Skryt.

Innan jag säger hej och ledsen att jag suger på att uppdatera, så vill jag skryta om Stora.
Stora som igår meddelade att han har tagit itu med det som han var tvungen att ta itu med innan terminen tog slut, så som
göra 2 omprov i SO, 1 omprov i NO, ett inlämningsarbete i NO, ett inlämningsarbete i Sv samt fixat ett shysst VG+ i engelska, på en skrivuppgift.

All tjurighet som varat emellan oss den senaste veckan är som bortblåst och jag är SJUKT stolt över honom.
Så det så...

Grey is the new black.

Så gick ännu en helg som dessutom innehöll sol hela lördagen vilket vi inte är bortskämda med, så vi lapade i oss med ansikten uppvända mot solen, på hästryggen, travandes genom skogen.
På lördagskvällen mötte jag upp V och hennes ena syster för middag och vin och senare dansade vi natten lång, ramlade i säng sent (tidig morgon) och som alltid ångrar jag mig så förbannat dagen efter eftersom jag blir helt död, min kropp vägrar tro att den är 23 utan jag är närmare 40 dagen efter men, det var det värt.

Nu är det ny vecka men samma gråa himmel ovanför och jag går och tänker som i klister, segt och planlöst, försöker bara hålla mig vaken, försöker hitta vilja och lust men den är obefintlig.
Räddningen är att nästa söndag lyfter vi mot Egypten och vetskapen om att solen kommer att värma själen är den enda räddningen nu. Hur gör andra människor för att inte falla i vinterdeppets trygga kokong? Hur gör alla som fixar att ta sig upp och känna förtröstan över en ny dag och glädje i allehanda aktiviteter? Jag fattar det inte, hur överlever vi överhuvudtaget detta kompakta mörker, denna blöta yllefilt som täcker oss flera månader i taget?
Det enda jag vet just nu är att stallet lindrar, att få stå nära en häst och inandas dess doft, att få göra monotona rörelser (som att rykta eller reda ut en svans full med lera) är terapi. Och att få åka till Egypten såklart. Resan gör att jag kan stå ut under den förhatliga julen som inte ger mig ett smack förutom halsbränna och en önskan att vara någon annanstans.

Jag känner mig ypperligt tråkig just nu och har inga positiva tankar eller budskap som jag vill dela med mig av. Men så är det väl ibland, för alla.

Stall på måndagskvällen.

Lilla ville ju så gärna rida Bounty igår så det var bara att hasta till stallet när jag kom hem. Vi sadlade Bounty och tog även med Byr, han ledde jag i grimskaft, bra med mörkerträning. Lilla och jag hade pannlampor, tog en runda upp i samhället och tillbaka, funkade finfint. Bounty var alert men inte nervös, han är så trygg den hästen!

När vi hade kommit tillbaka släppte vi ut hästarna och gav dem även mat vid ena sidan på hagen, Byr och 2 hästar till ställde sig genast för att äta. Lilla och jag gick in i stallet så Lilla kunde byta om så skulle vi åka hem. Plötsligt hör vi ett DUNDER, lät som om 10 hästar sprang uppe på höskullen, helt otroligt dån! Lilla blev rädd men jag behöll lugnet (på utsidan iallafall) och sa att de andra hästarna hade väl sett att det fanns mat och rusat dit då kan det bli lite tjurigt och de tjafsar lite. När vi går till bilen går vi dit och kollar, maten ligger kvar men inga hästar. Det är ganska mörkt där vi fodrat dem, en lampa lyser över gödselstacken men vi ser snart hästarna komma tillbaka i mörkret. Trams sa jag till Lilla och vi är på väg att vända och gå till bilen. Bara det att hästen som kommer gående mot oss ur mörkret inte stannar och då inser jag att det inte finns något staket som kan stoppa dom!
Antagligen har någon av dem gått emot elstaketet, fått panik och på något sätt trasslat in sig i linorna, knäckt ALLA stolparna och rivit ellinor typ 50 meter! Så ena sidan av hagen är helt borta! Inte så konstigt att det dånade!
Det blev till att ringa in folk som kunde komma och hjälpa oss stänga av strömmen (vi kunde ju inte gå ifrån eftersom de då hade fri utpassering) och sen fick vi slå ner nya stolpar och dra nya linor.
*PUST*
Lilla och jag var hemma 20:20 tiden, som tur var hade jag beordrat Stora att göra middag, vi var vrålhungriga. Vilket äventyr det blev av en vanlig måndagskväll i stallet.
Livet är en fest. När man har häst.

Dröm.

Igår var det livat i stallet minsann men innan jag berättar om det MÅSTE jag berätta om min dröm inatt.

Jag drömde att jag var på något slags spa hotell med L och M, två gamla väninnor sen way back. Jag hade av någon anledning hookat upp med Danny från EMD så han var med mig hela tiden, vi hånglade och hade oss (helt sjuuuk dröm) och jag försökte hela tiden komma ikapp L och M. Vad vi än gjorde hade dom gjort det innan mig, kom jag in i bastun (med Danny i släptåg) så reste dom sig och gick ut för dom hade bastat klart, kom jag till massagen var dom redan klara och när jag kom till restaurangen var dom också klara! Då blev jag så förbannad (i drömmen alltså) att jag slängde min egen mat på golvet och då!
Vaknar jag av att plura tänker spy i sängen och klockan är 05:12 och det är tisdag.

Jag har ingen aning vad drömmen betyder men Danny var trevlig att hångla med.

Måndag, Bounty, grått väder...

Jaha joho så var det måndag igen. Det händer inte så värst mycket på den här bloggen, tur för er att det finns andra ROLIGARE bloggar att läsa!

Men för er som ändå vill veta hämtade vi hem en till häst i lördags. Han heter Bounty, är 24 bast, har inga tänder i underkäken (utsparkade ev en hingst) är ganska (jätte) lat, lugn och trygg och älskar när tjejerna pysslar med honom. kort sagt, allt det vi vill ha i en häst som tjejerna ska rida på. Vi har fått nog av nervösa, knäppa hästar som gör som de vill och kastar av folk till höger och vänster. (Läs: Byr)

I fredags jobbade jag hemma och lyckades slita mig från datorn redan vid 1515 tiden vilket betydde att jag för första gången den veckan fick se Byr i dagsljus. Jag red ut med M och O och det gick fantastiskt bra. Vi tränade Byr att gå allra först och det var till att börja med läskigt men han kämpade på och mot slutet var han riktigt tuff. Så kul att se att allt vi gör med honom ger resultat!

På söndagen ledde jag Byr till ridbanan, Lilla red Bounty. Vi kämpade på ridbanan cirka en timme i grådasset och red sedan hem, gick jättebra. Byr verkar gilla Bounty, förhoppningsvis har han en lugnande inverkan på honom.

Som ni ser matchar vi våra husdjur. Plura tror att det är hans pappa.

Plura säger hej...

Hello dog lovers.
Jag har ganska tråkigt. Varje dag åker jag med husse i hans jobbarbil. Oftast glömmer husse min reflexväst så jag reflexar inte så mycket. Så kommer vi hem och matte säger bara hej sen åker hon igen. Hon kommer tillbaka och luktar häst och jag vet att hon har varit med den där hästen som gör henne så arg och jag undrar och undrar varför jag inte får följa med lika ofta men matte säger bara att hon inte har tid att passa mig för jag bara rymmer vid stallet och att hon måste koncentrera sig på hästen. Jag tycker det är dumt. Hon borde leka oftare med mig istället.
Ibland leker jag med Saga men inte lika ofta som i somras (eller vår eller vad det nu var) och varje gång vi har lekt stängs jag in i hallen för jag blir så smutsig ojojoj då. Lite grinig är jag. Inga långa promenader får man på kvällarna heller för det är så kallt och mörkt. Det enda som är kul just nu är när alla går och lägger sig för då kryper jag upp mellan matte och husse och dom skäller på mig, säger att jag ska ligga på golvet men det struntar jag i. Jag kan ett trick och det är att titta på matte med jääätteledsna ögon då börjar hon nästan gråta och säger att det är klart att jag ska ligga där brevid henne.
Hej då.

Torsdaghej.

God morgon.
Jag ska snart utveckla det lite mer, ska bara vakna till lite.
Märkligt hur man kan köra bil 6 mil till jobbet och ändå känna det som om man precis vaknade.

Att växa med uppgiften.

Helgen har inneburit god mat och dryck, ny kunskap, segrar, blåmärken och en trötthet som inte är utav denna världen.
Förra veckan hade vi katastrof varning med Byr då han skickade av en tjej från Västerås och drog till skogs. The bottom was nådd kan man säga. Tur för mig att jag har oerhörd kunskap i M som har stallet. Inte nog med att hon bannar mig när jag gör fel hon ger mig information och verktyg så att jag kan rätta till. Gör om gör rätt.
M knäckte nöten med att Byr skickar av folk till höger och vänster, han är för osäker. Allra helst när han är helt utan hästkompisar. Då slår hans reptilhjärna till och han gör sig av med det osäkra och opålitliga (ryttaren) och flyr. Trots att han är så låg i rang i flocken tar han sig över människan och undanröjer alla hinder för att ta sig till flocken. Där är han lägst men det är också tryggt att veta sin plats.
Så vi backar totalt. Nu finns en plan om att träna ledarskapsövningar och ensamhetsövningar. Back to basics.
I lördags promenerade jag med Byr och hästkompis Zalea till ridbanan. Lugnt och tryggt. Syftet var inte att ensamhetsträna utan bara låta honom jobba. Jobba fick han, på volten. Trav över cavaletti bommar och små hopp över låga hinder. Han fick även träna på det som inom NH världen kallas för Ground Tie. Alltså att ställa honom på en plats med kommando stanna och lägga ner longerlinan och gå därifrån. Jag satte mig en bit ifrån och rökte. Han stod där han stod.
Efter flera timmar på ridbanan gick vi hem och det var en finfin dag. Han var trött och hade gjort det jag hade bett om.
På söndagen ringde M och vi språkade lite och hon bad mig komma ner till stallet. Till saken hör att hon ALLTID tar upp det faktum att jag måste rida honom. Jag blir alldeles kallsvettig och när vi hade lagt på var jag tvungen att gå på toaletten. Helt ärligt! Så jävla rädd är jag!
Begav mig ner till stallet. För dagen hade M planerat lastträning. Först fick han stå och se på när alla hästkompisar red iväg utan honom, bara det en prövning. Sen visade M hur lastträning går till och efter några duster klev Byr snällt på och det var min tur.
Min lycka är att M står brevid och korrigerar mig blixtsnabbt och även talar om varför han beter sig som han gör vid olika scenarion. För en halv-ADHD människa som jag är det det allra bästa. Korrigeringen kommer i samma stund som det händer och jag kan koppla ihop det felaktiga beteendet. Alla verktyg hon ger mig fungerar direkt med Byr och jag märkte otrolig skillnad vilket gör mig stärkt i att HAN & JAG kommer att fungerar fantastiskt ihop!
Men M nöjer sig ju inte med det, utan jag lastar på Byr och vi beger oss till ridbanan.
Där rider hans hästkompisar lektion och jag longerar honom på volten. M ritar upp en liten cirkel som jag får röra mig i och beordrar mig att träna på att hålla tyst när jag jobbar med Byr och attan, det är ju inte min styrka det där, att hålla tyst. Men det ger resultat. Vi tränar trav som inte kommer så självmant för honom och jag blir alldeles lycklig av att se honom, han har en fantastisk fin trav och vi jobbade och jobbade. Sen ställer jag honom mitt i ridbanan och går därifrån. Alla hans kompisar fortsätter rida runt om honom och han står där han står. Lycka.
Ända tills M talar om att nu ska jag sitta upp. BAJSNÖDIG!
Men jag gör det. För jag vet ju att hon har rätt och jag vet ju att ledarskapet är befäst, Byr har gjort allt jag bett om hela dagen. Och naturligtvis går det bra, han är för trött för att bråka.
Vi tränar trav över cavaletti och vid ett tillfälle komemr jag ur balans och han orkar inte balansera upp mig utan knäar vilket gör att jag stupar över huvudet på honom. Men! Skillnaden är att han inte drar! Han står kvar, trygg i vetskapen att han inte har gjort något fel. Står snällt och väntar tills jag har suttit upp igen och till slut lyckas jag få till en snygg trav i ett halvt varv och vi avslutar för dagen.
Alla hästkompisar rider hemåt, jag lastar in Byr och åker tillbaka till stallet.
Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag var igår. Så många knutar lossnade och nu ska jag banne mig få rätsida på detta.
M säger att till våren kommer vi att ha löst detta och det är målet.

Så några blåmärken och trött psyke sammanfattar en underbar helg. Maken och jag åt middag med tjejerna på lördagskvällen, vi 2 blev sittande vid köksbordet långt in på natten och diskuterade om allt och ingenting. Så värdefullt med såna sittninagr bara han och jag.

Nu är det måndag. Idag vilar Byr men imorgon kör vi vidare. Blir mycket hästrapporter nu men det är det jag fokuserar på. Så det så.

Det avr något jag skulle berätta.

Halli hallå hal-la-lan lej!
Den leken lekte vi ofta när vi var små, man gissade på ett ord och om man gissade rätt kastade man upp en boll i luften, sprang, spottade på marken och hade sig. Nu var det ju inte det jag skulle prata om.

Idag var jag hos fiffi-doktorn. Han är trevlig och rolig och vi kan skoja och tjöta. Fiffi mådde inte bra, fiffi hade svamp och det var ju liksom hello sherlock? Pevaryl, receptfritt på apoteket, är bara skit, gå till fiffi-doktorn och få dunderpiller säger jag bara. Kanske kan fiffi få må bättre nu så jag slipper vakna på nätterna och klösa sönder henne. Kanske kanske inte. Nu var det ju inte det jag skulle prata om.

Jag var i Leksand i helgen. Lilla och Mellan åkte dit förra veckan eftersom de hade höstlov och eftersom de älskar sin faster och farbror över allt annat i denna värld, samt deras bäbisar C & D som de får gossa hela dagarna med, därför åkte dom dit. Men dom måste ju hem också de små liven så det var bara att sätta sig i bilen med "sjuk" Plura och köra efter jobbet i fredags. Sjuk o sjuk, han var magsjuk förra veckan och det gav sig inte så han var riktigt hängig men väl i Leksand vände det och glada, knäppa Plura kom tillbaka. Så vi myste bebisar, pratade och slappade och sen på söndagen vände vi hemåt jag och tjejerna och det var 35 mil riktigt trevlig körning, inga bråk och eller tjafs. Nu var det ju inte det jag skulle prata om.

På fredag ska vi och titta på en B-ponny till Lilla, på foder. 24 år gammal, lugn och trygg som hon kan rida på medans jag fortsätter kämpa med vackra, tokiga Byr. Lilla är så spänd så spänd och vill att det ska vara fredag nuuu, kanske tar vi med släpet direkt så flyttar hästen hem till oss. Men nu var det ju inte det jag skulle prata om.

Igår var jag på föreläsning med finaste J. Den hette "Flickor med ADHD" och jag önskar SÅ att Mellan hade varit med. Vilken underbar människa som hade föreläsningen! Henne kan ni läsa om här. Hennes livshistora var så tragisk men hon berättade den med inlevelse och värme och det var många skratt och flera gånger kom jag på mig själv med att tänka att det var nog Mellan hon beskrev. Maria är 35 år, alltså 2 år yngre än mig. Vi växte upps amtidigt fast på olika håll och det var så fruktansvärt att få höra hur hon har behandlats genom åren men ändå gick jag därifrån och kände mig stolt och glad att vi har hanterat Mellan på det sätt vi har gjort, Mellan har fått hjälp och komemr klara sig finfint i stora världen.
Det var inte det jag skulle prata om heller men nu har jag glömt vad det var. Måste jobba nu.
Fridens.

Till S från S.

Vet du en sak, jag har ett liv.
Jag har 1000 saker att fundera på som ligger högre på viktighetsskalan än vad jag ska ha för färg på min tröja när jag handlar på ICA. Spelar ju ändå ingen roll för ingen vill veta var jag har köpt min tröja.
Ändå försöker jag klämma in omtanke, hänsyn och medmänsklighet i min vardag. Trots att jag har 6 andra levande varelser som kräver något av mig varje dag.
Jag är 37 år. Man kan säga att jag har lärt mig en del saker under alla de här åren.
En av sakerna jag har lärt mig, men som jag tydligen har glömt litegranna, är att man inte ska slösa av sina goda egenskaper på någon som
- inte vill ha dem
- inte vill inse att jag gör det av omtanke
- inte kan vara ödmjuk nog att ta till vara på dom

För när jag slösar på en person, blir det mindre till någon av dom 6 levande varelserna jag nämnde ovan. Och så kan vi inte ha det.
Så jag lägger ner, definitivt. Önskar dig allt gott i världen och kommer även råda alla andra att göra likadant. För oavsett hur unika och värdefulla vi alla är, är någon annan aldrig mer värd än dig själv. Och det gäller mig med.

Maskerad

Maken och jag är grymmast! Maskeraden i lördags var en succé, trots skitväder och trots att jag var försenad från Vingåker där jag tittade på en B-ponny tillsammans med finaste J (det vart inte den ponnyn, det blev en C ponny) men ändå så hann jag o maken klä oss finaste finast och vi hade en sjukt rolig kväll och sen på söndagen var vi döda. Och då menar jag döda. Vi är inte såna rockers som vi vill ge sken av, vi är 30+ från landet som egentligen mår bäst av att mysa i soffan. Men oj vad kul det var! Min största ångest denna helg är ändå Byr som jag inte har engagerat mig alls i men det går inte direkt nån nöd på honom, han trivs så bra i hagen men jag vet att jag borde och på något sätt ska jag hinna med honom massor i veckan, barnen har höstlov och imorgon eftermiddag åker dom upp till finaste faster S i Leksand och då minsann, ska jag ägna mig åt min häst. På fredag åker jag upp till Leksand as well och det ska bli myyyysigt att gossa med boysen men idag är det måndag och jag har dyngmycket på jobbet så hej då.

Min chef

Min chef är bäst.
Min chef har bjudit med mig (och resten`av ledningsgruppen såklart) till Schweiz i februari för 2 dagar strategi möte och 2 DAGAR SKIDÅKNING!
Sa jag att min chef är bäst?

Dagens roligaste...

Coolers!

Synda dig.

Lilla skriver de roligaste sms:en jus nu.
Titt som tätt får jag ett där det står Ring mig synda dig.
Då är det bråttom kan man förstå. Vill tala om att nu, nu går hon hem från skolan. Eller,
kan jag låna din bloa sal som betyder att hon vill låna min blåa sjal.

Det bästa kom nyss:
Jag går till frids.
Hon går alltså till fritids efter skolan.
Älska sms från sina ungar.

Mitt liv just nu.

Jamen jag kan väl inte rå för att dagarna har färre timmar?
Redan tisdag och jag har inte ens summerat helgen, usch och fy och skam.
Fredagen bjöds det på tacos hos Nilssons och idol lite halvhjärtat. Har inte fastnat för någon men hoppas på slutspurten.
Lördagen startade tidigt, var i stallet redan klockan 8 eftersom att hovslagaren skulle komma och sko Byr. Mysigt att komma ut till hagen så tidigt, vädret var burrigt, regn och kyla, nog tyckte Byr att det var mysigt att komma in i stallet en stund.
Efter skoning begav vi oss till ridbanan. Tanken var att jag och Nilssons äldsta skulle rida Byr. Jag promenerade honom dit, kändes inte bra alls i magen att sitta upp och rida dit ensam. Varför lyssnar jag inte på min magkänsla?
Nåväl, väl framme erbjöd jag Nilssons dotter att sitta upp. Alltså, hon rider lektioner på islandshäst och har ridit mycket, är duktig, lugn och konsekvent. Bra match alltså.
Men icke, Byr ville annorlunda. Hann knapp med några steg innan han tjurrusade och efter en långsida rodeo slängde tjejen i backen som vrålar i högan sky.
Naturligtvis borde jag ha jagat ikapp Byr och läxat upp honom men barnet på backen är som mit ½ barn och jag trodde att hon slagit halvt ihjäl sig. Det hade hon inte, baken tog den största smällen.
Tyvärr blevd et sedan för sent att läxa upp Byr och mitt när vi står där, villrådiga över nästa steg, kommer M som "har" stallet vi står i. Naturligtvis blir hon förbannad på oss för att vi inte tog itu med Byr. Ja ja, man kan alltid vara efterklok och allt med Byr är ju en resa så vi lär oss något varje dag.
M tog Byr på ridbanan, körde markträning osv osv. Han lyssnade men busade också, fick skarpa tillsägelser oche fter en halvtimmes trixande skärpte han till sig. Så kom O och A ridandes på Byrs hästkompisar och detta försvårade ju situationen för Byr eftersom att dom ville han ju hänga på, men fick inte. De andra hästarna reds runt om honom medan shan fick stå i mitten, lös, och bara vänta. Värsta plågan för honom men lärorikt! Jag lärde mig massor, jar ju så innerligt svårt att ta instruktioner utan lär mig lättare när jag ser någon annan utföra det.
M säger massa kloka, logiska och förståndiga saker men jag ahr en blockering som är skitsvår att komma undan. När Byr missköter sig slår min rädsla till först, inte ilskan, detta gör att jag inte korrigerar honom tillräckligt skarpt vilket gör att han nästa gång missköter sig ÄNNU VÄRRE.

Efter en stund red O honom, han gjorde en test av tjurrusning men sattes på plats och gick sedan som han skulle. Sen var det min tur vilket i sig är helt naturligt, det är ju för fasiken min häst! Tog mig upp och ombads hoppa av igen och kliva upp igen och då började han tramsa sig och där och då vart jag så förbannad! Förbannad över att stå en lördag i regn och blåst, förbannad över att det ska vara så svårt att fatta, förbannad för att vi tar 1 steg fram och 2 bak, förbannad över min egen tröghet! Så jag lappa till honom och röt att nu jävlar räcker det och då! Då minsann! Han lyssnade, stod still, lät mig kliva upp, stå och vänta osv osv. Sen red vi. Jag red hem honom till stallet, först i truppen eftersom att han hatar det och då blir det en extra prövning. Han skötte sig.

Det var den lördagen. Jag är lika slut som honom i skallen när vi är klara, behöver lika lång tid som hästen att låta allt sjunka in. J frågade om jag kände det som om jag har tagit mig vatten över huvudet och nej, jag tycker ju inte det. Jag var medveten om att han var "ung" i islandshäst-mått och inte alls helt på banan, jag visste att det skulle bli testningar. Jag vill ju lära mig, utvecklas och det göra jag inte med en äldre som kan allt och gör allt som man ska. Jag skulle trivas en månad med en sådan häst och sedan tröttnar jag. eftersom jag har så fantastiskt stöd av M och andra, riskerar jag inte att förstöra honom utan vi tar kliven framåt tillsammans.
Det största blocket just nu är att inte ta det personligt det han gör utan markera och vara den dominanta. Men han är ju så söt och gör ena dagen allt jag begär och då släpper jag garden.
Jag vet att jag inte gör exakt det alla andra tycker jag borde göra men, jag skaffade inte häst för att "pleasa" någon annan. Gör jag något för någon annans skull, kan jag inte knyta an till det. Innan jag styr PÅ honom måste jag styra från marken.

Lördagskvällen tillbringades hos Nilssons of course, the place to be, plankstek åt vi och det var himmelskt gott. Tyvärr avslutades kvällen med att jag blev förbannad på Mellan och Maken blev förbannad på mig och sedan åkte vi hem.

På söndagen åkte jag och J ner till stallet och begav oss ut för att tömköra Byr. Sist jag gjorde det slet han sig, han stegrade sig helt enkelt och stack iväg. Nu var vi förberedda med hingstkedja och jävlar anamma. Han försökte sig på tricks, of course, varför inte, men vi var förberedda och turen slutade bra. Framsteg för Byr, framsteg för oss.

Igår skyndade jag mig hem efter jobbet och stack ner till stallet. trodde jag hade några timmar kvar med dagsljus men när fodring osv var gjort och jag och Byr var klara, hade mörkret, och dimman! sänkt sig. Det blev tömkörning med Byr och det var läskigt, dels var han själv (ansåg han, jag räknades tydligen inte) dimman var läskig för att inte tala om min pannlampa! Nåja, några tricks blev det men lyssnade på, skarp, tillsägelse från mig. Gjorde det jag bad om och vi avslutade på ett bra sätt.
Byr-Vanliga mamman, 0-1.

Nu vart ju det här en sliten uppdatering från stallet men så här ser mina dagar ut just nu.
Jobba. Skynda hem. Skynda med stallet innan det blir nattsvart ute. Hem. Disken/tvätten/läxor/tv. Sova. Fast det är ett trevligt liv.

Hissa & Dissa

Måste ju bara;

HISSA
Mellan som har tagit sig upp på hästryggen igen, har ridit flera lektioner samtidigt som Lilla och till och med ramlat av OCH suttit upp igen! Heja! Du är så bra!
Stora som tar det här med medicineringen med jämnmod och ser ljus i tunneln. Samt fixade ett MVG på engelska provet! Heja!
Lilla som är så avundsjuk över att Nilssons kanske ska köpa en häst, till småtjejerna, och erkänner det! Bra! Många vuxna kan inte ens erkänna avundsjuka, tycker jag e tufft av en 9 åring!
Sidan lamebook.com som har fått mig att skratta MÅNGA gånger den här veckan!

DISSA
Det finns mycket att dissa men man kan också välja att strunta i det, läsa hissa-raderna här ovanför ett par gånger till och njuta av det istället.

Underbart

Underbart att det är fredag hörrni!
Det är fredag på hela kontoret, jag spelar till och med musik på datorn, just nu Cheryl Lynn - Got to be real. Varför? Därför att jag älskar disco! Ni får leta upp den på youtube och digga för er själva.

Idag ska jag jobba, det är därför jag är här och får lön. Jag ska hämta ut ett H&M paket som jag hoppas innehåller nya jeans till mig. Jag ska handla, det MÅSTE jag eftersom vi inte har toapapper hemma och det blir så KRÅNGLIGT med fem personer och inget toapapper! Hela veckan har jag sagt åt barnen att BAJSA på skolan och BAJSA på kontoret till maken men det funkar inte nu när det är helg. No siiir.

Jag ska fredagsmysa med kollektivfamiljen, det vill säga oss och Nilssons. Som vanligt ska vi äta tacos, det är ju fredag! Inga nyheter och spännande överraskningar här inte. Alla vill ha det vi alltid får på fredagar. Skönt. Då kan man koppla på autopiloten, behöver inte oroa sig att få en ny krydda på tungan. Bra så.
Imorgon ska jag till stallet tidigt. Hovslagaren kommer klockan 9. Kanske tar jag med kaffe i termos och dubbelmacka med ost och skinka. Mysigt att sitta i stallet kalla vintermorgnar. Sen hoppas vi på att ta oss till ridbanan och jobba med Byr men Pohlman har ju lovat katastrof väder så vi får se hur det blir med det.
Det är ungefär alla mina helgplaner. Allt kringkring som att tvätta, dammsuga, röja skräp berättar jag inte ens för det är så trist och om jag inte skriver ner här att jag tänker göra det så har jag inte lovat och kan alltså strunta i det. Gött!
Åh nu är det en annan låt, Coldplay - Trouble men det vart ju för måndag, måste leta fredags låtar.

Här har vi en, R-Kelly - Ignition, den tar vi! sa polisen.

Onsdag.

Idag är ingen vanlig dag för idag är en skitdag!
Närå, skoja bara.
Det är en alldeles vanlig onsdag.
Inget mer att säga om det.
Over and out.

Tappa taget.

Det känns som om jag inte har kontroll över nånting, som att jag tappar taget.
Eftersom att Storas läkarbesök drog ut på tiden missade han sitt tåg tillbaka till skolan så jag fick skjutsa honom. Sen var det bara att sätta sig hemma framför datorn istället för att åka till kontoret. Vilket som, jag var kraftigt försenad med jobb. Brukar ju ha koll men känner nu att jag ligger efter på alla håll och kanter.
Under samtalet med Stora, hans psykolog samt överläkaren idag, kände jag att jag verkligen hade tappat greppet. Det var inte så här jag hade tänkt mig, nu är det så men ändå. Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
Hemma svämmar tvättkorgarna över, golvet är en hygienrisk och papprena, DESSA JÄVLA PAPPER, ligger utspridda överallt, räkningarna blir inte betalda i tid och viktiga ifyllanden blir inte gjorda.
Bilen är lika skitig som en stallbacke och behöver skuras både inuti och utanpå samt SERVICE som är graaaatis mohahaha, eller hur, inte. Vinterdäcken måste på också. Helst innan jul.
Byr borde jag engagera mig i, absolut, men igår under en kortis i stallet betedde han sig så dumt att jag blev helt apatisk... nästan. Jävla skit.
allt glider ur händerna.
Kan det vara en vinterdepression på väg?

Schmisdag.

Idag ska Stora till BUP's överläkare. Nu lutar det åt att han är deprimerad och behöver medicin.
Nej, det är inte det första alternativet och nej, det är inte det ultimata alternativet men just nu så är det det enda alternativet.
Att vara pillertrillare vid 14 (snart 15) års ålder är inget man siktar på eller önskar när man kliver ut från BB med sin förstfödda i famnen.
Någonstans inom sig tror man innerligt att kärlek och omtanke kan flytta berg men vi är inte helt tappade bakom en vagn så vi inser ju att han måste få hjälp.
Jag kan rabbla motargument hur mycket jag vill, det kommer ändå inte att hjälpa honom.
Och let's face it, när han hade barnreumatism och sattes på cellgifter, då var det ju inget snack om saken. Vi var ju tvungna att bota honom efter bästa förmåga?
Nu är det samma sak, egentligen.
Sen att jag hatar att det ska vara så här, det är en sak. Att gilla läget är ett annat.

På en del människor funkar lyckopiller väldigt bra. det gäller att hhitta den rätta medicinen, den rätta dosen och att ge det tid att verka. Ingenting löser sig över en natt men med tanke på hur dåligt Stora mått de senaste 2 åren, känns detta ok. Och man ska komma ihåg att det är skillnad på tonårsledsamhet och depression. Vi är väl medvetna om att om han inte får hjälp nu, kanske han sabbar rejält mycket i resten av hans liv.
I slutändan är det ju han som ska må bra, vad vi tycker och tänker är egentligen oväsentligt.

Stora är positiv. Han är lika trött på att må skit som vi är trötta på att han mår skit.
Wish him luck.
God knows he needs it.

Schmåndag.

Bilkö imorse så resan till jobbet tog 1 tim och 45 minuter istället för 35 minuter.
Nu till norra Stockholm på möte som slutar vid 16:00 så jag kommer SÄKERLIGEN sitta 2 timmar i köer på hemvägen.
Om det ser ut som skit, luktar som skit och smakar som skit så är det säkert
måndag.

Another rainforrest down the drain.

Man kan tro att eftersom jag jobbar som sekreterare och en viktig del i mitt jobb är att vara organiserad och strukturerad, ja då kan man tro att jag är det hemma också.

Men tji vad jag luras.

Idag jobbar jag hemma och för att överhuvudtaget kunna ställa min laptop på skrivbordet i vår datavrå, var jag tvungen att lasta ut 1 års pappersarbete! Ett år! Ingen vill göra detta men nu blir det gjort.

Medans jag gör detta funderar jag på en alldeles snillerik uppfinning.

Tänk om man hade en databas tillgänglig på webben. Varje gång man fick ett papper av nåt slag scannade man in det och kastade det. Maskinen läste av vad det var för papper, typ räkning, då betalas den eller försäkringspapper, då arkiveras den.

Fiffigt va?

Ja sånt funderar jag på denna torsdag.

Tur på lördag.

Glömde berätta att jag ska leda en tur på lördag, med 9 personer! Tjo i skogen!

Kanske om jag är smart, tar jag med kameran och förevigar dagen. Älskar dessa turer, den komemr att fylla mig med energi för en vecka framåt.

Bilden ovan är stulen från Hallamölla Gård på Österlen, där man också kan rida turer. Jag kommer inte att leda turen där men... ja ni fattar.

Stora, Byr och Desperate Housewifes

Igår var en sån dag där man överlåter Mellan och Lilla till J, struntar i att laga middag utan åker hem och drar på sig stallkläderna.
Med lugn röst meddelade jag Stora att det inte skulle bli någon middag och att jag skulle till stallet. Jag orkade inte mer än så.
Jag orkade inte ta tag i situationen och reda upp all skit som vi utväxlade i sms-konversationer under dagen. Maken har varit borta i 3 dagar igen och jag känner mig så jävla svag när han inte är hemma. Det känns som om jag ska brisera, explodera närsom helst och är det nåt vi intebehöver är det just det, thankyouverymuch.

Så J lagade mat åt tjejerna och jag tog upp Byr och red ut.
Sanning med modifikation det där. Turen handlade mest om att hålla sig kvar på Byrs rygg eftersom han igår var vettskrämd över
att rida ut utan andra hästpolare
att det blåste och träden i skogen gungade
att en liten gren kom på hans rumpa när vi gick igenom ett buskage
att soptunnor är läskiga och brevlådor ännu läskigare
bla bla bla.
Så jag höll i mig för kung och fosterland och försökte dessutom vara barsk och bestämd men innerst inne var jag fanimig skiträdd, och förbannad. Så klart att han kände det.
Jag höll mig kvar (även om det hängde på f***håret ett par gånger) och det är en seger eftersom han var rädd och jag på dåligt humör så det kunde ha gått illa.
Ställde honom i boxen efteråt, så han fick tänka över allt lite, messade en av stalltjejerna att hon kunde ta ed honom ner i hagen när de var klara med sin ridning.
Så hem och ta hand om allt som måste tas om hand (inte Stora, hans dörr var stängd och lavan i mig pyrde fortfarande, blir inga bra diskussioner då) såsom tvätt, tvätt, tvätt och disk såklart och sen var det dags för Desperate Hosewifes.

Slänger iväg ett sms till stalltjejen för att höra om de tog ner Byr och hon hade inte fått mitt första meddelande så mitt i DHW fick jag kränga på mig kläderna och ge mig ner till stallet där inga lampor finns och det var stoooorm igår kväll.
Jag överlevde det med. Det man inte dör av, gör en starkare.

Idag sms:ade jag Stora.
Hoppas du fåren fin dag. Hatar när vi tjafsar. Kul att du och ****** har kontakt igen (en kompis som han gillade men blev osams med). Kram.

Det var min starter, min förrätt. Så tar vi varmrätten någon annan dag.

Till Stora.

Livet är inte lätt.
Jag lovade dig när du föddes att jag skulle göra allt i min makt för att du skulle vara en lycklig människa. Nu är du inte det och du varken kan eller vill ta emot den hjälp och stöttning jag erbjuder.
Jag har aldrig haft en bild av hur "du ska vara". Du är så mycket mer än du själv vet om och jag önskar så att du kunde se det och tycka om dig själv. Jag önskar att jag kunde ge av min kärlek till dig, så du kunde älska dig själv.

Jag tänker inte ursäkta mig för dig. Jag satte dig till världen och ja, du hade inte bett om det men du fick en fantastisk gåva, att få leva livet. Du fick en frisk kropp och en hjärna som kan tänka storslagna, vackra tankar. Du behöver inte älska mig, det kan jag aldrig kräva av dig men livet, det ska du fanimig vårda och ta hand om.

Du har alla val i världen och jag vet att det kan vara tungt och skrämmande men om du tror på dig själv såsom vi tror på dig, så kommer det att lösa sig. Om du bara tillät dig se att du är en del i det stora hela, inser du att alla världen bördor inte ligger på dina axlar och att du måste vara rädd om dig själv.

Nu är du en tonåring och du följer instruktionen minutiöst för tonåringar. Det är jag glad att du gör. Men bränn inte broarna. Jag förväntar mig att du behandlar mig och andra i din närhet med samma respekt som vi ger dig. Att respektera en annan individ, betyder att man respekterar sig själv. Och är det nåt du ska göra, så är det att respektera DIG.

Vi gör inte alltid rätt men allt vi gör, gör vi av kärlek. Kärlek är bry sig om och vara närvarande. Att fråga och förvänta sig svar. Att sätta gränser och ge konsekvenser. Att glädjas åt segrar men inte blunda för motgångarna. Att kräva resultat men även ge verktyg för att kunna utföra dom.

Jag har 22 års försprång mot dig. Jag vet att du hatar innerligt att få höra det, men det mesta som du gör och ska göra, har jag redan gjort. Jag säger det inte för att skryta. Jag vill heller inte hindra dig från att göra misstag. en del misstag kommer att svida så inihelvete men de kommer att vara bra ändå, i slutändan. Du ska göra allt det där, jag tänker inte stänga grinden för dig. Men under resans gång kommer du bli blind och du kommer att tro att du kan gå på vatten. Nu vet både du och jag att du inte är jesus så går du på vattnet drunknar du.
Min kärlek till dig förbjuder mig att låta dig göra sådant så jag kommer att stoppa dig.
Och du kommer att hata mig för det.

Vi befinner oss i olika rum du och jag. Jag vill bara att du ska veta att jag gråter ganska ofta i mitt rum. Speciellt efter en sån här dag. Jag gråter för att jag inte säger de rätta sakerna, för att jag låter så arg, för att jag vill förmedla hur mycket jag tycker om dig men ändå tjatar om skolan och smutstvätten. Jag gråter för att du inte tittar mig i ögonen och för att du inte skrattar. Jag gråter för att du verkar så ensam och är det nåt du inte är så är det ensam för jag går ju här brevid dig.
Jag önskar så att vi inte var så starka som vi gav sken av. Vilken tröst vi kunde ge varandra.

Jag älskar dig.

Uschliga svenska hollywoodfruar.

NAturligtvis såg ni sista avsnittet igår, försök inget annat, det är kittlande i magen att titta på såna program där man bara baxnar över okunnigheten och egoismen.
MEn igår var det så sorgligt så sorgligt.
Denna stackars fru Anka.
Jag fick en hård klump i magen när hon körde efter exmaken i bilen, för att han inte ville lämna över dottern.
Trots alla sina pengar, trots sina utmärglade, undernärda kropp, trots sitt opererade fejs och blonderade hår, trots sin lyxvilla, lyxbil och lyxman, trots allt detta brosk hon knaprar på, trots allt detta. Så kunde hennes exman spela henne som en mungiga.
Så fruktansvärt sorgligt när Anna fick vara en vanliga stackars mamma som jagade exmannen på LA's gator. Ingenting kunde skydda henne och i en kort stund var hon just det hon hatar allra mest; vanlig.
Ännu sorgligare blev det när hon träffade sin adoptivbror och berättade att hennes barn älskar att fiska. Hennes bror nickade och log och Fru Anka blev alldeles exalterad och oj oj, dom måste hälsa på varandra.
Alla i hela universum vet ju att sannolikheten för att dom kusinerna kommer att fiska tillsammans ungefär är lika stor som att jag kommer vinna 10 miljoner på lotto.

Annat var det med Maria, där var det idel glädje som vanligt. Tänk att bokklubbar kan vara så kul och tänk så uppfriskande hon är, vågar berätta att hon inte har läst en enda bok som de ska diskutera! Så jävla skön!

Lite ledsamt att det var sista avsnittet. Jag hade gärna följt hur historien utvecklar sig mellan Anna-Nicole och hennes kompis ärkeMARAn. Helt underbart när Mara fick reda på att hon inte fick behålla hunden utan att den skulle flytta tillbaka hem. Dom är så ÄRLIGA dessa väninnor!!

Ojdå, nu måste jag åka till jobbet! Tjo!

Lite uppdatering...

Jamen så var då en helg till bakom oss och fastän vi faktiskt gör massor med saker känns livet ganska lugnt, inte stressigt, bara finemang. Vi har ett flyt i familjen just nu och det är ju alltid, små svarta moln över Stora och faktiskt över maken, arga, stressiga moln men jag kan inte lösa allt åt dom men jag blir ledsen för deras skull för det är alltid tråkigt med svarta moln över sitt huvud.
Svårt det där, att inse sin begränsning. Kan inte serva och hjälpa och stötta alla, jämt. Barnen har jag styrt in så fint, ger dem ansvar, begär att de fixar själva, att de tänker själva och inte förväntar sig att NÅGON Annan alltid ska fixa life itself. Vet att barnen tycker att jag är sträng men det struntar jag i för jag VET att de kommer att ha igen det och ser redan nu att de har koll och är med i matchen och om priset jag får betala för det är att de tycker jag är sträng, so be it.

Stora har sina demoner men i fredags kände jag någonstans att nu får det vara nog och jag sa, i ganska arg ton faktiskt, att nu får du fanimig ta dig i kragen för vi har alltid ETT VAL i hur man mår, om man målar hela världen svart och hela tiden intalar sig att jag är skit, jag mår skit, jag ser ut som skit bla bla bla så är det så livet blir. Amen.
Och jag vet inte, det var väl det mest opsykologiska jag nånsin sagt men ta mig fan om han inte har sträckt på sig lite under helgen och hade en trevlig attityd imorse. JAg vägrar låta honom sitta på rummet och ömka sig själv, självklart ska man och måste få må dåligt men det finns en gräns, man måste vara ärlig mot sig själv och säga; jag mår dåligt, vad kan jag göra för att må bättre? Inte bara "jamen jaha, här sitter jag och mår dåååligt och ojsan ojsan vad syyynd det är om mig, nu ska jag göra allt för att må ännu sämre"......
Jag är ärlig mot Stora och säger att jag kan inte känna hans smärta och jag har ingen universal lösning men man ska också komma ihåg att han är en tonåring som vill synas mest av allt och hela tiden söker nya vägar för att få uppmärksamhet och jag tänker jävlar i mig inte ge honom det av den anledningen.
Amen.

Man kan tro att Lilla inte finns runt om oss men det gör hon, denna vackra, goa lilla Lilla som är kärlek, kärlek och har tränat dans med sin bästaste M hela helgen, spacklade med smink och tokmycket parfym har de dansat dansat sig helgen igenom, till och med stallet fick stryka på foten och jag anar en tonåring inuti hennes 9 åriga kropp, en tonåring som kommer blir jävulsk om några år men än så länge är hon bara goaste Lilla, så då njuter vi av det.

Annars så klippte vi Byr i lördags och han blev så snygg så och nu kan han ridas hela vintern utan problem. Känns som om Byr alltid har funnits i vårt liv fast han bara har varit här 3 månader. Planen är nu att jag ska rida för instruktör varannan vecka, ser fram emot det! Sen massor med skogsturer såklart och fortsätta med att köra in honom så att vi kan spänna på en vagn efter honom. Det är det roligaste med islandshäst, att man kan göra så mycket, inte bara ridning.

Men nu måste jag jobba lite... är ju måndag med allt vad det innebär...

Ny vecka, nya utmaningar.

Innan jag berättar om trevlig helg kör vi en liten trist frågelek.
God morgon måndag och så vidare...


Reglerna är enkla.Varje svar skall börja med bokstaven i ditt namn. Du får inte skriva samma svar 2 gånger eller ditt eget namn som svar.

Då börjar vi:

1. Vad heter du? Susan

2. Ett ord på fyra bokstäver: Sand

3. Flicknamn: Sibylla

4. Pojknamn: Sigurd

5. Yrke: Sekreterare (påhittig!)

6. Färg: Svaaaart

7. Klädesplagg: Stay ups

8. Mat: Spaghetti & köttfärssås

9. Sak i badrummet: Schampoo (ho ho, jag gör det lätt för mig!)

10. Plats/stad: Södertälyeah

11. En orsak att vara sen: Snoozade för länge...

12. Något man skriker: Satan!

13. Film: Seven

14. Något man dricker? Spriiit

15. Band: Slayer

16. Djur: Snok

17. Gatunamn: Solvägen

18. Bil: Subaru

19. Sång: Sommaren är kort.

God morgon.

Eller, egentligen är det en skitmorgon. Det är ju tråkigt att känna så när gårdagen var så fin och jag dessutom kastade mig upp på Byr och red en liten tur alldeles solo, det var ju inte fy skam!
Men så kom idag.

Jag är lealös trött på morgonen men snoozar inte, har aldrig gjort i hela mitt liv. Kliver upp när klockan ringer, klockan som är en digital väckarklocka med en signal som kan väcka döda. Klockan fick jag när jag fyllde 13, det ni! Den har alltså väckt mig hela mitt yrkesliv!
Iallafall, skit i klockan.

Jag gör det jag ska göra på morgonen och när jag precis ska börja fixa håret känner jag att...jag måste gå på toa. Det hör inte till vanligheterna men jag gör som kroppen säger. Och när jag sitter där och känner mig allmänt konstig får jag ett blodtrycksfall som heter duga.
Så det är bara till att lägga sig på golvet med fötterna upp på handfatet. Jag kallsvettas som en gris och vet ju så väl att nu kommer jag bli döv och sen blir jag blind och sen svimmar jag och fan vad tighta jeansen är, bäst att jag tar av dom. Så det gör jag.
Så blir jag döv, eller inte DÖV men öronen fylls med brus och det är ju som att vara döv för jag kan bara höra bruset, inget annat.
Men jag blir inte blind utan efter en stund försvinner bruset och där ligger jag på golvet i badrummet utan jeans eller trosor (på något sätt hade jag fått av mig allt).
Jag är så inihelvete glad att jag låste dörren så inte Stora sliter upp dörren mitt i allt. Det hade blivit så konstigt.

Sen reser jag på mig, tar på mig jeansen, fönar håret, plockar ihop mina saker. Åker till jobbet.
Sjuk jävla start på morgonen.
Jag mår nog ganska fint men det känns ändå som att det här blir en skitdag.

Livet är fint!

Jag har en alldeles fantastisk dag idag!
Jag är frisk, barnen är friska, räkningarna är betalda (nästan...) och kylskåpet har mat.
Maken är borta i 3 dagar på jobb, det är såklart inte kul alls men jag ser fram emot att han kommer hem.
Jobbar hemma idag, Plura ligger och fiser vid mina fötter. Får massor gjort, jobbet är körigt just nu på grund av bokslut men jag har faktiskt allt under kontroll.
Stora är på en bra nivå, Mellan likaså. Lilla är lilla med idel solsken just nu.
Jag vet inte varför men just nu är livet fint.

Så då passar jag på att njuta av det.

En blogg är en blogg....

Hamnade i helgen i en diskussion om bloggens privata sfär.
Ha ha ha. Nu skojar jag.
En blogg är inte privat. Den finns till allmän beskådan på INTERNET. En blogg kan råkas på av många och finns kvar länge, längre än man kanske kan önska.
Vill man hålla sig så pass privat att INGEN läser, då skriver man i en handskriven, eller för all del, elektronisk dagbok.
Vill man ändå skriva på internet men inte vill att VEM SOM HELST ska läsa, då låser man bloggen så att dom man vill ska läsa får logga in med lösenord. Man ska ändå komma ihåg att det man skriver finns kvar. Räcker med ett argt inlägg om en vän och den vännen läser, kopierar texten och sparar, det räcker för att förstöra mycket.
Vill man skriva och få feedback, tillåter man kommentarer.
Vill man skriva och skiter totalt i vad andra tycker, kan man ta bort kommentatorsfunktionen.
Svårare än så här är det inte.
Det här är inte mina åsikter utan det här är verkligehet.
Vill man skriva saker som VISSA inte borde få veta, ska man inte publicera det på en blogg.

Sen kan man ju undra varför man är så jävla feg att man skriver saker om folk på en blogg istället för att konfrontera dem fejs to fejs.
Ja ja, det är ett annat inlägg...

Jag ska.

Jag ska, jag ska.
Händer altör ofta att jag hamnar i jag-ska fällan, alla dessa saker jag ska göra men som aldrig blir av.
I helgen blev det av en massa saker.
Finaste svägerskan kom med finaste bebisarna ever, bodde hos oss så att vi fick njuta massor. Middag med svärisar, svägerskan och svågern på fredagen, svärisar renoverar kök och är så tacksamma att bjuda på mat. Mycket prat och skratt och utvälta saftglas, just a ordinary friday dinner, me like!
Lördagen avr dagen D för finaste M. J kom (finaste J of course) och hjälpte mig med håret, blev så fin!
Bröllopet var så vackert, kort och kärleksfullt och festen därefter var som en bröllopsfest ska vara - fantastiskt kul.

Så massor med kärlek hela helgen.
Men med söndagens baksmälla rullade några mörka moln in på min himmel.
Två fina människor nära mig mår dåligt. Den ena är ung och behöver stöttning på vägen till vuxenlivet.
Den andra är vuxen men med problem större än hon nånsin kan förstå och i brist på självinsikt helt okontaktbar i försök till hjälp.
Prioriterar det jag kan och hjälper Stora som behöver oss, som alltid, mer än nånsin.

Nåväl.
Måndag, ny vecka. Maken bortrest till onsdag kväll. Ska hinna med barnen, hunden, middagar, tvätten, städning, hästen, stallet, jobbet you name it. Saknar honom redan.
Jag ska.

Dagens Byr.

Jaha, dags för bilder igen.... Jag som just skulle äta....

Jaså du har äpplen med dig? Hejsan hejsan lilla äpplet!

Aj då.

Tänk att man lyckas klämma in saker fast man inte har tid, egentligen.
Fick veta att 2 andra i stallet skulle ut och rida igår kväll och jaaaaa, det ville jag ju så gärna, det funkar alltid att stryka saker man INTE vill göra och klämma in saker man VILL göra, fantastiskt eller hur?
Iallafalländå så ger vi oss iväg, tog någr aminuter för mig att komma upp men snabbare än förut, skräcken knyter sig i magen men den lossnar också, det vet jag ju. Fina J står brevid och är stöd, känner mig som en gammal kärring som ska sitta upp föör första gången men det funkar ju om hon står där så hon får stå där ett tag till.
Vi ger oss alltså ut i sensommar kvällen som visar sig från sin bästa sida.

Så kommer vi till en stor äng med knähögt gräs. Har precis, sakta, tagit oss ner för en brant slänt, har långa tyglar på Byr när plötsligt ett rådjur far upp som en kanon ur gräset!
Needless to say flyger jag av, min taskiga balans-långa tyglar-skrämd häst= dålig kombination.
Jag hinner tänka att få för fan ur foten ur stigbygeln innan jag slår i marken och eftersom jag är en förståndig människa som lär mig av misstagen så har jag säkerhetsvästen på mig.
Byr travar iväg en bit men stannar och ställer sig och kissar.
Hälen gör satans ont och revbenen mumlar lite men all in all så är jag ok.
Linkar fram till Byr och efter några andetag hoppar jag upp i sadeln igen och vi fortsätter vår ridtur.

Det gick ju bra. Både att ramla av och att komma upp igen.
Problemet är nu att hälen gör satans ont och jag ska gå i högklackat på lördag.
Det får jag inte ihop.

High five!

Ett dygn efter det mest spektakulära rånet i Sveriges historia, kan jag inget annat än ge en HIGHFIVE åt rånarna.
Ingen blev skadad. Inga bilar brändes och orsakade monstruösa köer på E4:an (hatar sånt) och minimalt med förstörelse.
Det är en jävla tur att vi har rånare som gör sånt här så polisen får upp ögonen för hur dåligt deras beredskap fungerar och värdedepåerna får ÄNNU en chans att se över sina pissiga rutiner. Jag menar, vi snackar MILJARDER med pengar!
Någon dricker champagne i helgen, sanna mina ord....

Okej då...

Jjag ska inte klaga. Har ju massor inbokat, roliga saker!

Torsdag, kanske....besök?
Lördag: bröllop och partaj
24 oktober, maskerad! Whoaaa! Musik tema!!
2 nov, intressant föreläsning om flickor med ADHD
16 nov, kanske, stor seans i Stockholm, spännande!
21 november, tjejkväll på Berget!
Härligt med utropstecken!!

Däremellan; jobb, jobb, Byr, Plura, jobb, jobb.
Jag vet, det kunde ha varit värre.

*GAH!*

På lördag ska vi på bröllop.
Igår kom mina skor.
De var för stora.
Alltså, KANOT förstora.
Klänningen provade jag i lördags, den var för stor. De skulle sy in den.
De har inte hört av sig.
Presenten fixade vi igår. Eller, iallafall en del av den.
Och så jag som inte kan låta bli att ordna hemligheter, det ska vi också klara av.
Har inte hälsat på Byr. Stora ska till tandis idag och BUP imorgon. Lilla och Mellan hade läsläxa igår som vi betade av i pauserna på Idol.
Jag la in veckans första tvätt imorse. Då har jag bara sjuttioelva kvar.
Jag har inte tagit en enda promenad med Plura de senaste dagarna (innan ni ringer animal cops så kan jag tala om att det har andra gjort...)

Skulle vilja ha en endaste dag till i veckan. En helgdag. Allt jag begär.

Nu kommer mörkret.

Nyss hade vi 20 grader och strålande sol. Helg och sovmorgon. Tömkörning med Byr och Lilla körde shettis och vagn.

Hamburgarlunch på Nilssons altan, inklusive kaffe. Kändisdjungeln på tv och smaskig wok middag, hos Nilssons of course.

Sen blev det måndag, Stora har början till magkatarr och Mellan glömmer medicinen, igen. Plura kämpar med sin tratt, rullar sig i hästbajs på söndagen och i nåt annat bajs på måndagen. Tvättkorgen svämmar över (hur är det möjligt!?) och fredagsstädningen är ett minne blott för nu ligger det reklam högar, svettiga fotbolls strumpor och skolböcker i en salig röra.

Maken och jag vässar och fräser för plötsligt ska allt hända på samma gång och vem lovade egentligen, vem sa egentligen, vem försökte egentligen, styra upp allt det röriga? Istället för att kura ihop oss under täcket, tillsammans, styrs våra agendor av andras viljor, andras behov. Alltid finns det någon som behöver, vill ha, måste få av oss.

Temperaturen sjunker, mörkret sänker sig. Måste ta på mig jacka på morgonen, fryser om fingrarna i matsalen på jobbet.

Vill egentligen inte vara här utan drömmer mig till 29 november. På nåt sätt tar vi oss dit, utan att bli tokiga på kuppen.

Hotel Hilton, Sharks Bay, Sharm el Sheik.

Gästbloggaren.

När jag är med i stallet där hästen bor får jag springa lös. Så jag jagade katten och skällde på hästen och då satte matte fast mig här. Jävligt tråkigt om ni frågar mig.

Imorse åkte jag bil med matte och då fick jag sitta längst fram så att jag inte skulle klia mig på halsen. Jag gillar inte att ligga ner när vi åker bil. Efter ett tag somnar jag sittandes. Om vi hade haft en vänsterstyrd bil hade det varit jag som kört! Det hade varit rart det.

Jag och matte på promenad. Matte säger att vi ska vara glada att vi bor där vi bor för det är vackert. Jag fattar ingenting. Om vi inte bor där vi bor, vart ska vi då bo? Sen började det regna. Jag blev jätteblöt och matte svor.

Hej på er.

R.I.P.

Patrick Swayze har somnat in.
Dirty Dancing var för oss 70 talister lika stor som Grease, Saturday Night Fever och många andra filmer var för alla andra generationer.
Sov gott.
Vi kan ju idag glömma låte She's like the wind....

Kvällsamtal med Plura.

Självklart har jag snott idén från Alex Schulmans eminenta blogg, där han, om vi har tur, varje dag skriver ner underbara dialoger med sötaste dottern, Charlie. Det som är bra ska man sno har jag bestämt mig för.

Jag: Go kväll Pluris...
Plura: Mmm.
Jag: Hur har dagen varit?
Plura: Strålande. Det är kvällen som är problemet.
Jag: Tråkigt att höra. Något jag kan hjälpa dig med?
Plura: Vad tror du?
Jag: Hmm, ingen aning? Behöver du gå ut och kissa en sista gång?
Plura: Nej.
Jag: Då vet jag faktiskt inte.
Plura: Ta en titt på mig.
Jag: Ja?
Plura: Du ser inget ovanligt?
Jag: Neeeej, faktiskt inte?
Plura: Är du helt dum i huvudet? Är du full?
Jag: Nu tycker jag att du är otrevlig. Jag antar att du syftar på tratten runt ditt huvud?
Plura: Preeeciiis. Du är ett geni.
Jag: Om du bara gav fan i att klia dig på ditt fukteksem hela tiden, vi får ju fanimig inte sova på nätterna och det är äckligt! Äckligt! Det varar ju!
Plura: Ja ja, lugna ner dig. Nu vet jag vad du tycker. Ta av den här jävla parabolen nu så lovar jag att inte klia inatt. Deal?
Jag: Tror du jag är dum i huvudet?
Plura: Ja.
Jag: God natt. Sov gott.
Plura: Jag kanske blir Cujo inatt. Anfaller er.
Jag: Tror jag inte. Tratten kommer att ta emot, du kan ju för fan inte gå förbi en vägg förren du fastnar.
Plura: ...

....

....

Jag: Du?
Plura: Mmmm?
Jag: Vilka kanaler får du in?
....

Hippa!

I slutet av september ska älskade M gifta sig.
M och jag go way back he he, vi bodde 50 meter från varandra från 4 års ålder, gick lekis, grundskolan och högstadiet tillsammans. Såg samma filmer, lyssnade på samma musik, hade samma kompisgäng, hatade samma lärare och började tjuvröka tillsammans.
Vi delade första fyllan, första folkparken besöket och första sexet. Ja ja, inte tillsammans fattar ni väl men detaljerna delade vi med varandra.
M och jag kan dra repliker från filmer som vi såg på 80 talet och fortfarande skrattar vi hejdlöst.
M och jag levde samtidigt i destruktiva förhållanden, M är gudmor åt Stora och Mellan och det spelar ingen roll om vi inte ses på ett halvår, vi kan varann lika bra ändå. Till M kan jag maila och berätta de senaste 3 månadernas händelser och hon blir inte grinig och undrar varför vi inte ses. M vet.
Jag kan göra M fullkomligt vansinnig när jag pratar för högt, för fort och avbryter alla andra eller rättar hennes felstavningar eller felaktiga ord. GALEN blir hon.
Men M kan inte göra mig arg. Hon är nog den enda människan i världen som inte kan göra mig arg. Irriterad kan jag bli på henne, allra mest över hennes kontrollbehov och förmåga att ta på sig alla andras bördor och inte vara snäll mot sig själv.

Ialla fall, i lördags hade vi möhippa för M och det blev ännu bättre, roliga och galnare än jag hade förväntat mig. Man kan kort sammanfatta hippan med några viktiga ord.
Rullskridskor. Gulddräkt. Champagne. Afrikansk dans. Picnic. Vin. Silversmide. Middag. Vin. Shyssta schivor. Doobidoo. Galet. Dans.Vin.
Ja det var nog allt.

Igår var jag bakfull som en örn, vaknade hemma hos L vilket var mysigt, sitta och äta frukost tillsammans och skvallra om gårdagen. På eftermiddagen släpade jag mig ner till stallet och red Byr och bara det var en upplevelse men det jag egentligen ville komma till är, att det blir en sjuhelvetes resa på M's bröllop. Var vi galna i lördags kommer vi vara WICKED då.
Så passa er.

Can we do it? YES we can!

Fredagen var en blandning av sött och sött som Berghagen skulle säga.

BUP samtal med Stora på eftermiddagen där kommer alla känslor på en gång och jag kan inte ens titta på Stora, min fina fina Stora som viker ihop sin kropp i besöksstolen och jag vet hur hans klump i halsen växer och svämmar över, för min klump är lika stor, kanske, och psykologen är så bra, så fin och hon tystnar och jag tittar i golvet och mina tårar bränner och Stora tittar i golvet och hade jag haft lite kraft, lite mod, hade jag tagit hans hand och lovat, lovat att det kommer bli bra men just nu är det inte bra men tro på mig, snälla.

Efteråt är det som efter ett åskoväder har dragit förbi på sommaren, vinden stillnar, solen kikar fram och luften är hög och klar. Älskade Stora har rätat på ryggen och fått färg på kinderna. Kunde jag skulle jag ta alla hans tyngder på min egen rygg men han håller hårt i dom, precis som man ska, för han måste själv bygga muskler för att orka bära.

Det fanns ingen återvändo med Byr och med M och O gör vi i ordning hästarna och M säger att på 3 sitter vi upp tillsammans och hon räknar och kvar står jag på amrken, utan att andas dessutom. men M hoppar av och ställer sig vid mig och säger att nu hoppar du upp och så gör jag det och plötsligt kan jag andas igen och vi rider ut på stubbåkrarna, full galopp och Byr frustar och gör allt jag ber om och jag är hög! Hög på lycka av att få rida denna fina fina häst och nu går det bara framåt!

På kvällen åker maken med tjejerna till Nilssons, jag och Stora myser hemma framför Idol (tillsammans! otroligt!) och yes, det är gött att leva.

Bra sagt!

Ur torsdagens kulturdel, DN. Interjuv med Igor Ardoris, lärare, mental tränare och internationell coach (känd från tv-serien Klass 9A)

Vad är själförsvar?
Det är metoder för att ta vara på dina fysiska och mentala resurser. Syftet är att du ska fungera och må bättre.

Kan man träna sig till lycka?
Ja, så länge du själv har definierat vad lycka är. Det kan ta tid att bli medveten om vad som ger glädje och det är en stående fråga man bör ställa sig livet ut. Men det komer alltid att komma hinder. De riktigt framgångsrika är som larven som försöker klättra uppför ett träd. Trots att han blir nedblåst, börjar han klättra upp igen. Han ligger inte på marken och frågar sig "varför hände detta mig?".

Vad händer om jag inte satsar på själförsvar?
Jag vill inte måla upp något skräckscenario. Det handlar om hur stor portion kontroll man vill ha i sitt liv. Alla människor blir ledsna, sårade, rädda och arga. Men de med bra försvar känner sig inte lika utsatta eftersom de kan hantera känslorna. Då blir man mer närvarande och tror mer på sin framtid. Många kan inte njuta eftersom de är så rädda för vad som ska hända imorgon.

Så jäkla bra sagt!
Med detta, gör vi fredag hörrni!

Hur svårt kan det vara!

De senaste dagarna har jag haft en vulkan inom mig. En vulkan som haft varm lava som tidvis svämmat över på grund av tjuriga tonåringar, tjurig 9 åring, hyperaktiv 10 åring, make som prioriterat jobb, hund som får fukteksem, jobb som hopar sig, läkarbesök med barn som resulterar i att jobbtimmarna blir få. Och så vidare.

Så igår var jag ganska frustrerad och inget är ju bättre än att gå till stallet och vara med häst, jag vet ju att där kan jag ladda batterierna, landa och tagga ner.
Och fasiken om jag inte kände mig peppad att rida på Byr, nu liksom, NU gör vi det.
Rävbenen gör sig fortfarande påminda på nätterna när jag lägger mig på den sidan och tummen, ja tummen, den värker konstant, varje dag men igår kändes det som om att jag skiter i det.
Jag skiter i det onda för nu behöver jag lite av det goda. Liksom.
J hängde på. Positiv och glad att nu hoppar du upp!
Och jag ville verkligen det. Hela vägen. Laddade och peppade mig själv. Bilder i mitt huvud hur jag sitter upp och Byr står där som ett fromt lamm och J och jag rider iväg i solnedgången. Typ.

Men jag kom inte upp. Det tog tvärstopp. Hur mycket jag än ville (och trodde att jag vågade) så kom jag inte upp.
Jag hängde på honom, klev i stigbygeln, knökade runt och hade mig men magen skrek stopp stopp stopp!
Byr skötte sig exemplariskt, stod still och väntade. Men allt jag kunde se, allt jag kunde känna, var hur jag flög i en båge och kraschade, KRASCHADE och sedan smärtan, den ofattbara smärtan.

Jag valde att inte se det som ett nederlag. Jag valde att se det som ett steg på vägen. Nästa gång kommer jag komma upp. Och nästa gång blir redan ikväll.

Edit: Plura glömde...

Här är Saga. Snygg va? Ursäkta suddig bild, matte är inte så bra som hon tror på det här med att ta kort...

Hej på er.
/Plura

Life according to Plura, part 4.

Hej folket.
Hoppas er sommar har varit bra. Min har varit det. Egentligen visste jag inte ens att sommaren var slut men min matte sa att den var det och om hon säger det så är det så.
Jag har badat mycket. Det är trevligt. Jag simmade långt ut och då fick jag skäll av matte. Det var inte trevligt. Det är aldrig trevligt att få skäll men ibland orkar jag inte lyssna på matte eller husse utan gör som jag vill ändå och då får jag skäll. Ibland är det värt det.
Matte har en ny kompis. Det är en häst, tror jag. Matte säger det. Att vi ska gå till hästen. Han är ganska snäll, hästen och han har gott bajs som jag äter ibland, när matte inte ser. Fast när matte är med hästen vill hon inte vara med mig och då försöker jag få henne att se mig och hoppar på henne men då blir hon sur. Då får jag skäll. Hästen ser rädd ut när jag skäller så det är kul. Fast hästen har kompisar och när dom kommer mot mig allihop, samtidigt, tycker jag det är lite läskigt. dom kanske tänker ge mig skäll, vad vet jag. Jag sticker då.

På dagarna jobbar jag med husse. Jag har fått en väst. Dom säger att det är en reflexväst. Så jag antar att jag ansvarar för reflexerna på husses jobb. Han binder mig i en stolpe och sen ligger jag där och reflexar. Husse tycker att jag gör ett bra jobb för jag får gotte varje dag.

Mat tycker jag är tråkigt. Iallafall den mat dom lägger i min skål. Oftast struntar jag i den för lillmattarna brukar ge mig annat att äta, när matte inte ser. Så om jag bara väntar tålmodigt så får jag annat gott. Matte ser ledsen ut när jag inte äter. Förstår inte varför.

Jag är fortfarande kär i Saga, min bästis. Fast jag är också kär i Sagas matte. Ibland vet jag inte vem jag är kärast i men just som jag känner, verkligen känner i magen att det är Saga så försvinner hon. Bara så där! Så är hon borta ett tag och sen när vi ses så är jag inte lika kär i henne längre. Jättekonstigt. Jag vet inte var hon är när hon försvinner, matte säger att Saga löper men hon kan väl inte löpa hur långt som helst? Hon måste väl vila nångång? Tänker jag.

Förut var jag kär i Kungen. Matte kallade honom Pompe men han sa till mig förut en gång att han hette Kungen. En dag låg han i bakluckan på deras bil. Han luktade konstigt och sa ingenting när jag luktade på honom. Sen försvann han. Jättekonstigt. Jag saknar honom. Ibland känner jag hans lukt och letar efter honom men han kommer inte fram.
Gaston säger att han är chef nu. Det gillar inte jag. Gaston ska alltid bestämma. Ibland säger jag ifrån men då blir matte JÄTTEARG fast det var Gaston som började!
Saga blir aldrig arg. Saga är fin.

Nä, nu har jag inget mer att berätta.
Hej på er.

Fett.

Idag ska Mellan till läkaren på STUDS. Hon är bra den läkaren. Inga konstigheter. Förutom att vi nu verkligen måste ta tag i Mellans vikt.
Mellan är ca 140 com och väger ca 29 kg. Det blir ca 4,8 kg per centimeter. Plus att det ska spridas ut på armarna också. Iallafalländå så fattar ni att Mellan är sjukt smal.
Att vara så smal är inte hälsosamt, det finns inga som helst reserver att ta av någonstans. Mitt i all banthysteri och smala ideal måste vi hitta en väg att fetta på Mellan. Hon själv har insett det och vi för livliga diskussioner om bra fett och dåligt fett och hon fick en tankeställare när vi förklarade att kilovis med socker inte var en lösning eftersom att det inte är ett sunt fettalternativ.
Problemet är ju att hon äter. Inte allt men det hon gillar har vi inget stopp för, ät på bara.
Men allt bränns i turbofart.
Vi försökte med näringsdrycker i våras men hon ratade dom. I sommar har vi hittat smoothies med gräddglass och 3% mjölk, det gillar hon. Nån dag. sen tröttnar hon.
Blir Mellan sjuk nu blir det kris för då rasar hon och det är svårt att bli frisk när man inte har resurser.
Själv lever jag och har hälsan med fettdepåer, kriget kan komma liksom.

Spark i baken.

Somliga straffar Gud fort.
Bara för att jag dissade baconfeber igår, straffade Gud mig med att meddela att Storas flickvän har testat och fått positivt på baconfebern.
Grisarna kryper närmare med andra ord.

Nej, jag tror inte på Gud.
Nej, jag tror inte på baconfeber.
Jag har munskydd enbart för att dölja mina herpesblåsor, inget annat.

Nöff!

Ha ha ha ha.
Svininfluensan. Fläskhostan.
Eller det bästa - baconfeber!
Hör de ni! BACONFEBER!
Sanslöst.

Om jag ororar mig? Nej, det gör jag inte.
Varför jag inte oroar mig? För att det är inget jag kan påverka. Får vi den så får vi den. Jag tror stenhårt att allt är bestämt av ödet och att allt har en mening, på något sätt.
Självklart har jag handsprit stående på toan och på jobbet, jag är ju inte dum i huvudet men jag lägger ingen energi på att fundera på om VI KOMMER ATT GÅ UNDER av detta för jag kan ju inte påverka det.

Om jag ska vaccinera mig? Är du inte klok? Aldrig i hela mitt liv och INGEN av mina ungar ska få ta i vaccinet med tång.
För några månader sedan fanns inte ens influensan som nu däckar människor till höger och vänster runt om på jorden. Och redan IDAG har de uppfunnit ett vaccin mot den! Får ni ihop det? Det har aldrig gått att bota något med medicin som orsakas av virus, vad jag vet och hur kan de hitta på ett skydd mot något så snabbt när de inte ens visste att det fanns för bara ett litet litet tag sedan? INGEN vet egentligen vad som finns i vaccinet och hur det påverkar oss i det långa loppet.

Om folk tog till sig de GAMLA VANLIGA RÅDEN i influensatider skulle detta sluta mycket trevligare. Det är inte så svårt:
- nys i armvecket
- peta inte i näsan
- TVÄTTA HÄNDERNA efter toabesök
- STANNA HEMMA när du är sjuk, även om det tar en vecka och du då inte får råd med den där chica väskan, stanna för helvete hemma och smitta inte andra.

Så det så.

Summering.

Å hejsan hoppsan och shit vad tiden går.
Känns som om det bara blir rapporter på den här bloggen, det här gjorde jag i helgen och det här ska jag göra i veckan men fasiken jag hinner verkligen inte sitta ner och analysera och fundera och lika bra är väl det, man får mycket gjort om man är igång och inte tänker efter så mycket.

Fredag till söndag kan summeras med
manikyr som jag pajade på väg tillbaka till bilen, superbra jobbat av mig, fredagsmys med hemgjord pizza och Brokeback Mountain som är så sjukt vacker och bra, till Pluras uppfödare och köpa hundmat och dricka kaffe och skvallra i deras kök, stallet flera timmar, drog tråd till nya hagar, Plura sprang lös i flera timmar - LYCKA - flytta hästarna till ny hage (här börjar mina revben skrika och efter ett; även min rygg) till mamma för middag med bror o fru som var på snabbvisit utan barn (ok, ett i magen hade de ju med sig) sedan förbi stallet igen för att Mellan skulle köra hem sexhjulingen till Nilssons, raskt hem och bänkade oss framför matchen med kall öl i handen för att sedan kliva upp tidigt på söndagen för att baka inför tjejernas match, jag och J ansvarade för cafeterian och tjejerna spelade GRYMT och vann med 4-1 och sen var det bara att bege sig till den årliga cupen i byn, maken var med as usual med sitt lag, de gick inte till final men spelade bra och solen sken, babblade med en massa kända och okända, hann ligga 30 minuter med skrikande rygg på soffan innan stallet IGEN, mätte och stolpade upp ny corall och kan ju inte låta bli utan låter Byr testa den, går naturligtvis kanonbra men låter J ta över för nu vrålar ryggen och rävbenen och vid 19 ger jag upp, åker hem och maken har gjort pyttipanna och jag tar två Citodon och lägger mig på soffan, kommer nästan inte upp ur den, borstar mina tänder, går och lägger mig och är JÄVLIGT TRÖTT på att ha ont men sen sover jag gott och imorse var det tyst i kroppen och man kanske skulle rida ikväll?

Typ så.

HA HA med stora bokstäver.

Här hittar ni min humor. Loooove.

Veckan är slut.

Nu är det fredag hörrni och det är ju alldeles underbart.
Helgen är som vanligt fullbokad med trevligheter som till exempel kräftor med Nilssons på lördag!

Igår var Stora på samtal på BUP och jag blir så glad å hans vägnar för han trivs så bra med sin "samtalare" och han är så klok min Stora att det är inte sant. Det är ett rent nöje att hämta honom efteråt för vi har så trevliga, vettiga samtal i bilen. Bilen! Alla tonårsföräldrars räddning, sätt ungen brevid och bara kör man kan/behöver ju inte titta på varandra utan kan prata om ditten oc datten och ungen märker att de har en för sig själv och pratar som aldrig förr.
Nu har han fokus inställt på att plugga till kock på fartyg OH YES vad vi gillar detta så idag har jag tagit reda på intagningspoäng osv osv samt att skolan endast finns i Göteborg eller Helsingborg men han säger via sms att SATSA! så nog kan han tänka sig att flytta 3 år och plugga. Min fina, vackra, sköra, starka Stora.

Lilla står utanför skolan och väntar på farmor, det är dags för den årliga shoppingen som hon åker på med farmor, en eftermiddag, bara dom 2, sen är det Mellans tur, farmor SKÄMMER BORT DOM och det är alldeles underbart för de är så värda det och vi, vi bara köper vettiga saker som kan användas men farmor låter dom köpa allt det vackra som man blir glad i hjärtat av. Men farmor är sen så Lilla messar att det är läskigt, att vara lämnad själv är hemskt och tänk om HON INTE KOMMER men frid och fröjd, farmor kommer och lugnet återställs.

Mellan tar hem en kompis och känner jag dem rätt så tittar dom just nu på Kvarteret Skatan, köpte boxen härom dagen och bara tanken på att Mellan tar hem en kompis som om det vore det enklaste i världen, bara det gör mig varm i magen.

Själv ska jag åka på manikyr och sen hem och göra fredag. Puss på er.

Häststatus.

Appropå Byr.
Blir så lång historia detta, relationen med Byr.
Statusen nu är att jag hanterar honom enbart från marken. Har inte suttit upp på honom är. Men måste ju. Ska ju. Vill ju.
Har ju en galen bild på näthinnan av honom i och med olyckan och den måste bearbetas.
Idag ska Lilla på ridlektion, ska be om att få vara med så kan jag jobba lite jag med. Saknar ju ridningen och bra att stärka självförtroendet med en annan häst innan jag ger mig i kast med Byr.
Ja det var status det.
Jävligt intressant.

Less.

Jag läser bloggar så att det svider i ögonen, varje dag, hela veckan. Fram och tillbaka. Inget nytt här och inget nytt där. Alla skriver om det de inte har, det de saknar och önskar. Alla skriver hur de skulle vilja vara men inte klarar, om det de hade, om det de inte fick. De skriver om hur andra borde vara för att de ska må bra, om hur andra borde göra för att passa in, för att vara en i gänget, en av de andra.
Och jag blir så jävla trött. Så less och sur och irriterad och besviken och deppig.
Jag vill inte läsa det där längre, jag vill inte, orkar inte, höra.
Jag vill inte ha råd, förmaningar och regler. Jag vill inte ha tips, förfrågningar och påpekanden.

Jag är för fan 37 år, jag vet vad jag ska äta för att inte bli tjock, hur jag ska röra på mig för att må bra i kroppen, vad jag ska läsa för att må bra i huvudet, hur jag ska hantera mina barn så att dom mår bra, hur jag ska hantera mina relationer med mina föräldrar, min man, mina kompisar för att de ska fungera. Jag vet numera vad jag ska göra på mitt jobb för att få ut lön varje månad, jag vet hur jag ska göra för att få mitt liv att gå runt med pengar, räkningar, mathandel och sparande. Jag vet hur jag ska göra för att undvika influensan, vinterkräksjukan och turistdiarrén. Jag vet vilka internet sidor jag ska använda mig av om jag vill beställa kläder, böcker, skivor, resor, mat eller något annat värdelöst som jag inte behöver.

JAG VET!

Inte en jävla sida skriver något vettigt som får mig att ladda mitt batteri, utan alla sidor, har någon underton om att JAG INTE FATTAR VAD JAG HÅLLER PÅ MED. Och nu ska jag tydligen hjälpas på vägen. Fy fan.

Less på bloggvärlden idag, det är min status det.

Bara en liten notis.

Jamen jag vet att jag uppdaterar för lite/för sällan/för tråkigt.
Jag kan ha 10 olika inlägg som jag verkligen vill dela med er men kommer aldrig till skott för det händer andra saker i mitt liv, faktiskt.
Jag är tillbaka på jobbet och har jobbat 2 heldagar men idag blir det kortare för jag är enormt stel och värkig i hela ryggen.
Värkig. Ja, det värker från revbenen och jag både går och sitter snett för att inte toucha mina små rävben och det gör att kroppen nu skriker stopp. Ska boka massage å det snaraste och mjuka upp mina stackars leder.

Byr lever och har hälsan. Under de här 2 veckorna sedan olyckan har han skött sig ypperligt. I söndags var han med och löshoppade som sagt och det älskade han. Snart ska vi ta itu med vår beef han och jag, vi ska duellera och jag kommer att vinna. Det har jag gett mig faan på, att jag ska vinna över honom eftersom jag tänker köpa den där satans hästen.
Kanske komemr det en massa fina bilder på honom senare idag. Kanske inte. Det vet man inte så noga.

Dum, dummare, dummast.

Nu ska jag berätta för er exakt hur dum jag är.
Det är inte vetenskapligt bevisat men efter idag tycker jag att jag kan ge ett utlåtande i klass med raketforskning på hög nivå.
Det är en bra dag. Revbenen är snälla och låter mig både jobba vid datorn, hänga tvätt och städa undan i köket.
Plura är hemma med mig och jag bestämmer mig för att dressa om från nattlinne till shorts så han kan få gå på promenad.
Först sätter jag i vänsterbenet i shortsen. Sen ska jag sätta i högerbenet. Jag håller inte i mig mot väggen eller nåt för att hålla i sig är för losers.
Då fastnar jag med foten i shortsen, faller framåt och knäar mig själv i revbenen. Självklart de revben som är brutna.
Just där och då ville jag faktiskt dö en smula.
Plura blev hysterisk eftersom han trodde detvar en ny lek att matte ligger på knä framför honom och grymtar. Grymtar eftersom det gjorde satans ont att andas.
Precis så dum är jag.

Revben på film.

Nu ska jag ta kål på nåt som alla tror på.
På film, när actionkillarna bryter revbenen, blir de lindade.
FALSKT! Det hjälper inte ett skit!
På film, bryter de revbenen, lindar de dem och utför sedan hjältedåd.
FALSKT! Du kan inte göra ett skit med brutna revben! Ta sig upp ur soffan är ett helt projekt och att dra ut en kontakt i väggen ska vi inte prata om!

Så, nu har vi avklarat det.
God morgon.

Snåleri snålera.

JAg har verkligen inte slösat pengar på shopping den här sommaren, jag har varit så DUKTIG och aktat mig för reor och värdelöst trams som man tror att man behöver. Eller, om sanningen ska fram så har jag inte haft några pengar att slösa ha ha, men det låter bättre om jag säger att jag medvetet inte har slösat!
Men idag fick jag ett ryck i shoppingtarmen och svängde snabbt in på några affärer efter jobbet (eller, mellan jobbet och jobbet så att säga, jobbar halva dagen på kontoret och sen åker jag hem och äter Citodon och jobbar hemma på eftermiddagen, kan ju inte snurra runt flummig på kontoret hi hi).
Och jag shoppade!
Fast inte till mig, egentligen.
Varsin Salomon ryggsäck till Lilla och Stora, är så trött på flaschiga, trendiga ryggsäckar som är otympliga och GÅR SÖNDER!
Nya fotbolls dojjor till Stora och ett par klassiska Reeboks med LEKSANDS märke till Stora! åååh, jag hoppas hon blir glad!
Varsitt paraply, litet, att ha i ryggan nu när de går till och från skolan varje dag, några strumpor.
Till mig: en ynka liten blus som blir snygg till jeans.
Det var det. Nu är jag shopping mätt för några månader, fel, dagar!

För övrigt kan jag berätta att jag har haft en sån där microduk som man städar med mellan bh:n och revbenen idag, bh:n gör så satans ont eftersom att bygeln sitter där jag har brutit rävbenen.
Vad har ni haft i bh:n idag?

Vackrast vackrast just nu.

Inte vara grinig.

Jag gillar verkligen inte att vara grining, missnöjd och avundsjuk.
Så därför slutar jag läsa Nio till fem bloggen nu på stört för fan vilka shyssta bilder hon tar den dära bruden. Och allt är så gulligt och vackert och alla är så unga och fräscha och fy fan. Man ska vara nöjd med det man har men det är ju inte så lätt, ibland.

För övrigt sitter jag hemma och jobbar och råkar på Lillas godispåse. Som nu är slut. Slut.

Foton från sommaren.