så effektiv! Man plockar, läser alla morgontidningar, tömmer diskmaskin, viker tvätt, lastar in ny tvätt och klockan är bara 08:30 på söndagsmorgonen!
Som att jag där och då inser att vi lever lyxliv med våra stora, fina barn, att vi kom ur småbarnsträsket helskinnade, med mindre blessyrer och att jag vill gärna vara kvar där, inte träska ner mig för we have been there, and done that, och det är inte alls så kul som alla får det att låta, man går på knäna, har ont i magen av sömnbrist, ligger alltid efter, har aldrig ordning och reda utan allt handlar om att släcka gräsbränder som uppstår, ok, jag hade 2 sista tätt, vilket gjorde att allt hände i turbofart, speciellt med turboMellan men ändå, ni fattar.
Annars då? Mellan börjar visa tendenser till biverkningar såsom sömnlöshet och aptitlöshet. Jag ger henne några dagar men aptiten måste upp, hon väger bara tunna 26,5 till sina 134 cm, det är alltså ca 5 kg per centimeter, ni kan ana hur spetig hon är. Sömnlösheten kommer vid läggdags, hon ligger tyst och vrider och vänder sig, igår släckte hon lampan 21:00, jag tror hon somnade ca 23:30, det är alltså 2½ timme i vridandets värld. Mörka ringar under ögonen, ingen ork eller lust just nu.
Några dagar som sagt, sen måste vi bryta.
Just det, andra interjuven för nya jobbet imorgon. Wish me luck.
Bil
Vi sitter i samma bil, vi sitter i samma bil
Tusen år och tusen mil, vi sitter i samma bil.... Bo Kaspers Orkester
Jag sitter i min nyinköpta Audi A6. Vad ni sitter i har jag ingen aning om men jag sitter fett skönt!
Ibland, ibland får jag som jag vill......
Tusen år och tusen mil, vi sitter i samma bil.... Bo Kaspers Orkester
Jag sitter i min nyinköpta Audi A6. Vad ni sitter i har jag ingen aning om men jag sitter fett skönt!
Ibland, ibland får jag som jag vill......
fredag 25 januari 2008
Lämnad.
I Mias blogg (länk till höger) skriver en tjej om det stora svarta, om ångesten över att bli lämnad. Och fast jag ahr det torrt om fötterna just nu, dras jag tillbaka till den 27 mars 2007. Jag var på väg till ridlektionen, stod i köket med ridbyxår, träningsbehå och ridskor i handen.
Stressar ut i köket för att gnälla på maken, om att han skulle ha fixat en sak med banken, fan att man alltid måste påminna, helvete att jag måste vara den som fixar allt.
Han steker falukorv. Han vänder sig om och säger helt lugnt
- jag tror inte att vi ska fortsätta tillsammans, jag vill skiljas.
Först blir jag förbannad. Vad fan menar han? Nu? Jag ska ju på ridlektion.
Jag smäller igen dörren, åker till stallet. Har min lektion. Skjuter bort skiljsmässotankar.
Men så kommer jag hem, efteråt. Sätter mig ner. Vill prata, det vill inte han. Han har sagt sitt. Han är arg. Jag är arg och förvirrad. Är det allvar? Is this it? Det har ju alltid varit jag som har hotat med skilsmässa, ska han gå?
Ligger vaken hela natten. Gråter, men det är bara början, men det vet jag ju inte då. Då visste jag inte att jag skulle gråta de närmaste månaderna så att jag trodde att jag skulle sluta andas. Om jag hade vetat det, skulle jag kanske ha sparat några tårar den där första natten.
Det är sant. Han vill gå. Han orkar inte längre, han älskar inte mig, han har tröttnat på gräl, tjafs, elaka ord, kyla och avstånd. Han vill inte lämna sin familj men han kan inte leva med mig.
Mig. Jag. Jag som oftast ansett att jag har rätt, att jag vet, att min väg är den rätta vägen. Jag som aldrig trott att han skulle lämna, skulle någon lämna skulle det vara jag.
2 dagar senare berättar vi för barnen. Han har bråttom nu, vill fullfölja det han har börjat. Lilla och Mellan skriker rakt ut. Till mig. Sluta! Gör inte så här!! Jag förklarar att det här är pappas val, jag kan inte stoppa det även om jag vill. Lilla vill gå och sova, hon vill inte vara med. Mellan gråter och gråter och gråter. Stora sitter alldeles stilla. Ber om lov att få gå in på sitt rum. Inom mig brinner det. Just där och då hatade jag honom för det han gjorde, fast jag visste att han var tvungen. Just då, hatade jag att jag någonsin hade träffat honom. För att hade jag inte träffat honom hade han inte kunnat lämna mig.
Månaderna efter var kaos. Jag har under lång tid bara varit glad eller arg. Oftast arg. Nu var jag arg, ledsen, glad, hysterisk, förvirrad. Jag blev tvungen att ta itu med så många känslor.
Vi ordnade en etta som vi bodde växelvis i så barnen inte behövde flytta. Vi gick i familjeterapi.
Någon gång de första veckorna, tog jag beslutet att jag skulle inte ge upp, jag skulle inte låta det ske. Jag talade om att jag älskade honom och var villig att göra vad som helst för att det skulle funka. Jag rannsakade mig själv, tog itu med all bitterhet och ilska som pyrde inom mig och som han hade fått stå till svars för.
Vi pratade. Pratade pratade pratade. Grät tillsammans. Låg vakna på nätterna. Smsade till varandra, ringde mitt i nätterna, skrev långa brev. Vi öppnade portarna och tittade intresserat och skrämda på det som vi släppt in.
Lång historia kort; vi gick tillbaka till varandra. Vi började om. Inte fortsatte, för det vi var inne i var dåligt. Vi gjorde nytt. Hittade tillbaka till början.
Idag lever vi tillsammans. Vardagen trycker på och vill ta över det ljuva och byta ut mot gnäll, tjafs och missunnsamhet. Det ÄR jobbigt att jobba på relationer, det ÄR skitsvårt att inte falla in i avståndstagande och vända ryggen till när man ska sova.
Men vi jobbar på det, VILL få det att fungera. För vi älskar varandra och det ska man inte bara slänga.
Sensmoralen i den här historien?
Säg till den du älskar, att du älskar den. Om du inte kan säga det, visa det på något sätt.
Stressar ut i köket för att gnälla på maken, om att han skulle ha fixat en sak med banken, fan att man alltid måste påminna, helvete att jag måste vara den som fixar allt.
Han steker falukorv. Han vänder sig om och säger helt lugnt
- jag tror inte att vi ska fortsätta tillsammans, jag vill skiljas.
Först blir jag förbannad. Vad fan menar han? Nu? Jag ska ju på ridlektion.
Jag smäller igen dörren, åker till stallet. Har min lektion. Skjuter bort skiljsmässotankar.
Men så kommer jag hem, efteråt. Sätter mig ner. Vill prata, det vill inte han. Han har sagt sitt. Han är arg. Jag är arg och förvirrad. Är det allvar? Is this it? Det har ju alltid varit jag som har hotat med skilsmässa, ska han gå?
Ligger vaken hela natten. Gråter, men det är bara början, men det vet jag ju inte då. Då visste jag inte att jag skulle gråta de närmaste månaderna så att jag trodde att jag skulle sluta andas. Om jag hade vetat det, skulle jag kanske ha sparat några tårar den där första natten.
Det är sant. Han vill gå. Han orkar inte längre, han älskar inte mig, han har tröttnat på gräl, tjafs, elaka ord, kyla och avstånd. Han vill inte lämna sin familj men han kan inte leva med mig.
Mig. Jag. Jag som oftast ansett att jag har rätt, att jag vet, att min väg är den rätta vägen. Jag som aldrig trott att han skulle lämna, skulle någon lämna skulle det vara jag.
2 dagar senare berättar vi för barnen. Han har bråttom nu, vill fullfölja det han har börjat. Lilla och Mellan skriker rakt ut. Till mig. Sluta! Gör inte så här!! Jag förklarar att det här är pappas val, jag kan inte stoppa det även om jag vill. Lilla vill gå och sova, hon vill inte vara med. Mellan gråter och gråter och gråter. Stora sitter alldeles stilla. Ber om lov att få gå in på sitt rum. Inom mig brinner det. Just där och då hatade jag honom för det han gjorde, fast jag visste att han var tvungen. Just då, hatade jag att jag någonsin hade träffat honom. För att hade jag inte träffat honom hade han inte kunnat lämna mig.
Månaderna efter var kaos. Jag har under lång tid bara varit glad eller arg. Oftast arg. Nu var jag arg, ledsen, glad, hysterisk, förvirrad. Jag blev tvungen att ta itu med så många känslor.
Vi ordnade en etta som vi bodde växelvis i så barnen inte behövde flytta. Vi gick i familjeterapi.
Någon gång de första veckorna, tog jag beslutet att jag skulle inte ge upp, jag skulle inte låta det ske. Jag talade om att jag älskade honom och var villig att göra vad som helst för att det skulle funka. Jag rannsakade mig själv, tog itu med all bitterhet och ilska som pyrde inom mig och som han hade fått stå till svars för.
Vi pratade. Pratade pratade pratade. Grät tillsammans. Låg vakna på nätterna. Smsade till varandra, ringde mitt i nätterna, skrev långa brev. Vi öppnade portarna och tittade intresserat och skrämda på det som vi släppt in.
Lång historia kort; vi gick tillbaka till varandra. Vi började om. Inte fortsatte, för det vi var inne i var dåligt. Vi gjorde nytt. Hittade tillbaka till början.
Idag lever vi tillsammans. Vardagen trycker på och vill ta över det ljuva och byta ut mot gnäll, tjafs och missunnsamhet. Det ÄR jobbigt att jobba på relationer, det ÄR skitsvårt att inte falla in i avståndstagande och vända ryggen till när man ska sova.
Men vi jobbar på det, VILL få det att fungera. För vi älskar varandra och det ska man inte bara slänga.
Sensmoralen i den här historien?
Säg till den du älskar, att du älskar den. Om du inte kan säga det, visa det på något sätt.
Dilemma
Jag var ju på interjuv förra fredagen, för ett micket micket bra jobb som jag först inte visste om jag ville ha men efter interjuven visste att det ville jag ju. Tyckte kanske att jag hade pratat lite för mycket, lite för skrattigt, lite för...banalt. Inte professionellt.
Igår ringde min nuvarande chef som jag hade lämnat som referens, han vill också att jag ska få det där jobbet, för han ska sluta och vill att det ska gå bra för mig och bla bla bla.
Iallafall, han talade om att jag skulle få komma på interjuv nr 2 och hans tips till mig var detta:
var inte så blyg, var dig själv, som du brukar vara.
Ey...what? Vad var det jag nyss sa? Jag fattar ingenting. Nånstans vart det fel. Men jag vet inte var eller hur eller varför. Fan.
Hur ska jag nu bete mig på nästa interjuv?
Igår ringde min nuvarande chef som jag hade lämnat som referens, han vill också att jag ska få det där jobbet, för han ska sluta och vill att det ska gå bra för mig och bla bla bla.
Iallafall, han talade om att jag skulle få komma på interjuv nr 2 och hans tips till mig var detta:
var inte så blyg, var dig själv, som du brukar vara.
Ey...what? Vad var det jag nyss sa? Jag fattar ingenting. Nånstans vart det fel. Men jag vet inte var eller hur eller varför. Fan.
Hur ska jag nu bete mig på nästa interjuv?
torsdag 24 januari 2008
Torsdag. Seg dag.
Lilla hemma idag med, 38 i morgontemp. Piiip.
Jag måste komma igång att städa, det behövs, men jag hittar hela tiden något annat att göra.
Läsa bloggar.
Surfa nyheter.
Ta en macka.
Gå på toa.
Nu måste jag. Heja heja heja.
Jag vill inte.
Jag måste komma igång att städa, det behövs, men jag hittar hela tiden något annat att göra.
Läsa bloggar.
Surfa nyheter.
Ta en macka.
Gå på toa.
Nu måste jag. Heja heja heja.
Jag vill inte.
onsdag 23 januari 2008
Filmtajm
Gå och se "I am Legend" med darlingen Will Smith, premiär på fredag. Micket bra.
Jag har redan sett den. Hemma. He he...
"Gone Baby Gone" kan ni hoppa över, läs boken istället av Dennis Lehane, micket bättre. Enda roliga i filmen är att det är Ben Affleck som regisserat den och hans brorsa som har huvudrollen.
-Ok broschan, bara va som mig, aiit?? Ey, inga problem, bara gör som jag, aiit??
Annars har jag, sent förvisso, men ändå, just sett "Die Hard 4.0" och jag måste ju bara säga, att Brucan Willis, han kan han!!! Hå hå ja ja!!!!
Jag har redan sett den. Hemma. He he...
"Gone Baby Gone" kan ni hoppa över, läs boken istället av Dennis Lehane, micket bättre. Enda roliga i filmen är att det är Ben Affleck som regisserat den och hans brorsa som har huvudrollen.
-Ok broschan, bara va som mig, aiit?? Ey, inga problem, bara gör som jag, aiit??
Annars har jag, sent förvisso, men ändå, just sett "Die Hard 4.0" och jag måste ju bara säga, att Brucan Willis, han kan han!!! Hå hå ja ja!!!!
Sjukt.
Föllesten, så vaknade Lilla med 39 grader i den lilla, goa kroppen, samt tung huvudvärk i det lilla söta huvvet.
Så nu sitter jag i soffan med låne lap top i knät och Lilla sitter framför datorn och spelar Ponny spelet, på TV är det The voice, vi har ätit frukost vilket idag blev thé för Lilla, kaffe för mig, samt rostade mackor med ost och citronmarmelad, varsitt glas juice också.
För övrigt har jag mensvärk och det ska man inte kunna ha när man äter p-piller säger min snippdoktor men nu har jag det, precis som varje månad.
Mitt hår är sjuukt för långt och för mycket och allt fel, så i slutet på veckan ska det kapas av till en chic liten paige.
Det var nog allt om mig. Hej på 're.
Så nu sitter jag i soffan med låne lap top i knät och Lilla sitter framför datorn och spelar Ponny spelet, på TV är det The voice, vi har ätit frukost vilket idag blev thé för Lilla, kaffe för mig, samt rostade mackor med ost och citronmarmelad, varsitt glas juice också.
För övrigt har jag mensvärk och det ska man inte kunna ha när man äter p-piller säger min snippdoktor men nu har jag det, precis som varje månad.
Mitt hår är sjuukt för långt och för mycket och allt fel, så i slutet på veckan ska det kapas av till en chic liten paige.
Det var nog allt om mig. Hej på 're.
Bil
Vi ska sälja vår 07 Golf till svägerskans kille, bara för att han vill ha den och nu, nu JÄVLAR ska jag ha något att säga till om!
Jag har aldrigt lagt mig i makens val av bilar jag har bara tackat och kört, ungefär. Vi är inne på vår 5e bil, utan min inblandning. Det är helt ok, jag klagar inte. Egentligen.
Men nu vill jag ha en Audi A6 och jag SKA ha en Audi A6 om jag så ska åka och köpa den själv.
Så det så.
Jag har aldrigt lagt mig i makens val av bilar jag har bara tackat och kört, ungefär. Vi är inne på vår 5e bil, utan min inblandning. Det är helt ok, jag klagar inte. Egentligen.
Men nu vill jag ha en Audi A6 och jag SKA ha en Audi A6 om jag så ska åka och köpa den själv.
Så det så.
tisdag 22 januari 2008
Ångest
Läste på Mias blogg om en kvinna som har ångest över att de nu startar en utredning för hennes son. Ångest över det som är och det som komma skall, eventuell diagnos och hur, hur ska framtiden bli.
Jag minns en kommentar vi fick, när vi kontaktade BUP allra första gången för Mellan.
- Åh ge er inte dit, kommer hon väl in i deras papper kommer hon aldrig ur dem, hon får en stämpel för livet!
Eh, what?
Vad kommer all denna rädsla ifrån? Är det så att vi anser att människor med någon slags diagnos...är mindre värda? Sämre? Mindre dugliga? Inget att ha?
Är det det värsta som kan hända en, att ens barn får en diagnos? Tycker vi verkligen det?
Själv anser jag att det värsta som kan hända mig, min familj, mina barn, är att någon får en dödlig sjukdom och dör efter helvetiska plågor. Eller att de rövas bort. Eller att de mördas.
Förlåt, men allt annat i jämförelse bleknar totalt.
Jag kan ärligt säga, att efter vi fick en diagnos, har vårat och HENNES liv blivit så mycket enklare, trevligare, ljusare. Det är en börda som lyfts, inte lagts på.
Nu ser vi ljuset i tunneln. Inget annat.
Jag minns en kommentar vi fick, när vi kontaktade BUP allra första gången för Mellan.
- Åh ge er inte dit, kommer hon väl in i deras papper kommer hon aldrig ur dem, hon får en stämpel för livet!
Eh, what?
Vad kommer all denna rädsla ifrån? Är det så att vi anser att människor med någon slags diagnos...är mindre värda? Sämre? Mindre dugliga? Inget att ha?
Är det det värsta som kan hända en, att ens barn får en diagnos? Tycker vi verkligen det?
Själv anser jag att det värsta som kan hända mig, min familj, mina barn, är att någon får en dödlig sjukdom och dör efter helvetiska plågor. Eller att de rövas bort. Eller att de mördas.
Förlåt, men allt annat i jämförelse bleknar totalt.
Jag kan ärligt säga, att efter vi fick en diagnos, har vårat och HENNES liv blivit så mycket enklare, trevligare, ljusare. Det är en börda som lyfts, inte lagts på.
Nu ser vi ljuset i tunneln. Inget annat.
Dött moderkort.
Min dator dog igår. Alltså, den stendog. Min lilla lilla laptop ville inte alls vara med.
Så idag var det bara att bege sig till IT avdelningen och få domen, trasigt moderkort.
Moderkort. Är det viktigt det? undrade blonda jag.
Hm, ja, typ, ungerfär datorns själ, svarade IT killen.
Så nu sitter jag med en lånedator och försöker skapa mig en relation, det funkar ganska bra, stor och fin skärm har lånedatorn.
Fast all essentuals are missing, jag har inte mina dokument eller favoriter eller nånting. Men det funkar.
Så idag var det bara att bege sig till IT avdelningen och få domen, trasigt moderkort.
Moderkort. Är det viktigt det? undrade blonda jag.
Hm, ja, typ, ungerfär datorns själ, svarade IT killen.
Så nu sitter jag med en lånedator och försöker skapa mig en relation, det funkar ganska bra, stor och fin skärm har lånedatorn.
Fast all essentuals are missing, jag har inte mina dokument eller favoriter eller nånting. Men det funkar.
måndag 21 januari 2008
Full eller bara ful.
Läs Katrin Schulmans vedermödor på hennes blogg, länken finns till höger.
Jag lider lite med henne, jag har varit i samma sits. Fast ok, jag blev inte nerbrottad men väl ombedd att gå "för att jag var för full".
Jag hade en helkväll i Haninge hos en god vän med mat och dryck och i den sena timmen beslöt vi oss (på min inrådan) att bege oss till den lokala puben för en öl.
Vi kom in i en öde lokal, beställde varsin öl och satte oss ned. 5 minuter satt jag sen kom en vakt och bad mig gå ut eftersom jag var för full.
Klart som fan att jag var full annars hade jag ju inte befunnit mig på en öde, sketen lokalpub i Haninge vid den tiden på dygnet?
Hade jag bjudit till och öppnat truten hade jag säkert blivit nedbrottad och anmäld för hot mot tjänsteman men jag knep käft, gick ut och ställde mig att vänta. Kvar inne var min gode vän och hon är inte den som är den utan krävde att få träffa chefen och det slutade med ursäkt och bla bla bla. Nu var det inte det jag skulle poängtera utan
vad är för full? Var går gränsen?
I min värld är man för full när man kräks. Eller slår någon. Eller kissar på golvet.
Om man vinglar, spiller lite ur sitt glas, skrattar högt eller dansar svenne-banan dans på dansgolvet, är man inte för full. Då har man en jävligt kul kväll. Men det är kanske det man inte ska göra? Ha en kul kväll alltså?
Jag tror att vakterna på vissa ställen är så bittra för att de
a) inte kom in på polisskolan
b) måste jobba och vara nyktra medans partynissar svirar omkring och har rrrooooligt
Det är därför de bestämmer sig för att plocka någon.
Mitt tips är: håll käften och gå. Bjud dem inte på minsta lilla tillfälle att brotta ner dig, hävda inte att du har rätt. Bara gå. Och gå aldrig dit igen.
Jag lider lite med henne, jag har varit i samma sits. Fast ok, jag blev inte nerbrottad men väl ombedd att gå "för att jag var för full".
Jag hade en helkväll i Haninge hos en god vän med mat och dryck och i den sena timmen beslöt vi oss (på min inrådan) att bege oss till den lokala puben för en öl.
Vi kom in i en öde lokal, beställde varsin öl och satte oss ned. 5 minuter satt jag sen kom en vakt och bad mig gå ut eftersom jag var för full.
Klart som fan att jag var full annars hade jag ju inte befunnit mig på en öde, sketen lokalpub i Haninge vid den tiden på dygnet?
Hade jag bjudit till och öppnat truten hade jag säkert blivit nedbrottad och anmäld för hot mot tjänsteman men jag knep käft, gick ut och ställde mig att vänta. Kvar inne var min gode vän och hon är inte den som är den utan krävde att få träffa chefen och det slutade med ursäkt och bla bla bla. Nu var det inte det jag skulle poängtera utan
vad är för full? Var går gränsen?
I min värld är man för full när man kräks. Eller slår någon. Eller kissar på golvet.
Om man vinglar, spiller lite ur sitt glas, skrattar högt eller dansar svenne-banan dans på dansgolvet, är man inte för full. Då har man en jävligt kul kväll. Men det är kanske det man inte ska göra? Ha en kul kväll alltså?
Jag tror att vakterna på vissa ställen är så bittra för att de
a) inte kom in på polisskolan
b) måste jobba och vara nyktra medans partynissar svirar omkring och har rrrooooligt
Det är därför de bestämmer sig för att plocka någon.
Mitt tips är: håll käften och gå. Bjud dem inte på minsta lilla tillfälle att brotta ner dig, hävda inte att du har rätt. Bara gå. Och gå aldrig dit igen.
Måndag
Jag borde vara någon annanstans men är hemma med en värkande bihåla. I helgen har jag haft dödens ont i båda hålorna men idag är det bara en som tokvärker så jag antar att jag börjar bli frisk nu.
Stora ligger nedbäddad, han hostar och har värk i båda hålorna. De andra familjemedlemmarna på fri fot.
Annars lunkar det på, inga kommande roliga saker alls, bara det gamla vanliga.
För att piffa upp sin planering kan man lista sådant man skulle vilja göra, om man fick stålar och tid över:
- åka en long weekend till New York med maken och J&J
- åka en long weekend till London enl ovan
- åka på SPA
- ordna en stor fest med tema, minst 100 pers
Då blir listan ganska lång över saker man behöver kolla upp. Såna här saker är ju roligare att pilla med än att skriva veckomatsedel, lista över saker som ska repareras i huset eller rensa på vinden.
Stora ligger nedbäddad, han hostar och har värk i båda hålorna. De andra familjemedlemmarna på fri fot.
Annars lunkar det på, inga kommande roliga saker alls, bara det gamla vanliga.
För att piffa upp sin planering kan man lista sådant man skulle vilja göra, om man fick stålar och tid över:
- åka en long weekend till New York med maken och J&J
- åka en long weekend till London enl ovan
- åka på SPA
- ordna en stor fest med tema, minst 100 pers
Då blir listan ganska lång över saker man behöver kolla upp. Såna här saker är ju roligare att pilla med än att skriva veckomatsedel, lista över saker som ska repareras i huset eller rensa på vinden.
lördag 19 januari 2008
Uh uh.
Nej, jag är inte dödens men snudd på.
Det är ett sånt tempo nu och jag är genomförkyld så jag hänger inte med.
I fredags morse var jag på väg till en jobbinterjuv, halvvägs, på tåget, upptäcker jag att jag glömt handväskan. På perrongen. Det var bara att hoppa av, ta tåget tillbaka och rusa till mannen i luckan som hade min handväska.
Tack fina du som lämnade in den.
Jag hann inte till interjuven men fick en ny tid samma dag. Det gick bra. Interjuven alltså. Fast snoret rann.
Idag har jag varit med på en turridning med 10 kavata män. En häst skenade så kavata mannen på den hästen kastades av. Det var high chapparal i stormskogen.
Nu ska jag dricka ett glas rödvin, snyta mig och sedan somna. I den ordningen.
Det är ett sånt tempo nu och jag är genomförkyld så jag hänger inte med.
I fredags morse var jag på väg till en jobbinterjuv, halvvägs, på tåget, upptäcker jag att jag glömt handväskan. På perrongen. Det var bara att hoppa av, ta tåget tillbaka och rusa till mannen i luckan som hade min handväska.
Tack fina du som lämnade in den.
Jag hann inte till interjuven men fick en ny tid samma dag. Det gick bra. Interjuven alltså. Fast snoret rann.
Idag har jag varit med på en turridning med 10 kavata män. En häst skenade så kavata mannen på den hästen kastades av. Det var high chapparal i stormskogen.
Nu ska jag dricka ett glas rödvin, snyta mig och sedan somna. I den ordningen.
torsdag 17 januari 2008
Sjuka barn
Mellan gick till skolan idag eftersom att gårdagen var feberfri. Jag hade nog velat ha henne hemma resten av veckan för att bygga upp immunförsvaret lite men icke. Hon hade jobbat ut hela matteboken och tyckte att nu får det vara nog med hemma.
Det blir nog lite så att när de är sjuka sällan får de ta lite längre tid, mot förr, när det hela tiden avlöste varann med halsfluss, magsjuka, feber, hosta och gud vet vad. Då fanns det ingen ro att låta allt ta tid. Mitt i allt fick Stora barnreumatism och behandlades med cellgifter, vilket sänkte hans immunförsvar till botten och där kom syrrorna från dagis med än det ena, än det ena.
Min bästa sjuk historia från den här tiden är denna; ni som har hört den kan gå och göra något annat.
Maken skulle iväg på årligt träningsläger med fotbollslaget, så från fredag till söndag var jag hemma själv med barnen. På den här tiden hade jag inget körkort så jag var beroende av mormor och alla andra som på något sätt kunde hjälpa till när det krisade.
Naturligtvis gapade kylskåpet tomt, det fanns inte en brödsmula nånstans, vi var i stort behov av mathandlande. Stora var 7½, Mellan var 3, Lilla var 2, eller nåt sånt. det kan ha varit etter värre, typ att de var ett år yngre, jag har förträngt.
Jag hade bokat med mamma att när Stora kom hem från skolan skulle vi ge oss iväg allihop och handla mat. Den här tiden tog Stora smärtstillande 3 gånger om dagen, trögflytande Naproxen som han avskydde. Jag var tvungen att få i honom lunchdosen innan vi åkte och han var lite hängig, ville inte alls men till slut hällde han i sig den. Bara för att i nästa sekund spy upp den över vardagsrumsgolvet.
Vad göra nu? Han kunde ju inte följa med och handla? Jag ringde efter lillebror som fick komma hem till oss och vara barnvakt.
Så ger vi oss av till Coop med Lilla och Mellan, handlar så där übermycket, typ 2 fulla kundvagnar. Väl framme i kassan fungerar inte mitt kort och jag är redan då gråtfärdig, storhandla mat på den här tiden med Mellan och Lilla var ingen barnlek. Mamma löste det med att kasta in kontanter och vi rafsar ihop alla 72 matkassarna och hastar iväg till bilen. Jag sätter in Lilla i barnstolen, Mellan sitter i sitsen i kundvagnen, jag och mamma lastar in kassarna. Då börjar Mellan spy, rakt ut.
Det är 3 mil från Coop hem till oss. Jag satt med Mellan mellan mina ben i baksätet och lät henne spy rakt ner på plastmattan. varje gång hon spydde frågade mamma om hon skulle stanna bilen. -Nej, kör hem sa jag, jag insåg att det inte var någon idé att torka mellan spyorna.
Väl hemma hade stora spytt 14 gånger. Min lillebror var likblek och kunde inte få på sig skorna fort nog.
Vad gör min mamma? Jo, hon hjälper mig in med kassarna och sen åker hon hem. Sen började ett spymarathon utan dess like. Och diarré.
Jag la Stora på övervåningens toalett och Mellan i soffan där nere med en bunke att spy i. Hon var så duktig, jag visade henne hur hon skulle göra för varannan gång var jag tvungen att rusa upp till Stora som blir som en dörende varje gång har kräks. Mellan spyr ganska tyst men Stora, han vrååålar ut sina spyor. Runt oss tultade Lilla och roade sig själv.
Mitt i en kraftig spy/diarré kaskad med Stora på övervåningen ropar Mellan att nu kommer det igen och jag ropar tillbaka att ta bunken! det gör hon, lilla lilla sjuka Mellan. Jag hjälper Stora att tvätta sig och lägger honom under ett badlakan på golvet i badrummet. Sen rusar jag ner för att hjälpa Mellan.
När jag kommer in i vardagsrummet står Lilla och dricker ur bunken, som Mellan har spytt i.
Spymarathon började ungefär 12:30 på dagen. Vid 18 tiden på kvällen är jag helt slut, båda spyr fortfarande var 10e minut. Jag ringer mamma och ber henne, kan du komma? Jag klarar inte det här. Mamma kommer men tar sig inte för något utan sätter sig och tittar i fotoalbum. efter ett tag åker hon hem. Vid 22 tiden ringer jag akuten, nu är båda barnen likbleka. Jag får rådet att ge dem coca cola med strösocker. Naturligtvis har jag inget strösocker hemma. Jag ringer en granne som hör desperationen i min röst och erbjuder sig att komma över. Hon sätter sig med Mellan där nere och jag rusar upp för att hjälpa Stora men Mellan vill inte sitta och spy med grannen utan börjar traska efter mig och spyr således på varje trappsteg heeela vägen upp, vi har filtmatta i trappen.
23:30 slutar spyandet. Jag lägger alla barnen runt mig på madrasser och ska precis lägga mig själv när proppen går. Proppen till kyl och frys. Som inte kan stå till morgonen efter. Det var bara att bege sig ut i kolmörkret och byta propp.
Någon gång under kvällen ringer maken för att höra hur det går och nämner i förbifarten att han har lite ont i örat. Jag skrattar hysteriskt vid det här laget.
Jag har alltid undrat hur jag klarade mig igenom den här pärsen utan att bli totalt bindgalen. Varken jag eller Lilla fick spysjuka. Nånstans tyckte Gud att jag hade fått tillräckligt.
Det blir nog lite så att när de är sjuka sällan får de ta lite längre tid, mot förr, när det hela tiden avlöste varann med halsfluss, magsjuka, feber, hosta och gud vet vad. Då fanns det ingen ro att låta allt ta tid. Mitt i allt fick Stora barnreumatism och behandlades med cellgifter, vilket sänkte hans immunförsvar till botten och där kom syrrorna från dagis med än det ena, än det ena.
Min bästa sjuk historia från den här tiden är denna; ni som har hört den kan gå och göra något annat.
Maken skulle iväg på årligt träningsläger med fotbollslaget, så från fredag till söndag var jag hemma själv med barnen. På den här tiden hade jag inget körkort så jag var beroende av mormor och alla andra som på något sätt kunde hjälpa till när det krisade.
Naturligtvis gapade kylskåpet tomt, det fanns inte en brödsmula nånstans, vi var i stort behov av mathandlande. Stora var 7½, Mellan var 3, Lilla var 2, eller nåt sånt. det kan ha varit etter värre, typ att de var ett år yngre, jag har förträngt.
Jag hade bokat med mamma att när Stora kom hem från skolan skulle vi ge oss iväg allihop och handla mat. Den här tiden tog Stora smärtstillande 3 gånger om dagen, trögflytande Naproxen som han avskydde. Jag var tvungen att få i honom lunchdosen innan vi åkte och han var lite hängig, ville inte alls men till slut hällde han i sig den. Bara för att i nästa sekund spy upp den över vardagsrumsgolvet.
Vad göra nu? Han kunde ju inte följa med och handla? Jag ringde efter lillebror som fick komma hem till oss och vara barnvakt.
Så ger vi oss av till Coop med Lilla och Mellan, handlar så där übermycket, typ 2 fulla kundvagnar. Väl framme i kassan fungerar inte mitt kort och jag är redan då gråtfärdig, storhandla mat på den här tiden med Mellan och Lilla var ingen barnlek. Mamma löste det med att kasta in kontanter och vi rafsar ihop alla 72 matkassarna och hastar iväg till bilen. Jag sätter in Lilla i barnstolen, Mellan sitter i sitsen i kundvagnen, jag och mamma lastar in kassarna. Då börjar Mellan spy, rakt ut.
Det är 3 mil från Coop hem till oss. Jag satt med Mellan mellan mina ben i baksätet och lät henne spy rakt ner på plastmattan. varje gång hon spydde frågade mamma om hon skulle stanna bilen. -Nej, kör hem sa jag, jag insåg att det inte var någon idé att torka mellan spyorna.
Väl hemma hade stora spytt 14 gånger. Min lillebror var likblek och kunde inte få på sig skorna fort nog.
Vad gör min mamma? Jo, hon hjälper mig in med kassarna och sen åker hon hem. Sen började ett spymarathon utan dess like. Och diarré.
Jag la Stora på övervåningens toalett och Mellan i soffan där nere med en bunke att spy i. Hon var så duktig, jag visade henne hur hon skulle göra för varannan gång var jag tvungen att rusa upp till Stora som blir som en dörende varje gång har kräks. Mellan spyr ganska tyst men Stora, han vrååålar ut sina spyor. Runt oss tultade Lilla och roade sig själv.
Mitt i en kraftig spy/diarré kaskad med Stora på övervåningen ropar Mellan att nu kommer det igen och jag ropar tillbaka att ta bunken! det gör hon, lilla lilla sjuka Mellan. Jag hjälper Stora att tvätta sig och lägger honom under ett badlakan på golvet i badrummet. Sen rusar jag ner för att hjälpa Mellan.
När jag kommer in i vardagsrummet står Lilla och dricker ur bunken, som Mellan har spytt i.
Spymarathon började ungefär 12:30 på dagen. Vid 18 tiden på kvällen är jag helt slut, båda spyr fortfarande var 10e minut. Jag ringer mamma och ber henne, kan du komma? Jag klarar inte det här. Mamma kommer men tar sig inte för något utan sätter sig och tittar i fotoalbum. efter ett tag åker hon hem. Vid 22 tiden ringer jag akuten, nu är båda barnen likbleka. Jag får rådet att ge dem coca cola med strösocker. Naturligtvis har jag inget strösocker hemma. Jag ringer en granne som hör desperationen i min röst och erbjuder sig att komma över. Hon sätter sig med Mellan där nere och jag rusar upp för att hjälpa Stora men Mellan vill inte sitta och spy med grannen utan börjar traska efter mig och spyr således på varje trappsteg heeela vägen upp, vi har filtmatta i trappen.
23:30 slutar spyandet. Jag lägger alla barnen runt mig på madrasser och ska precis lägga mig själv när proppen går. Proppen till kyl och frys. Som inte kan stå till morgonen efter. Det var bara att bege sig ut i kolmörkret och byta propp.
Någon gång under kvällen ringer maken för att höra hur det går och nämner i förbifarten att han har lite ont i örat. Jag skrattar hysteriskt vid det här laget.
Jag har alltid undrat hur jag klarade mig igenom den här pärsen utan att bli totalt bindgalen. Varken jag eller Lilla fick spysjuka. Nånstans tyckte Gud att jag hade fått tillräckligt.
Klagan.
Jag är en lyckligt lottad människa.
Jag har inga allergier (ok då, nickel och myggallergi men det påverkar ju inte mitt vardagliga liv) ingen astma, inga hjärtfel eller så. Jag blir sällan sjuk, utom i stressjuka men det är ju inget virus utan handlar ju om mig själv och vad jag gör. Sjuk i huvudet kan man ju diskutera, det är jag nog ibland men jag jobbar med det.
Så jag ska inte klaga.
Men jag mår lite illa. Kallsvettas. Är dödens trött. När jag hostar kommer det gult slem och det gör vansinnigt ont i bröstkorgen. Jag har lite ont i halsen.
Så idag klagar jag.
Jag har inga allergier (ok då, nickel och myggallergi men det påverkar ju inte mitt vardagliga liv) ingen astma, inga hjärtfel eller så. Jag blir sällan sjuk, utom i stressjuka men det är ju inget virus utan handlar ju om mig själv och vad jag gör. Sjuk i huvudet kan man ju diskutera, det är jag nog ibland men jag jobbar med det.
Så jag ska inte klaga.
Men jag mår lite illa. Kallsvettas. Är dödens trött. När jag hostar kommer det gult slem och det gör vansinnigt ont i bröstkorgen. Jag har lite ont i halsen.
Så idag klagar jag.
onsdag 16 januari 2008
Service
Alltså, just nu är jag lite kär i daniel på Glocalnet. Han som svarade när jag ringde och frågade varför mitt bredband la av, jag som hade gjort enligt instruktionen och minsann, det funkade ju en liten stund?
Daniel trixade lite hit och lite dit och se, det funkade igen.
Så nämner han att jag har ju minsann en äldre version av modem, vill jag inte ha ett nytt, bara betala frakten?
Jomen det är klart jag vill ha.
Sen lägger vi på.
Efter en liten stund ringer han upp igen och frågar, vill jag inte ha ett modem med inbyggd trådlös i? Och tacka fan för att jag vill ha det. Jag har ett från Telia som jag ALDRIG har lyckats få igång och jag anser ändå att jag är en hackerschmacktracker dvs, IT ansvarig inom den här familjen.
Så då ska han skicka det, på en gång.
Och vi lägger på igen.
Det kallar jag service. Först löser han mina problem SEN ringer han upp igen för att erbjuda mig något som minimerar risken för problem i framtiden.
Daniel, du är dagens hjälte.
Uppdatering: Men gott folk, det tar inte slut där! Vi har ju en luftvärmepump hemma och idag skulle den få service. Servicekillen kom och trixade lite hit o dit o sen säger han, jag byter motor i den, ni har ett litet gnisslande ljud, nu blir ni av med det. Och det är inom garantin så det är graaaaatis.
Jag älskar sånt här! Give it to me baby! Och dagen är inte slut än! Halleluja!
Daniel trixade lite hit och lite dit och se, det funkade igen.
Så nämner han att jag har ju minsann en äldre version av modem, vill jag inte ha ett nytt, bara betala frakten?
Jomen det är klart jag vill ha.
Sen lägger vi på.
Efter en liten stund ringer han upp igen och frågar, vill jag inte ha ett modem med inbyggd trådlös i? Och tacka fan för att jag vill ha det. Jag har ett från Telia som jag ALDRIG har lyckats få igång och jag anser ändå att jag är en hackerschmacktracker dvs, IT ansvarig inom den här familjen.
Så då ska han skicka det, på en gång.
Och vi lägger på igen.
Det kallar jag service. Först löser han mina problem SEN ringer han upp igen för att erbjuda mig något som minimerar risken för problem i framtiden.
Daniel, du är dagens hjälte.
Uppdatering: Men gott folk, det tar inte slut där! Vi har ju en luftvärmepump hemma och idag skulle den få service. Servicekillen kom och trixade lite hit o dit o sen säger han, jag byter motor i den, ni har ett litet gnisslande ljud, nu blir ni av med det. Och det är inom garantin så det är graaaaatis.
Jag älskar sånt här! Give it to me baby! Och dagen är inte slut än! Halleluja!
Onsdag.
Jag är en hacker-schmacker-tracker.
Uppgraderade vårt brevband, fick ett brev på posten om att jag måste ändra inställningarna för modemet och behövde då använda min installations cd som jag fick då jag köpte modemet.
What the fu**. Ska man spara sånt?
Letar men hittar såklart ingenting.
Men i en pärm hittar jag ett liiitet papper med instruktioner sen jag uppgraderade sist och där såg jag ljuset.
Och installerade. Så nu surfar jag snabbt snabbt.
Mellan hemma idag med, tydligen är det influensa. Barnens version. Dvs, sky high feber i upp till 6 dagar. "När vuxna får den här febern får de enorm muskelvärk, men barnen får oftast bara feber" säger damen hurtigt i sjukvårds upplysningen som jag pratade med igår.
36,7 i morgontemp på Mellan och det är bja, micket bja. Hon missade utflykten med skolan idag. Blängde ilsket på Lilla som gjorde tonfisksallad igår som hon skulle ha med sig som matsäck. Men Mellan vaknar ändå lugn o fin, Verum hälsofil. Jag har lovat henne att hon ska få göra chokladbollar idag, så ska vi fika när Lilla kommer hem från utflykten.
Utflykten går till huvudstaden, teater. Allt jag kan tänka på är stressade fröknar, trånga tåg, knäppa människor som attackerar små oskyldiga barn i trängseln.
Men det säger jag inte till Lilla. Hon traskar iväg i regnet med ryggsäcken med tonfisksallad. Stora Lilla. Älskade Lilla som älskar hela världen.
Själv hade jag gärna åkt in till jobbet idag, skulle träffa fina människor. Men det blir aldrig som man har tänkt sig. Och det är helt ok.
Uppgraderade vårt brevband, fick ett brev på posten om att jag måste ändra inställningarna för modemet och behövde då använda min installations cd som jag fick då jag köpte modemet.
What the fu**. Ska man spara sånt?
Letar men hittar såklart ingenting.
Men i en pärm hittar jag ett liiitet papper med instruktioner sen jag uppgraderade sist och där såg jag ljuset.
Och installerade. Så nu surfar jag snabbt snabbt.
Mellan hemma idag med, tydligen är det influensa. Barnens version. Dvs, sky high feber i upp till 6 dagar. "När vuxna får den här febern får de enorm muskelvärk, men barnen får oftast bara feber" säger damen hurtigt i sjukvårds upplysningen som jag pratade med igår.
36,7 i morgontemp på Mellan och det är bja, micket bja. Hon missade utflykten med skolan idag. Blängde ilsket på Lilla som gjorde tonfisksallad igår som hon skulle ha med sig som matsäck. Men Mellan vaknar ändå lugn o fin, Verum hälsofil. Jag har lovat henne att hon ska få göra chokladbollar idag, så ska vi fika när Lilla kommer hem från utflykten.
Utflykten går till huvudstaden, teater. Allt jag kan tänka på är stressade fröknar, trånga tåg, knäppa människor som attackerar små oskyldiga barn i trängseln.
Men det säger jag inte till Lilla. Hon traskar iväg i regnet med ryggsäcken med tonfisksallad. Stora Lilla. Älskade Lilla som älskar hela världen.
Själv hade jag gärna åkt in till jobbet idag, skulle träffa fina människor. Men det blir aldrig som man har tänkt sig. Och det är helt ok.
tisdag 15 januari 2008
Det gör så ont.
Jag har så sjukt ont i kroppen idag att bara hälften kunde ha fått mig att stanna hemma men jag ruttnar på att vara hemma just nu, Mellan är hemma idag med, förhoppningsvis feberfri så att hon kan följa med skolan på utflykt imorgon.
Hade ridlektion igår och den gick SKITKASS, jag får inte till det jag ska göra på just den hästen, jag fattar vad instruktören säger men jag får INTE till det! Hjärnan är med men kopplar inte alls med resten av kroppen.
Mot slutet av lektionen märkte jag att instruktören började tröttna. Jag hade tröttnat. Hästen hade tröttnat. Jag började önska att hästen skulle slänga av mig så jag kunde bryta armen så kunde vi alla få åka hem.
Alla fick kliva av utom jag, jag fick varv efter varv efter varv med den där jävla övningen som jag fattade men inte fick till. Kändes som om jag stod i skamvrån. Jag ville bara gråta. Ett tag. Fy fan, 35 år och betalar för att åka och få skäll en gång i veckan. Kanske är det sånt jag tänder på egentligen?
Det har inte med hästen att göra det är mig det är fel på och fast jag VET att snart, snart klickar det och allt faller på plats, så tyckte jag otroligt synd om mig själv igår. Ont hade jag också. När man rider sällan är det tungt för kroppen att sitta upp, barbacka och jobba med en egensinnig häst.
Öveningen går ut på att jag ska vara mjuk. Mjuk är INTE en av mina styrkor inom ridningen. Jag slår på alla muskler jag har vilket resulterar i att hästen tokgalopperar. Jag är för korkad för att bli rädd. Och för korkad för att slappna av och bli mjuk i mina rörelser. Stel som en pinne sitter jag där och biter mig i läppen och surar. Förbannat.
Jaja, nästa vecka, nya tag.
Hade ridlektion igår och den gick SKITKASS, jag får inte till det jag ska göra på just den hästen, jag fattar vad instruktören säger men jag får INTE till det! Hjärnan är med men kopplar inte alls med resten av kroppen.
Mot slutet av lektionen märkte jag att instruktören började tröttna. Jag hade tröttnat. Hästen hade tröttnat. Jag började önska att hästen skulle slänga av mig så jag kunde bryta armen så kunde vi alla få åka hem.
Alla fick kliva av utom jag, jag fick varv efter varv efter varv med den där jävla övningen som jag fattade men inte fick till. Kändes som om jag stod i skamvrån. Jag ville bara gråta. Ett tag. Fy fan, 35 år och betalar för att åka och få skäll en gång i veckan. Kanske är det sånt jag tänder på egentligen?
Det har inte med hästen att göra det är mig det är fel på och fast jag VET att snart, snart klickar det och allt faller på plats, så tyckte jag otroligt synd om mig själv igår. Ont hade jag också. När man rider sällan är det tungt för kroppen att sitta upp, barbacka och jobba med en egensinnig häst.
Öveningen går ut på att jag ska vara mjuk. Mjuk är INTE en av mina styrkor inom ridningen. Jag slår på alla muskler jag har vilket resulterar i att hästen tokgalopperar. Jag är för korkad för att bli rädd. Och för korkad för att slappna av och bli mjuk i mina rörelser. Stel som en pinne sitter jag där och biter mig i läppen och surar. Förbannat.
Jaja, nästa vecka, nya tag.
måndag 14 januari 2008
Skugge vs Mia
Linda Skugge (nej, jag vägrar länka till hennes blogg) skriver krönika om Mia S (vars blogg ni hittar till höger), om hur hon är beroende av Mia, hur braaa Mia är o bla bla bla.
Och det är ju inte så konstigt för där Skugge förmanar och predikar och bannar och rasar så lägger Mia fram så varligt och mjukt, alla vardagens skitgöra. Och där Skugge bara får en att känna sig värdelös och missanpassad i det stora hela, lyckas Mia få en att känna
fan vad jag är bra, jag duger som jag är.
Skugge rasar på om att SÅ HÄR SKA MAN GÖRA och GÖR MAN INTE SÅ HÄR ÄR MAN TOTALT PUCKAD I HUVVET och jag undrar som alltid att vem fan gav Skugge rätt att diktera livsreglerna? Varför, varför kan hon aldrig visa minsta lilla ödmjukhet mot andra, de som inte gör som hon men som får det att funka ändå?
Mia, hon berättar med mjuk röst (inbillar jag mig, hon skriver ju liksom) och frågar, av intresse, att hur gör ni? Hur känner ni för det ena och det andra och VAD HÄFTIGT att det finns så många sätt och LIVSÖDEN som är sjumilakliv ifrån varandra men som ÄNDÅ gör folk lyckliga!!??
Det känns som om Skugge hissar Mia bara för att majoriteten lööövs Mia och hon vill för all del inte lämnas utanför. Eller nedanför. I populäritet.
Eller så avundas hon Mia för att hon kan det som Skugge inte kan.
Vara medmänsklig.
Och det är ju inte så konstigt för där Skugge förmanar och predikar och bannar och rasar så lägger Mia fram så varligt och mjukt, alla vardagens skitgöra. Och där Skugge bara får en att känna sig värdelös och missanpassad i det stora hela, lyckas Mia få en att känna
fan vad jag är bra, jag duger som jag är.
Skugge rasar på om att SÅ HÄR SKA MAN GÖRA och GÖR MAN INTE SÅ HÄR ÄR MAN TOTALT PUCKAD I HUVVET och jag undrar som alltid att vem fan gav Skugge rätt att diktera livsreglerna? Varför, varför kan hon aldrig visa minsta lilla ödmjukhet mot andra, de som inte gör som hon men som får det att funka ändå?
Mia, hon berättar med mjuk röst (inbillar jag mig, hon skriver ju liksom) och frågar, av intresse, att hur gör ni? Hur känner ni för det ena och det andra och VAD HÄFTIGT att det finns så många sätt och LIVSÖDEN som är sjumilakliv ifrån varandra men som ÄNDÅ gör folk lyckliga!!??
Det känns som om Skugge hissar Mia bara för att majoriteten lööövs Mia och hon vill för all del inte lämnas utanför. Eller nedanför. I populäritet.
Eller så avundas hon Mia för att hon kan det som Skugge inte kan.
Vara medmänsklig.
Konstig
Mellan med dubbel medicin och 38,8 i feber är en...konstig Mellan.
Hon ligger stilla så stilla "för kroppen måste vila har du sagt mamma" och det är ju sant men det har hon aldrig tagit hänsyn till förr utan rusat, rasat fast kroppen har haft feber och öronen dubbelsidig inflammation och kanske en spik i foten eller vad som helst, det har ändå inte fått henne att sakta ner.
Men nu. Nu lyssnar hon på kroppen och de nya orden är
jag orkar inte
jag vill vila
jag är trött
Det är ovant och konstigt men ändå bra. Ungefär som att börja på ett nytt jobb.
Nu startar vi en ny resa med Mellan. Lär känna en ny sida av henne. Vi älskar alla sidor av vårt gull-socker-arsle, vi ska bara vänja oss.
Hon ligger stilla så stilla "för kroppen måste vila har du sagt mamma" och det är ju sant men det har hon aldrig tagit hänsyn till förr utan rusat, rasat fast kroppen har haft feber och öronen dubbelsidig inflammation och kanske en spik i foten eller vad som helst, det har ändå inte fått henne att sakta ner.
Men nu. Nu lyssnar hon på kroppen och de nya orden är
jag orkar inte
jag vill vila
jag är trött
Det är ovant och konstigt men ändå bra. Ungefär som att börja på ett nytt jobb.
Nu startar vi en ny resa med Mellan. Lär känna en ny sida av henne. Vi älskar alla sidor av vårt gull-socker-arsle, vi ska bara vänja oss.
Sjukt
Det är då fan att jag inte kan hålla käften stängd. Så fort jag gapar om att vi har varit såå friska under 2 års tid, kroknar Mellan.
I fredags var vi hos doktorn, allt såg bra ut (förutom att medicinen inte verkar) så de höjde dosen. På kvällen däckar Mellan i 39 graders feber framför Let's Dance där jag håller på Tony "Jag e inte bitter" Richardsson.
Helgen tillbringades med Mellan i viloläge, man märker ju vem som ansvarar för hålligånget här hemma, när Mellan är off, blir alla off.
Imorse hade hon 38,8 som morgontemp. Inte bja, inte bja alls.
I fredags var vi hos doktorn, allt såg bra ut (förutom att medicinen inte verkar) så de höjde dosen. På kvällen däckar Mellan i 39 graders feber framför Let's Dance där jag håller på Tony "Jag e inte bitter" Richardsson.
Helgen tillbringades med Mellan i viloläge, man märker ju vem som ansvarar för hålligånget här hemma, när Mellan är off, blir alla off.
Imorse hade hon 38,8 som morgontemp. Inte bja, inte bja alls.
fredag 11 januari 2008
Mat
Jag har inget emot att storhandla mat, det är ganska mysigt.
Det jag innerligt hatar att komma hem och behöva bära in allt från bilen och packa in det i kylskåpet.
Jag hatar verkligen att packa upp mat.
Grå dag
Jag har haft SÅN energi hela veckan, har chockat mig själv. Vaknat varje morgon, tokpigg, rejsat hela dagen och kvällen men ingen stress! Det är det som är energi, att vilja och kunna göra en massa saker utan att bli less/trött/seg/uttråkad.
Men idag vaknade jag helt tom.
Idag drar jag täcket över huvvet och somnar om.
Det är fredag, borde inte energin ha räckt hit?
Men idag vaknade jag helt tom.
Idag drar jag täcket över huvvet och somnar om.
Det är fredag, borde inte energin ha räckt hit?
torsdag 10 januari 2008
Stryplekar
Det är ju fan att de inte har nåt roligare att göra, teenisarna. Jag måste kolla med Stora om snacket går även här ute på landet, angående stryplekar.
På 80 talet när en annan var teenis, höll man andan, stående på huk, reste sig upp snabbt och svimmade.
Hur intelligensbefriande som helst.
Speciellt när man ramlar i golvet och slår i pannan som inte spricker, tyvärr, utan pannan sväller och blir dubbelt så stor.
Det var jag det.
Allt för att vi var uttråkade och då hade vi inte ens mobiltelefoner/kabeltv/tv spel/i-pod.
På sin höjd hade vi en BETA MAX videospelare, donkey kong spel och en gul free style.
Jag hade inget av ovanstående så jag ursäktas.
På 80 talet när en annan var teenis, höll man andan, stående på huk, reste sig upp snabbt och svimmade.
Hur intelligensbefriande som helst.
Speciellt när man ramlar i golvet och slår i pannan som inte spricker, tyvärr, utan pannan sväller och blir dubbelt så stor.
Det var jag det.
Allt för att vi var uttråkade och då hade vi inte ens mobiltelefoner/kabeltv/tv spel/i-pod.
På sin höjd hade vi en BETA MAX videospelare, donkey kong spel och en gul free style.
Jag hade inget av ovanstående så jag ursäktas.
Grammis.
Men så fint då.
Kent släpper ett album under 2007 och blir tilldelade årets artist pris på Grammisgalen.
De belönas alltså för en ynka skiva för vad jag vet har de inte gjort någon hejdundrande turné eller nåt under 2007?
Salem al Fakir var värd vartenda pris, han borde ha fått mer än så, jag menar, han har ju legat i under 2007.
Själv hade jag biljetter dit men gav bort dem, just nu är Mellan vår prisvinnare.
I hysterisk/kolugn/upp-och-ner/klättra på väggarna/lugn och sympatisk kategorin. Igår kväll var det en lååååg kväll, hon somnade som en stock med huvudvärk och nackvärk. Ingen dag är den andra lik.
Kent släpper ett album under 2007 och blir tilldelade årets artist pris på Grammisgalen.
De belönas alltså för en ynka skiva för vad jag vet har de inte gjort någon hejdundrande turné eller nåt under 2007?
Salem al Fakir var värd vartenda pris, han borde ha fått mer än så, jag menar, han har ju legat i under 2007.
Själv hade jag biljetter dit men gav bort dem, just nu är Mellan vår prisvinnare.
I hysterisk/kolugn/upp-och-ner/klättra på väggarna/lugn och sympatisk kategorin. Igår kväll var det en lååååg kväll, hon somnade som en stock med huvudvärk och nackvärk. Ingen dag är den andra lik.
Rödeby
Hanne Kjöller skriver så bra så bra i DN idag, läs här.
För det är ju så, att varför i helvete gjorde ingen något?
Var var föräldrarna, polisen, socialen osv INNAN?
Det är en ofattbar tragedi för samtliga, inte bara familjen till han som dog utan för pappan som sköt och för familjen till han som startade allt och överlevde.
Jag hoppas, att samtliga som varit involverade inom kommunen samt polisen går ut och gör en kungspudel för det är fan i mig deras skyldighet.
Jag hoppas också att han som överlevde mår jävligt dåligt och tillägnar resten av sitt liv till att göra bot och bättring, åk ner till Afrika och jobba med välgörenhet resten av ditt. Hade du varit min son hade du fått..ja, jag vet inte vad. Du hade till och börja med inte åkt runt på moppe efter kl 20:00 på kvällarna. Alltså, innan.
Spillrorna av familjen till pappan, går det någonsin att reparera? Jag hade själv inte tvekat att göra så som han gjorde, tyvärr. Men ändå var det fel.
För det är ju så, att varför i helvete gjorde ingen något?
Var var föräldrarna, polisen, socialen osv INNAN?
Det är en ofattbar tragedi för samtliga, inte bara familjen till han som dog utan för pappan som sköt och för familjen till han som startade allt och överlevde.
Jag hoppas, att samtliga som varit involverade inom kommunen samt polisen går ut och gör en kungspudel för det är fan i mig deras skyldighet.
Jag hoppas också att han som överlevde mår jävligt dåligt och tillägnar resten av sitt liv till att göra bot och bättring, åk ner till Afrika och jobba med välgörenhet resten av ditt. Hade du varit min son hade du fått..ja, jag vet inte vad. Du hade till och börja med inte åkt runt på moppe efter kl 20:00 på kvällarna. Alltså, innan.
Spillrorna av familjen till pappan, går det någonsin att reparera? Jag hade själv inte tvekat att göra så som han gjorde, tyvärr. Men ändå var det fel.
onsdag 9 januari 2008
Tigermum attacks.
Alltså, tiger mamman, det är jag det. Så inihelvete.
I våras kommer maken hemsläpande med en karl och deklarerar det här är xxxx bla bla bla, vi har gått i samma skola bla bla bla och nu har han och hans tjej flyttat hit o bla bla bla. Ja ni hajar. Jag la inte ner så mycket energi, tycker han kan ha sina kompisar ibland o jag mina, vi är inte så lika där angående vad vi vill ha för utbyte av våra vänner, ok, J&J är vi enad front om, där har vi vår match men iallafall, back to story.
De sitter på verandan o tjittjattar o dricker kaffe och jag hör inifrån (så jävla trevlig är jag, liksom inte intresserad, säger hej och går därifrån) och jag hör hur den här lilla snubben, börjar tjöta om än det ena än det andra, hur han tycker si och hur man gör så och jag tänker jaha, vi har en liten besserwisserschneizer på vår egendom men jag bryr mig fortfarande inte men så hör jag hur han börjar tjöta om kvinnor hit och dit, typ i nedsättande ton i stil med att kvinnor ska stå vid spisen osv och här stänger jag ev ena örat för jag lägger inte energi på så korkade snubbar och jag är halvvägs ifrån att gå ut och fråga MAKEN va fan han spenderar tid med den här lilla miniGUBBEN för men jag besinnar mig. Tills.
Lilla gubben kommenterar barnen, mina och makens alltså, som far omkring, som alltid lika intresserade av nya människor, Mellan är mitt i sitt esse, mitt i testa-smeten som alla nya utsätts för och då hör jag. Hur han menande till dem, säger:
-Jaaaa, såna där får en ju verkligen att inse varför man inte vill skaffa barn, hö hö hö och sen typ klappar han sin mage och ska nu åka hem till tanten hö hö och kolla att hon gjort sin plikt hö hö hö och notera, NOTERA att han är lika gammal som maken, dvs, 32 jävla år!!!
Jag la ner. Sorterade ut honom, hans tjej och heeeela hans jävla liv som totalt bortkastat time. Maken har sedan dess haft sparsam kontakt då och då, varit där och tagit en bira osv osv.
Tills nu.
Kära J berättar om ett annat par, som vi bl.a. delade nyårsafton med som hade råkat på lilla gubben på en fest i helgen och i en diskussion angående gemensamma bekanta kom de fram till att de kände oss. Varpå den här jävla karln börjar orera om VÅRA BARN! Förstå att jag börjar irra redan här, jag är så förbannad att det kokar. På en fest. Där ingen utom han och det här andra paret känner oss, sitter han och pratar vitt och brett om att våra barn är sjövilda/ingen pli på/ouppfostrade och fans moster.
Han har träffat dem, vad? 1? 2 gånger? Han vet INGENTING om barn, har inga egna, umgås säkerligen aldrig med barn, vet absolut ingenting om Mellan eller något alls om barn med den diagnos hon faktiskt har.
Paret som känner oss, som var där, hade tagit oss i försvar och ifrågasatt hur han kunde uttala sig om det, att de kände oss, och barnen, de försvarade oss. Tacksamhet, känner jag där.
Men du, lilla gubben. Jag hoppas att du aldrig får barn. Du är inte välkommen till oss, någonsin. Maken har struktit dig ur bekantskapslistan. Du gick över en gräns din jävla lillkuk. Nästa gång du har något att säga om mina barn, säg dom till mig, eller maken, rakt i ansiktet. Men sitt för fan inte på nån jävla bonnfest i en håla och orera om något du inte vet något om. Ditt patetiska lilla as. Stackars dig som har som partytrick att lägga ut andras barn på en fest. Fuck you.
Iallafall så har vi en lugn trevlig kväll, förutom att jag har vält granen och Mellan har haft huvudvärk och nackvärk. Nu ska vi snart natta. Kram på er.
I våras kommer maken hemsläpande med en karl och deklarerar det här är xxxx bla bla bla, vi har gått i samma skola bla bla bla och nu har han och hans tjej flyttat hit o bla bla bla. Ja ni hajar. Jag la inte ner så mycket energi, tycker han kan ha sina kompisar ibland o jag mina, vi är inte så lika där angående vad vi vill ha för utbyte av våra vänner, ok, J&J är vi enad front om, där har vi vår match men iallafall, back to story.
De sitter på verandan o tjittjattar o dricker kaffe och jag hör inifrån (så jävla trevlig är jag, liksom inte intresserad, säger hej och går därifrån) och jag hör hur den här lilla snubben, börjar tjöta om än det ena än det andra, hur han tycker si och hur man gör så och jag tänker jaha, vi har en liten besserwisserschneizer på vår egendom men jag bryr mig fortfarande inte men så hör jag hur han börjar tjöta om kvinnor hit och dit, typ i nedsättande ton i stil med att kvinnor ska stå vid spisen osv och här stänger jag ev ena örat för jag lägger inte energi på så korkade snubbar och jag är halvvägs ifrån att gå ut och fråga MAKEN va fan han spenderar tid med den här lilla miniGUBBEN för men jag besinnar mig. Tills.
Lilla gubben kommenterar barnen, mina och makens alltså, som far omkring, som alltid lika intresserade av nya människor, Mellan är mitt i sitt esse, mitt i testa-smeten som alla nya utsätts för och då hör jag. Hur han menande till dem, säger:
-Jaaaa, såna där får en ju verkligen att inse varför man inte vill skaffa barn, hö hö hö och sen typ klappar han sin mage och ska nu åka hem till tanten hö hö och kolla att hon gjort sin plikt hö hö hö och notera, NOTERA att han är lika gammal som maken, dvs, 32 jävla år!!!
Jag la ner. Sorterade ut honom, hans tjej och heeeela hans jävla liv som totalt bortkastat time. Maken har sedan dess haft sparsam kontakt då och då, varit där och tagit en bira osv osv.
Tills nu.
Kära J berättar om ett annat par, som vi bl.a. delade nyårsafton med som hade råkat på lilla gubben på en fest i helgen och i en diskussion angående gemensamma bekanta kom de fram till att de kände oss. Varpå den här jävla karln börjar orera om VÅRA BARN! Förstå att jag börjar irra redan här, jag är så förbannad att det kokar. På en fest. Där ingen utom han och det här andra paret känner oss, sitter han och pratar vitt och brett om att våra barn är sjövilda/ingen pli på/ouppfostrade och fans moster.
Han har träffat dem, vad? 1? 2 gånger? Han vet INGENTING om barn, har inga egna, umgås säkerligen aldrig med barn, vet absolut ingenting om Mellan eller något alls om barn med den diagnos hon faktiskt har.
Paret som känner oss, som var där, hade tagit oss i försvar och ifrågasatt hur han kunde uttala sig om det, att de kände oss, och barnen, de försvarade oss. Tacksamhet, känner jag där.
Men du, lilla gubben. Jag hoppas att du aldrig får barn. Du är inte välkommen till oss, någonsin. Maken har struktit dig ur bekantskapslistan. Du gick över en gräns din jävla lillkuk. Nästa gång du har något att säga om mina barn, säg dom till mig, eller maken, rakt i ansiktet. Men sitt för fan inte på nån jävla bonnfest i en håla och orera om något du inte vet något om. Ditt patetiska lilla as. Stackars dig som har som partytrick att lägga ut andras barn på en fest. Fuck you.
Iallafall så har vi en lugn trevlig kväll, förutom att jag har vält granen och Mellan har haft huvudvärk och nackvärk. Nu ska vi snart natta. Kram på er.
Ilska
Mia, se hennes eminenta blogg till höger, skriver inlägg om ilska och vanmakt. Om svårigheten av att prata om det, oviljan att kännas vid det.
Det är en del av mitt liv, kan jag säga.
Den bottenlösa ilskan mot ett ack så kärt föremål. Frustrationen att inte få igenom min vilja, min lag som oftast bottnar i helt onödiga kravföreställningar och uppsatta, orimliga mål.
Mååånga gånger frågar jag mig varför varför varför, hade det ju själv hängande över mig som liten och looovade ju att aldrig bli så, en mamma som aldrig ler, aldrig kramar, aldrig uppmuntrar, aldrig ser. Jag själv vet hur liten man blir inombords över den ilskna, hårda rösten, den korta tonen, den hårda handen, rycket, slitet.
Jag jobbar dagligen med att trycka ned demonerna och lyckas faktiskt oftast men ibland finns det bara inte, hur jag än försöker kan jag inte greppa om vanmakten som böljar inom mig, som sliter inom mig och som oftast briserar i avgrundsvrål att SLUTA NU FÖR FAN! VAD FAN ÄR DET MED ER!!!??? JAG ORKAR INTE MED DET HÄR!!!
Jag har aldrig undrat var mina barn fått sina svordomar ifrån. Svordomar har aldrig varit ett bekymmer för mig, vissa hävdar att det bara är människor med ett fattigt språk som använder svordomar men jag bestrider detta med att mina barn är extremt verbala, kan många, svåra ord men likförbannat är jag glad att de tar ut ilska i ord istället för knytnävar, bitande, kastande av saker. Va fan, vi måste ge dem chans att ge UTLOPP nånstans! Man kan inte på allvar mena att ILSKA går över om man Ja attans vad ilsken jag blir just nu, stänger dörren och går ut och sparkar i gruset. Ledsen, men har alldeles för många runt om mig som gjort just så hela sitt liv och som nu, i 30 års åldern fullkomligen EXPLODERAR av all ilska som lagrats inombords.
Sen väljer jag självklart mina tillfällen med svordomar och könsord är inte tillåtna, likaså får man aldrig be någon HÅLLA KÄFTEN eller DRA ÅT HELVETE.
Fast jag säger kuken ibland när ngt går åt skogen, men inte så att barnen hör.
Och sedan, efter stomen har dragit förbi och alla, inklusive mig själv mår piss, vad gör jag då?
Det blir till att krypa till skampålen, be om ursäkt, förklara, att det inte är dom det är fel på, att det är jag, att jag precis som dom inte kan hålla mig, att jag ruttnar/tröttnar/spyr på att ibland tappa kontrollen, att jag älskar dom över allt annat, inklusive mig själv, ger dem tid att tala om hur sårade de blir över mitt beteende, för det blir de.
Jag vill inte ursäkta eller hävda att bara för att jag gör så här så är det ok att bete sig som en idiot på bekostnad av sina barn. Men jag är bara en människa, jag gör fel, jag har brister.
Om inte jag visar att det är ok att fela, inför mina barn, hur ska de då kunna vara människor. Med fel och brister. Om JAG sätter normen, vad kan jag då annars göra. Än att vara människa?
Jag röker som den white trash morsa jag är. Många gånger har jag lyft in barnet på sitt/någons/vilket fan som helst rum, stängt dörren och gått ut, rökt en cigarett och räknat till tvåtusenfyrahundra sex. Gett mig själv ett andrum, hittat uppåt till vuxenheten och kunnat gå tillbaka in, övertagit vuxenrollen och gått in i fighten med nya, sunda, kloka krafter. Betyder det att jag glorifierar och skönskriver rökning, nejsåinihelvete inte. Jag bara talar om att så har jag gjort, så gör jag.
Det är aldrig nånsin ok att verbalt, psykiskt eller fysiskt misshandla en annan människa.
Men det är ok att fela i egenskap av människa.
Kan någon lösa den ekvationen åt mig?
Det är en del av mitt liv, kan jag säga.
Den bottenlösa ilskan mot ett ack så kärt föremål. Frustrationen att inte få igenom min vilja, min lag som oftast bottnar i helt onödiga kravföreställningar och uppsatta, orimliga mål.
Mååånga gånger frågar jag mig varför varför varför, hade det ju själv hängande över mig som liten och looovade ju att aldrig bli så, en mamma som aldrig ler, aldrig kramar, aldrig uppmuntrar, aldrig ser. Jag själv vet hur liten man blir inombords över den ilskna, hårda rösten, den korta tonen, den hårda handen, rycket, slitet.
Jag jobbar dagligen med att trycka ned demonerna och lyckas faktiskt oftast men ibland finns det bara inte, hur jag än försöker kan jag inte greppa om vanmakten som böljar inom mig, som sliter inom mig och som oftast briserar i avgrundsvrål att SLUTA NU FÖR FAN! VAD FAN ÄR DET MED ER!!!??? JAG ORKAR INTE MED DET HÄR!!!
Jag har aldrig undrat var mina barn fått sina svordomar ifrån. Svordomar har aldrig varit ett bekymmer för mig, vissa hävdar att det bara är människor med ett fattigt språk som använder svordomar men jag bestrider detta med att mina barn är extremt verbala, kan många, svåra ord men likförbannat är jag glad att de tar ut ilska i ord istället för knytnävar, bitande, kastande av saker. Va fan, vi måste ge dem chans att ge UTLOPP nånstans! Man kan inte på allvar mena att ILSKA går över om man Ja attans vad ilsken jag blir just nu, stänger dörren och går ut och sparkar i gruset. Ledsen, men har alldeles för många runt om mig som gjort just så hela sitt liv och som nu, i 30 års åldern fullkomligen EXPLODERAR av all ilska som lagrats inombords.
Sen väljer jag självklart mina tillfällen med svordomar och könsord är inte tillåtna, likaså får man aldrig be någon HÅLLA KÄFTEN eller DRA ÅT HELVETE.
Fast jag säger kuken ibland när ngt går åt skogen, men inte så att barnen hör.
Och sedan, efter stomen har dragit förbi och alla, inklusive mig själv mår piss, vad gör jag då?
Det blir till att krypa till skampålen, be om ursäkt, förklara, att det inte är dom det är fel på, att det är jag, att jag precis som dom inte kan hålla mig, att jag ruttnar/tröttnar/spyr på att ibland tappa kontrollen, att jag älskar dom över allt annat, inklusive mig själv, ger dem tid att tala om hur sårade de blir över mitt beteende, för det blir de.
Jag vill inte ursäkta eller hävda att bara för att jag gör så här så är det ok att bete sig som en idiot på bekostnad av sina barn. Men jag är bara en människa, jag gör fel, jag har brister.
Om inte jag visar att det är ok att fela, inför mina barn, hur ska de då kunna vara människor. Med fel och brister. Om JAG sätter normen, vad kan jag då annars göra. Än att vara människa?
Jag röker som den white trash morsa jag är. Många gånger har jag lyft in barnet på sitt/någons/vilket fan som helst rum, stängt dörren och gått ut, rökt en cigarett och räknat till tvåtusenfyrahundra sex. Gett mig själv ett andrum, hittat uppåt till vuxenheten och kunnat gå tillbaka in, övertagit vuxenrollen och gått in i fighten med nya, sunda, kloka krafter. Betyder det att jag glorifierar och skönskriver rökning, nejsåinihelvete inte. Jag bara talar om att så har jag gjort, så gör jag.
Det är aldrig nånsin ok att verbalt, psykiskt eller fysiskt misshandla en annan människa.
Men det är ok att fela i egenskap av människa.
Kan någon lösa den ekvationen åt mig?
Igår
Gårdagen gick bra för mellan, "bara" ett stort utbrott i skolan men according to teacher "som vanligt" i allt beteende så det vette faan vad medicinen gör och inte gör. En av biverkningarna kan vara aptitlöshet men hon äter och äter och bajsar och bajsar, helt chockerande, hon brukar gå på toa en gång i veckan, typ.
Men sen så, vid 19 tiden igår, då small det, antagligen när medicinen gick ur kroppen, ett hejdundrande utbrott utan dess like och man kunde se hur den lilla kroppen nästan exploderade av allt knas inombords och lilla, lilla hjärtat. Vi pratade och myste efteråt och jag nämnde vad jag trodde, att utbrottet berodde pga medicinen gick ur och hon nickade åt det. Sedan, satt vi i soffan och tittade på Bygglov, som vi äälskar, barnen och jag. Lilla och jag i en soffa, Mellan i den andra, själv. Kom hiiit och mys sa jag, jag vill att du sitter här vid oss.
Neeej, ni kommer bara att bli irriterade på mitt hmmmande, säger Mellan.
Så pass medveten är hon om sina tics, hennes hmmande som ibland stegras men ibland inte nästan finns alls.
Lilla lilla hjärtat.
Hon somnar tungt efter lite pysslande.
Men sen så, vid 19 tiden igår, då small det, antagligen när medicinen gick ur kroppen, ett hejdundrande utbrott utan dess like och man kunde se hur den lilla kroppen nästan exploderade av allt knas inombords och lilla, lilla hjärtat. Vi pratade och myste efteråt och jag nämnde vad jag trodde, att utbrottet berodde pga medicinen gick ur och hon nickade åt det. Sedan, satt vi i soffan och tittade på Bygglov, som vi äälskar, barnen och jag. Lilla och jag i en soffa, Mellan i den andra, själv. Kom hiiit och mys sa jag, jag vill att du sitter här vid oss.
Neeej, ni kommer bara att bli irriterade på mitt hmmmande, säger Mellan.
Så pass medveten är hon om sina tics, hennes hmmande som ibland stegras men ibland inte nästan finns alls.
Lilla lilla hjärtat.
Hon somnar tungt efter lite pysslande.
tisdag 8 januari 2008
Hejdå barnen
Jodå, de somnade skapligt igår och klev upp skapligt också fast Mellan fick psykbryt (f'låt men det ÄR ett passande namn för det tillståndet!) precis när vi skulle gå men men, ett litet varje morgon brukar hon ha och det kan bero på vad som egentligen, kanske att hon inte hittar sin mössa, eller att det regnar eller....ja ni fattar.
Det var iallafall trevligt att åka till jobbet idag och barnen såg fram emot att komma till skolan och jag slöt en pakt med mig själv om att INTE låta barnen vara lediga så här länge en gång till, jag skiter i alla moralpredikningar och samvetskärringar, Mellan behöver sin skola, sitt fritids, hon behöver sina rutiner och syften och mål med dagen, att vara ledig är inte det ultimata för henne. Eller oss andra heller för den delen.
En av biverkningarna av att äta Concerta kan vara aptitlöshet och där låg hon redan lite i riskzonen, hon är mager som en jakthund och har ganska petiga matval men NU, nu minsann, äter hon som en jag vet inte vad, BJÖRN? Hon är ständigt hungrig och vi matar och matar med ett leende på läpparna för det vet ju alla, att går man omkring små hungrig hela tiden så får man andra onda saker som ont i huvudet osv osv och med tanke på hennes tempo, bränns det innan det har landat i magsäcken.
På fredag ska vi träffa läkaren igen och diskutera veckan som gått och som det ser ut nu så gör inte lägsta dosen ngn nytta, eller nytta och nytta, men vi märker ju ingen skillnad alls, det är från 0 till 100 och oerhöra humörväxlingar och ticsen har blivit värre (hon hummar till, säger verkligen hmmm med basröst och när hon har gjort det 45 gånger under en 1 minutsperiod blir man galen och hon blir galen själv för hon är så medveten om det).
Annars då? Bilen går bra? Jovars. Satans vad grått och trist det är ute.
Det var iallafall trevligt att åka till jobbet idag och barnen såg fram emot att komma till skolan och jag slöt en pakt med mig själv om att INTE låta barnen vara lediga så här länge en gång till, jag skiter i alla moralpredikningar och samvetskärringar, Mellan behöver sin skola, sitt fritids, hon behöver sina rutiner och syften och mål med dagen, att vara ledig är inte det ultimata för henne. Eller oss andra heller för den delen.
En av biverkningarna av att äta Concerta kan vara aptitlöshet och där låg hon redan lite i riskzonen, hon är mager som en jakthund och har ganska petiga matval men NU, nu minsann, äter hon som en jag vet inte vad, BJÖRN? Hon är ständigt hungrig och vi matar och matar med ett leende på läpparna för det vet ju alla, att går man omkring små hungrig hela tiden så får man andra onda saker som ont i huvudet osv osv och med tanke på hennes tempo, bränns det innan det har landat i magsäcken.
På fredag ska vi träffa läkaren igen och diskutera veckan som gått och som det ser ut nu så gör inte lägsta dosen ngn nytta, eller nytta och nytta, men vi märker ju ingen skillnad alls, det är från 0 till 100 och oerhöra humörväxlingar och ticsen har blivit värre (hon hummar till, säger verkligen hmmm med basröst och när hon har gjort det 45 gånger under en 1 minutsperiod blir man galen och hon blir galen själv för hon är så medveten om det).
Annars då? Bilen går bra? Jovars. Satans vad grått och trist det är ute.
måndag 7 januari 2008
Litet barn.
Vi har en 2½ åring hemma hos oss idag. Han kom kl 08:00 och han är så go att jag vill äta upp honom. Till frukost fick han risgrynsgröt med sirap, för varje sked lät han: mmmmmm....
Hans föräldrar (svåger o dam) låter honom inte äta något alls med socker i. Men det låter jag. Jag är en hopplös barnvakt.
Nu ligger han på vårt köksgolv med Mellan och ritar. Med tuschpennor.
Barn ska göra saker. Mina barn har alltid fått ha saxar, tuschpennor och lim, bara de kan hålla i det ordentligt. Naturligtvis har jag suttit med.
Resultatet är att de är värsta kungarna inom pyssel.
Jag blir lite förbrydd över att ha en liten nisse i vårt hem, det var så läääänge sen.
Min minsta nisse sitter på datorn och spelar hästspel, hon är helt manisk, hon har samlat tillräckligt med poäng på spelet för att köpa en D-ponny. Snart måste jag be henne lämna datorn, hon har suttit hela förmiddagen.
Vädret suger. Vi gjorde en snögubbe igår men imorse hade han halshuggits.
Jag har fortfarande inte fattat att barnen somnade så lätt igår. Underbart.
Så tittar jag på lilla nissen igen och jag saknar faktiskt inte en liten. Det var nog vårt sista barn jag klämde ut den där heta sommardagen, 4 juli, 2000. Amen.
Hans föräldrar (svåger o dam) låter honom inte äta något alls med socker i. Men det låter jag. Jag är en hopplös barnvakt.
Nu ligger han på vårt köksgolv med Mellan och ritar. Med tuschpennor.
Barn ska göra saker. Mina barn har alltid fått ha saxar, tuschpennor och lim, bara de kan hålla i det ordentligt. Naturligtvis har jag suttit med.
Resultatet är att de är värsta kungarna inom pyssel.
Jag blir lite förbrydd över att ha en liten nisse i vårt hem, det var så läääänge sen.
Min minsta nisse sitter på datorn och spelar hästspel, hon är helt manisk, hon har samlat tillräckligt med poäng på spelet för att köpa en D-ponny. Snart måste jag be henne lämna datorn, hon har suttit hela förmiddagen.
Vädret suger. Vi gjorde en snögubbe igår men imorse hade han halshuggits.
Jag har fortfarande inte fattat att barnen somnade så lätt igår. Underbart.
Så tittar jag på lilla nissen igen och jag saknar faktiskt inte en liten. Det var nog vårt sista barn jag klämde ut den där heta sommardagen, 4 juli, 2000. Amen.
Snopp.
Igår började vi äntligen sätta ihop garderoberna till tjejerna, de får en varsin i sina rum och vi kan äntligen styra upp den lilla, lilla walk in closeten som jag, maken och tjejerna har delat de senaste åren.
Iallafall, maken hade märkt upp med blyerts på Lillas garderobsdörr för att kunna fästa handtaget och han ber Lilla om ett suddgummi.
-Javisst svarar hon glatt, rotar i sin låda och ger honom ett. Grönt var det.
Maken snurrar lite på det.
- Vad är det för nåt?
Lilla:
- En snopp. Med pungkulor. Jag har gjort den själv.
Iallafall, maken hade märkt upp med blyerts på Lillas garderobsdörr för att kunna fästa handtaget och han ber Lilla om ett suddgummi.
-Javisst svarar hon glatt, rotar i sin låda och ger honom ett. Grönt var det.
Maken snurrar lite på det.
- Vad är det för nåt?
Lilla:
- En snopp. Med pungkulor. Jag har gjort den själv.
Jag älskar.
Idag älskar jag.
Mina barn. Mig själv. Mitt hem. Dagen.
Dom sov inatt. Somnade utan några problem, sov hela natten. Mellan vaknade med ett leende, tog sin medicin.
Idag är en bra dag.
Mina barn. Mig själv. Mitt hem. Dagen.
Dom sov inatt. Somnade utan några problem, sov hela natten. Mellan vaknade med ett leende, tog sin medicin.
Idag är en bra dag.
söndag 6 januari 2008
Brittan
Är det bara jag på hela jorden som tycker jävligt synd om Brittney Spears?
Ja ja, don't start, jag vet att man är ansvarig för sitt liv och sina handlingar men har den damen någonsin fått en ärlig chans?
Henns liv är och har aldrig varit, sunt i någon ände och sen förväntar man sig att hon skall fungera normalt?
Jag hoppas, om jag nu ska slösa energi på detta, att hon får hjälp och kan komma på fötter.
Jag blir så ledsen i hjärtat när människor bryter ihop och skadar sig själva OCH sina barn, det är sorgligt.
Peace.
Ja ja, don't start, jag vet att man är ansvarig för sitt liv och sina handlingar men har den damen någonsin fått en ärlig chans?
Henns liv är och har aldrig varit, sunt i någon ände och sen förväntar man sig att hon skall fungera normalt?
Jag hoppas, om jag nu ska slösa energi på detta, att hon får hjälp och kan komma på fötter.
Jag blir så ledsen i hjärtat när människor bryter ihop och skadar sig själva OCH sina barn, det är sorgligt.
Peace.
Galen
Jag blir galen. Fullkomligt krejsy.
Mellan snurrade till 00:30, Lilla till 01:45. JAG MÅSTE FÅ SOVA!!!
Imorse väckte vi Mellan 08:00 för medicin, sen fick hon INTE somna om. Lilla väcktes vid 09:00. Sura var dom men det ski*er jag i för de ska fasiken i säng ikväll.
Imorgon kommer deras 2½ åriga kusin som ska vara hos oss hela dagen, han kommer nog vid 7 på morgonen. Mina barn kommer att vara mer död än levande då.
Nu ska jag ut och skotta snö. Det är bra att göra sånt när man är arg.
Mellan snurrade till 00:30, Lilla till 01:45. JAG MÅSTE FÅ SOVA!!!
Imorse väckte vi Mellan 08:00 för medicin, sen fick hon INTE somna om. Lilla väcktes vid 09:00. Sura var dom men det ski*er jag i för de ska fasiken i säng ikväll.
Imorgon kommer deras 2½ åriga kusin som ska vara hos oss hela dagen, han kommer nog vid 7 på morgonen. Mina barn kommer att vara mer död än levande då.
Nu ska jag ut och skotta snö. Det är bra att göra sånt när man är arg.
lördag 5 januari 2008
Medicated
Och jag vet inte om det har förändrats något eller om allt är som vanligt, eller värre.
Igår var Mellan borta hela dagen och halva kvällen, enligt föräldrarna till kompisen hon var med hade allt varit som vanligt, dvs, deras vanliga tempo. Inget magont eller så utan full av liv (och hyss).
Mellans medicin gick ur 20:00 igår kväll men som sagt, vi märkte ju ingen skillnad på nånting. Mellan kunde som vanligt inte somna, tydligen hade hon somnat runt 00:30 och här kommer ett moment som gör mig liiite irriterad.
Skolan börjar på tisdag. Mellan och Lilla har totalt vänt på dygnet detta jullov och jag började i veckan med att ställa klockan så att vi skulle komma upp i skaplig tid på morgnarna som i sin tur skulle göra att tjejerna inte var uppe halva nätterna. Läkaren talade om att vi borde ge Mellan medicin i skaplig tid på morgonen för att den skulle gå ur kroppen lagom till läggdags.
Ok. Jag gör en plan. Igår satte jag klockan på 08:00, hiskeligt tidigt för tjejerna som har legat och dunat till 10-10:30. Nåväl, det gick bra, Mellan klev upp, tog sin medicin och satte sig och mornade framför TV:n.
Så berättar jag planen för maken och förslog att vi skulle ta en morgon var i helgen, dvs, sätta klockan på 8, få upp mellan och ge henne medicin OCH STANNA KVAR UPPE såklart.
Inte då.
Maken väckte Mellan kl 8, gav henne medicin och sen somnade de om så sött. De klev upp 10:45.
Vet ni hur vår kväll kommer att bli? Vi är skittrötta vid 22, Mellan har hallaballoo till 01:00. Jag blir så jävla trött. På tisdag börjar skolan/jobbet, då ska de upp kl 05:45. Grattis.
Igår var Mellan borta hela dagen och halva kvällen, enligt föräldrarna till kompisen hon var med hade allt varit som vanligt, dvs, deras vanliga tempo. Inget magont eller så utan full av liv (och hyss).
Mellans medicin gick ur 20:00 igår kväll men som sagt, vi märkte ju ingen skillnad på nånting. Mellan kunde som vanligt inte somna, tydligen hade hon somnat runt 00:30 och här kommer ett moment som gör mig liiite irriterad.
Skolan börjar på tisdag. Mellan och Lilla har totalt vänt på dygnet detta jullov och jag började i veckan med att ställa klockan så att vi skulle komma upp i skaplig tid på morgnarna som i sin tur skulle göra att tjejerna inte var uppe halva nätterna. Läkaren talade om att vi borde ge Mellan medicin i skaplig tid på morgonen för att den skulle gå ur kroppen lagom till läggdags.
Ok. Jag gör en plan. Igår satte jag klockan på 08:00, hiskeligt tidigt för tjejerna som har legat och dunat till 10-10:30. Nåväl, det gick bra, Mellan klev upp, tog sin medicin och satte sig och mornade framför TV:n.
Så berättar jag planen för maken och förslog att vi skulle ta en morgon var i helgen, dvs, sätta klockan på 8, få upp mellan och ge henne medicin OCH STANNA KVAR UPPE såklart.
Inte då.
Maken väckte Mellan kl 8, gav henne medicin och sen somnade de om så sött. De klev upp 10:45.
Vet ni hur vår kväll kommer att bli? Vi är skittrötta vid 22, Mellan har hallaballoo till 01:00. Jag blir så jävla trött. På tisdag börjar skolan/jobbet, då ska de upp kl 05:45. Grattis.
fredag 4 januari 2008
Le Big Day
Idag började Mellan med medicinen.
Hon startar med Concerta, 18mg. Vi börjar med lite och siktar stort, ungefär.
Medicinen verkar 12 timmar i kroppen så det blev till att ställa klockan till 08:00, jag ville liksom inte låta henne sova för länge o sedan ha med i kroppen till 22:00 på kvällen nä nä, lite planering tack.
Hon är spänd inför detta, hon har fått veta att ev. biverkningar kan vara ont i huvudet, ont i magen, illamående bl.a. Mellan HATAR ont i magen och illamående och eftersom hon är en katastroftänkande person så målade hon upp bilden om hur hon kaskadkräker varje gång hon tar tabletten, som förresten är pytte pytte liten.
Så kommer det inte bli, har jag bestämt.
Så nu kommer det att bli lite svajigt de närmsta veckorna, hur mår hon, vad gör hon, verkar medicinen bla bla bla men vi gör detta för att hon ska få sinnesro och för att vi ska få sinnesro men jag hoppas och håller tummarna att vår Mellan inte ska försvinna och bara bli en tråkig tyst unge som inte gör några bus för då slutar vi.
Ungefär så.
Idag åker Mellan med kompis till badhus hela dagen och jag och Lilla ska ut med 2 islandshästar på långtur så ikväll kommer jag att ha måånga pluspoäng på mammakontot OCH mitt eget konto eftersom det är lika kul för mig som för Lilla att rida. Som tack för att vi fick låna hästar åkte jag till stallet igår kväll och mockade och det är helt sanslöst hur kul och SKÖNT det var i kroppen och jag inser att jag måste skaffa en häst igen på något sätt för jag blir alldeles mjuk inombords när jag kommer till ett stall och jag sover gott och vaknar på bra humör så det sitter i, liksom. Jag saknar det så sjukt mycket.
Förresten sågjag "American Gangster" igår med Denzel Washington (me löv) och Russel Crowe och den bör ni se, micket bra film. Om ni inte gillar lööv filmer eller roliga komedier bättre, då ska ni inte se denna. Jag gör ju inte det så..ja ja, ni fattar.
Hon startar med Concerta, 18mg. Vi börjar med lite och siktar stort, ungefär.
Medicinen verkar 12 timmar i kroppen så det blev till att ställa klockan till 08:00, jag ville liksom inte låta henne sova för länge o sedan ha med i kroppen till 22:00 på kvällen nä nä, lite planering tack.
Hon är spänd inför detta, hon har fått veta att ev. biverkningar kan vara ont i huvudet, ont i magen, illamående bl.a. Mellan HATAR ont i magen och illamående och eftersom hon är en katastroftänkande person så målade hon upp bilden om hur hon kaskadkräker varje gång hon tar tabletten, som förresten är pytte pytte liten.
Så kommer det inte bli, har jag bestämt.
Så nu kommer det att bli lite svajigt de närmsta veckorna, hur mår hon, vad gör hon, verkar medicinen bla bla bla men vi gör detta för att hon ska få sinnesro och för att vi ska få sinnesro men jag hoppas och håller tummarna att vår Mellan inte ska försvinna och bara bli en tråkig tyst unge som inte gör några bus för då slutar vi.
Ungefär så.
Idag åker Mellan med kompis till badhus hela dagen och jag och Lilla ska ut med 2 islandshästar på långtur så ikväll kommer jag att ha måånga pluspoäng på mammakontot OCH mitt eget konto eftersom det är lika kul för mig som för Lilla att rida. Som tack för att vi fick låna hästar åkte jag till stallet igår kväll och mockade och det är helt sanslöst hur kul och SKÖNT det var i kroppen och jag inser att jag måste skaffa en häst igen på något sätt för jag blir alldeles mjuk inombords när jag kommer till ett stall och jag sover gott och vaknar på bra humör så det sitter i, liksom. Jag saknar det så sjukt mycket.
Förresten sågjag "American Gangster" igår med Denzel Washington (me löv) och Russel Crowe och den bör ni se, micket bra film. Om ni inte gillar lööv filmer eller roliga komedier bättre, då ska ni inte se denna. Jag gör ju inte det så..ja ja, ni fattar.
torsdag 3 januari 2008
Snö.
Så vaknar vi då upp med snö.
5 dagar kvar på det satans jullovet och snön behagar komma NU. Det är så man kan gråta.
Har ni tänkt på hur tyst världen blir när snön kommer? Innan de har hunnit ploga, låter bilarna, tågen och bussarna tystare. Inte för att jag bor i storstan så det är ju inte någon hejdundrande trafik men ändå, ni fattar.
Fåglarna tystnar, som om det är svårare att sjunga när det har fallit snö.
Idag river vi fram alla overaller, alla vantar alla allt för nu jäklar ska ungarna ut i snön! Och jag med, jag ska åka pulka och stjärtlapp.
Först ska jag bara ta Mellan till läkaren och få medicin sen ska jag bara till BUP för interjuv sen ska jag bara lämna en kasse kläder till sonen som vill stanna hos sin pappa ett par dagar extra.
Se där, där smög jag in det. Sonen har ju en alldeles egen pappa som jag inte har delat bostad med sen 96, men dock bekymmer har jag delat med denna pappa som just nu, är ganska ok.
Så nu var det ute. Jag är en av dessa white trash mammor som Malin Wollin (Fotbollsfrun) skriver om, usch ja, jag är riktigt hemsk. Tycker hon.
Själv tycker jag det funkar ganska bra.
Iallafall, jag älskar snö.
Snö=utelekar=friska människor=tycker vi om.
5 dagar kvar på det satans jullovet och snön behagar komma NU. Det är så man kan gråta.
Har ni tänkt på hur tyst världen blir när snön kommer? Innan de har hunnit ploga, låter bilarna, tågen och bussarna tystare. Inte för att jag bor i storstan så det är ju inte någon hejdundrande trafik men ändå, ni fattar.
Fåglarna tystnar, som om det är svårare att sjunga när det har fallit snö.
Idag river vi fram alla overaller, alla vantar alla allt för nu jäklar ska ungarna ut i snön! Och jag med, jag ska åka pulka och stjärtlapp.
Först ska jag bara ta Mellan till läkaren och få medicin sen ska jag bara till BUP för interjuv sen ska jag bara lämna en kasse kläder till sonen som vill stanna hos sin pappa ett par dagar extra.
Se där, där smög jag in det. Sonen har ju en alldeles egen pappa som jag inte har delat bostad med sen 96, men dock bekymmer har jag delat med denna pappa som just nu, är ganska ok.
Så nu var det ute. Jag är en av dessa white trash mammor som Malin Wollin (Fotbollsfrun) skriver om, usch ja, jag är riktigt hemsk. Tycker hon.
Själv tycker jag det funkar ganska bra.
Iallafall, jag älskar snö.
Snö=utelekar=friska människor=tycker vi om.
Important message.
Jag sov gott inatt, på min nya bäddmadrass. Inte ont i ryggen imorse.
Slut på meddelandet.
Slut på meddelandet.
onsdag 2 januari 2008
Oro.
Ibland känns det som om maken flyr undan, går in i sig själv eller vad som, bara att det kommer upp en liten vägg emellan oss och jag blir livrädd varje gång för sist det hände sig så ville han skiljas och hela min värld raserades och jag har det på tungan hela tiden, men hittar inte tillfället, TAR inte tillfället att fråga; hur mår du, vad tänker du på, TYCKER DU OM MIG eller ja ni vet... På kvällarna grubblar jag och rannsakar mig själv, vad har jag gjort vad har jag sagt vad har jag glömt, jag vet att det är FEL för vi är båda ansvariga för vad som sker mellan oss men det är lätt att ta skulden, bördan, det satans dåliga samvetet för att inte ha gjort SÅ MYCKET SOM MAN BORDE.
Men så kommer vi hem med ny bäddmadrass som vi genast slänger på och maken drar ner mig i en kram/brottningsgrepp och viskar att vi måste testköra den och där och då, med hans varma röst mot min kind vågar jag berätta att jag undrar och våndas och vad händer och och och.
Jag får varma älsklingsord och försäkran och pussar och starka varmar om min lilla, nåja, ledsna då, kropp och han viskar förtroligt att han är så jävla less på barnen och deras tjat/bråk/gnäll/ilska så att han kan spy och jag ber honom att vara less TILLSAMMANS med mig, inte gå emot mig eller bort från mig och han lovar, han lovar och jag tänker inom mig att var inte så jävla pessimistisk, han har också rätt att vara less bara för att man är less vill man inte skiljas.
Tror jag.
Men så kommer vi hem med ny bäddmadrass som vi genast slänger på och maken drar ner mig i en kram/brottningsgrepp och viskar att vi måste testköra den och där och då, med hans varma röst mot min kind vågar jag berätta att jag undrar och våndas och vad händer och och och.
Jag får varma älsklingsord och försäkran och pussar och starka varmar om min lilla, nåja, ledsna då, kropp och han viskar förtroligt att han är så jävla less på barnen och deras tjat/bråk/gnäll/ilska så att han kan spy och jag ber honom att vara less TILLSAMMANS med mig, inte gå emot mig eller bort från mig och han lovar, han lovar och jag tänker inom mig att var inte så jävla pessimistisk, han har också rätt att vara less bara för att man är less vill man inte skiljas.
Tror jag.
Mina vuxenpoäng
Detta snodde jag direkt av Martina Haag.
Jag heter: Vanliga Mamman och kallas Mamma eller duuuu
Stjärntecken: Vattuman.
Jag kommer från: Södertälje men bor nu på landet, i en liten håååla.
Jag har: 3 barn och en man.
Jag har: inga djur för mannen i mitt liv är allergisk men jag vill, jag vill ha HÄST!
Jag jobbar som: VD assistent. Det låter finare än det är.
På fritiden brukar jag: rida islandshäst, men alldeles för sällan, läsa många böcker.
För att stilla mitt dåliga samvete: jag ska börja källsortera den 7 januari sen kommer jag aldrig att ha dåligt samvete...
Jag har slutat: ringa kompisar man har vuxit ifrån
och börjat: fokusera på dom jag tycker om...
Om fem år tror jag att jag: har en häst, på nåt sätt, njuter av att mina barn är så stora och duktiga.
Om jag vann fem miljoner skulle jag: betala lån, resa, ge till mina närmaste.
Jag skulle vilja vara bäst i världen på: att roa folk.
Jag hade velat uppfinna: penicillinet
Ett pinsamt minne: det sker flera gånger i veckan, jag orkar inte bry mig längre...
Jag blir glad av: min familj, solen och god mat.
Jag blir förbannad om: alla barnen vaknar på dåligt humör och inte ger dagen en chans.
Jag samlar på: samla? Damm?
Saker jag är stolt över: mina barn.
Yrken jag kan tänka mig: Författare. Kassörska på ICA. Hjärnkirurg.
Personer jag inte klarar av: Dryga, obstinata och tråkiga lagom människor.
Gillar inte:Mycket, men jobbar på att inte tänka på såna saker..
FAVORIT
...... maträtt: italienskt
... grogg: margherita
... glass: gillar inte glass,
... bil: eh? den ska rulla
... land: USA
... lögn: (att höra), nej då du ser inte det minsta tjock ut i den, du är skitsnygg
.... tv-serie: Entourage, Big Love, Mia och Klara
.... film: Man on Fire
.... tidning: DN
.... plagg: jeans
..,.favoritbarnprogram: Häxan Surtant
SAMLA VUXENPOÄNG: jobb (1p) ,visitkort (1 p), konferens (1p), bor hos föräldrarna (-2p), sambo (1p), förlovad (1p), gift (2p), skild (3p), barn (2p), villa (2p), bil (1p, kombi +1p), husvagn/båt (2p) , hund (1p), garage (1p), lån (1p), gemensam ekonomi (2p), pensionsspara (2p), storhandla (1p), ICA-kundkort (1p), rabattkupong (2p), hushållsassistent (1p), diskmaskin (1p), symaskin (1p), dubbelsäng (2p), julgran (2p), morgontofflor (1p), långkappa/rock (1p), gråa hår (1p), celluliter (1p), morgontidningen (1p), korsord (1p), välja att inte svara i telefon (2p), putsa fönster (1p), tapetsera (1p), svampplockning (1p), långfärdsskrillor (1p), parmiddagar (1p), vinprovning (1p), buggkurs (1p), partaja till gamla vinylhits (1p), whisky (1p), lättöl (2p), kaffe på maten (1p), After Eight (1p), söndagsstek (2p), viktväktarna (2p), Friskis och svettis (1p), Bingolotto (1p), allsång på Skansken (2p).
SUMMA: 33. Ojdå, ganska långt kvar med andra ord!
Jag heter: Vanliga Mamman och kallas Mamma eller duuuu
Stjärntecken: Vattuman.
Jag kommer från: Södertälje men bor nu på landet, i en liten håååla.
Jag har: 3 barn och en man.
Jag har: inga djur för mannen i mitt liv är allergisk men jag vill, jag vill ha HÄST!
Jag jobbar som: VD assistent. Det låter finare än det är.
På fritiden brukar jag: rida islandshäst, men alldeles för sällan, läsa många böcker.
För att stilla mitt dåliga samvete: jag ska börja källsortera den 7 januari sen kommer jag aldrig att ha dåligt samvete...
Jag har slutat: ringa kompisar man har vuxit ifrån
och börjat: fokusera på dom jag tycker om...
Om fem år tror jag att jag: har en häst, på nåt sätt, njuter av att mina barn är så stora och duktiga.
Om jag vann fem miljoner skulle jag: betala lån, resa, ge till mina närmaste.
Jag skulle vilja vara bäst i världen på: att roa folk.
Jag hade velat uppfinna: penicillinet
Ett pinsamt minne: det sker flera gånger i veckan, jag orkar inte bry mig längre...
Jag blir glad av: min familj, solen och god mat.
Jag blir förbannad om: alla barnen vaknar på dåligt humör och inte ger dagen en chans.
Jag samlar på: samla? Damm?
Saker jag är stolt över: mina barn.
Yrken jag kan tänka mig: Författare. Kassörska på ICA. Hjärnkirurg.
Personer jag inte klarar av: Dryga, obstinata och tråkiga lagom människor.
Gillar inte:Mycket, men jobbar på att inte tänka på såna saker..
FAVORIT
...... maträtt: italienskt
... grogg: margherita
... glass: gillar inte glass,
... bil: eh? den ska rulla
... land: USA
... lögn: (att höra), nej då du ser inte det minsta tjock ut i den, du är skitsnygg
.... tv-serie: Entourage, Big Love, Mia och Klara
.... film: Man on Fire
.... tidning: DN
.... plagg: jeans
..,.favoritbarnprogram: Häxan Surtant
SAMLA VUXENPOÄNG: jobb (1p) ,visitkort (1 p), konferens (1p), bor hos föräldrarna (-2p), sambo (1p), förlovad (1p), gift (2p), skild (3p), barn (2p), villa (2p), bil (1p, kombi +1p), husvagn/båt (2p) , hund (1p), garage (1p), lån (1p), gemensam ekonomi (2p), pensionsspara (2p), storhandla (1p), ICA-kundkort (1p), rabattkupong (2p), hushållsassistent (1p), diskmaskin (1p), symaskin (1p), dubbelsäng (2p), julgran (2p), morgontofflor (1p), långkappa/rock (1p), gråa hår (1p), celluliter (1p), morgontidningen (1p), korsord (1p), välja att inte svara i telefon (2p), putsa fönster (1p), tapetsera (1p), svampplockning (1p), långfärdsskrillor (1p), parmiddagar (1p), vinprovning (1p), buggkurs (1p), partaja till gamla vinylhits (1p), whisky (1p), lättöl (2p), kaffe på maten (1p), After Eight (1p), söndagsstek (2p), viktväktarna (2p), Friskis och svettis (1p), Bingolotto (1p), allsång på Skansken (2p).
SUMMA: 33. Ojdå, ganska långt kvar med andra ord!
2008
Nu är det 2008 som ni redan vet, hoppas jag, annars är ni dumma i huvvet om ni har missat det eller så ligger ni i koma och vet inte om det därför och då ber jag om ursäkt.
Vi firade av med deijlig middag hos J&J som inte är en restaurang men man kan nästan tro det, eller inte, för vi var 6 vuxna, alla snygga och trevliga, 4 barn, varav en med ADHD men hon höll sig på mattan och var riktigt riktigt trevlig. Och glad. Sen hade vi 3 keliga katter och 3 hundar varav en var så kåt (löpte) att vi inte visste var vi skulle ta vägen fast som tur var hade hon blöja på sig så vi slapp se hennes muff som var helt enorm!
Ok vi åt och drack och åt lite till och sen spelade vi spel och det var hysteriskt, vi spelade Lika par leka bäst och jag och maken vann! Mellan läste vissa frågor och jag trodde jag skulle gå av på mitten när hon läste: "Har du använt mass..mass.. massa-gas-stav, mamma vad är deeet?"
Alla barnen var vakna heeela natten, männen i våra liv hade riggat fyverkerier på en kulle så mitt i natten stod vi där med barnen påbylsade och oade och ojade oss över de vackra stjärnorna som vi skickade upp mot himlen.
En alldeles, alldeles helskön kväll.
Dagen efter sov vi till 12:15. En alldeles, alldeles helskön dag.
Idag: IKEA med 200 000 andra sura människor, inhandlade ny bäddmadrass så nu ska jag slippa min onda rygg och varsin garderob till tjejerna så nu ska jag och maken få ha vår stora garderob bara vi, guuud så skönt. Hur skönt som helst att de har börjat med självscannings kassor på IKEA! Ha ha! Jag är värsta kassörskan ju!
Imorgon: stor dag, medicinering påbörjas för mellan. Läkaren och sedan ska vi på BUP för att interjuvas för föräldrautbildning.
Vi firade av med deijlig middag hos J&J som inte är en restaurang men man kan nästan tro det, eller inte, för vi var 6 vuxna, alla snygga och trevliga, 4 barn, varav en med ADHD men hon höll sig på mattan och var riktigt riktigt trevlig. Och glad. Sen hade vi 3 keliga katter och 3 hundar varav en var så kåt (löpte) att vi inte visste var vi skulle ta vägen fast som tur var hade hon blöja på sig så vi slapp se hennes muff som var helt enorm!
Ok vi åt och drack och åt lite till och sen spelade vi spel och det var hysteriskt, vi spelade Lika par leka bäst och jag och maken vann! Mellan läste vissa frågor och jag trodde jag skulle gå av på mitten när hon läste: "Har du använt mass..mass.. massa-gas-stav, mamma vad är deeet?"
Alla barnen var vakna heeela natten, männen i våra liv hade riggat fyverkerier på en kulle så mitt i natten stod vi där med barnen påbylsade och oade och ojade oss över de vackra stjärnorna som vi skickade upp mot himlen.
En alldeles, alldeles helskön kväll.
Dagen efter sov vi till 12:15. En alldeles, alldeles helskön dag.
Idag: IKEA med 200 000 andra sura människor, inhandlade ny bäddmadrass så nu ska jag slippa min onda rygg och varsin garderob till tjejerna så nu ska jag och maken få ha vår stora garderob bara vi, guuud så skönt. Hur skönt som helst att de har börjat med självscannings kassor på IKEA! Ha ha! Jag är värsta kassörskan ju!
Imorgon: stor dag, medicinering påbörjas för mellan. Läkaren och sedan ska vi på BUP för att interjuvas för föräldrautbildning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
