Schmisdag.

Idag ska Stora till BUP's överläkare. Nu lutar det åt att han är deprimerad och behöver medicin.
Nej, det är inte det första alternativet och nej, det är inte det ultimata alternativet men just nu så är det det enda alternativet.
Att vara pillertrillare vid 14 (snart 15) års ålder är inget man siktar på eller önskar när man kliver ut från BB med sin förstfödda i famnen.
Någonstans inom sig tror man innerligt att kärlek och omtanke kan flytta berg men vi är inte helt tappade bakom en vagn så vi inser ju att han måste få hjälp.
Jag kan rabbla motargument hur mycket jag vill, det kommer ändå inte att hjälpa honom.
Och let's face it, när han hade barnreumatism och sattes på cellgifter, då var det ju inget snack om saken. Vi var ju tvungna att bota honom efter bästa förmåga?
Nu är det samma sak, egentligen.
Sen att jag hatar att det ska vara så här, det är en sak. Att gilla läget är ett annat.

På en del människor funkar lyckopiller väldigt bra. det gäller att hhitta den rätta medicinen, den rätta dosen och att ge det tid att verka. Ingenting löser sig över en natt men med tanke på hur dåligt Stora mått de senaste 2 åren, känns detta ok. Och man ska komma ihåg att det är skillnad på tonårsledsamhet och depression. Vi är väl medvetna om att om han inte får hjälp nu, kanske han sabbar rejält mycket i resten av hans liv.
I slutändan är det ju han som ska må bra, vad vi tycker och tänker är egentligen oväsentligt.

Stora är positiv. Han är lika trött på att må skit som vi är trötta på att han mår skit.
Wish him luck.
God knows he needs it.