Grey is the new black.

Så gick ännu en helg som dessutom innehöll sol hela lördagen vilket vi inte är bortskämda med, så vi lapade i oss med ansikten uppvända mot solen, på hästryggen, travandes genom skogen.
På lördagskvällen mötte jag upp V och hennes ena syster för middag och vin och senare dansade vi natten lång, ramlade i säng sent (tidig morgon) och som alltid ångrar jag mig så förbannat dagen efter eftersom jag blir helt död, min kropp vägrar tro att den är 23 utan jag är närmare 40 dagen efter men, det var det värt.

Nu är det ny vecka men samma gråa himmel ovanför och jag går och tänker som i klister, segt och planlöst, försöker bara hålla mig vaken, försöker hitta vilja och lust men den är obefintlig.
Räddningen är att nästa söndag lyfter vi mot Egypten och vetskapen om att solen kommer att värma själen är den enda räddningen nu. Hur gör andra människor för att inte falla i vinterdeppets trygga kokong? Hur gör alla som fixar att ta sig upp och känna förtröstan över en ny dag och glädje i allehanda aktiviteter? Jag fattar det inte, hur överlever vi överhuvudtaget detta kompakta mörker, denna blöta yllefilt som täcker oss flera månader i taget?
Det enda jag vet just nu är att stallet lindrar, att få stå nära en häst och inandas dess doft, att få göra monotona rörelser (som att rykta eller reda ut en svans full med lera) är terapi. Och att få åka till Egypten såklart. Resan gör att jag kan stå ut under den förhatliga julen som inte ger mig ett smack förutom halsbränna och en önskan att vara någon annanstans.

Jag känner mig ypperligt tråkig just nu och har inga positiva tankar eller budskap som jag vill dela med mig av. Men så är det väl ibland, för alla.

Stall på måndagskvällen.

Lilla ville ju så gärna rida Bounty igår så det var bara att hasta till stallet när jag kom hem. Vi sadlade Bounty och tog även med Byr, han ledde jag i grimskaft, bra med mörkerträning. Lilla och jag hade pannlampor, tog en runda upp i samhället och tillbaka, funkade finfint. Bounty var alert men inte nervös, han är så trygg den hästen!

När vi hade kommit tillbaka släppte vi ut hästarna och gav dem även mat vid ena sidan på hagen, Byr och 2 hästar till ställde sig genast för att äta. Lilla och jag gick in i stallet så Lilla kunde byta om så skulle vi åka hem. Plötsligt hör vi ett DUNDER, lät som om 10 hästar sprang uppe på höskullen, helt otroligt dån! Lilla blev rädd men jag behöll lugnet (på utsidan iallafall) och sa att de andra hästarna hade väl sett att det fanns mat och rusat dit då kan det bli lite tjurigt och de tjafsar lite. När vi går till bilen går vi dit och kollar, maten ligger kvar men inga hästar. Det är ganska mörkt där vi fodrat dem, en lampa lyser över gödselstacken men vi ser snart hästarna komma tillbaka i mörkret. Trams sa jag till Lilla och vi är på väg att vända och gå till bilen. Bara det att hästen som kommer gående mot oss ur mörkret inte stannar och då inser jag att det inte finns något staket som kan stoppa dom!
Antagligen har någon av dem gått emot elstaketet, fått panik och på något sätt trasslat in sig i linorna, knäckt ALLA stolparna och rivit ellinor typ 50 meter! Så ena sidan av hagen är helt borta! Inte så konstigt att det dånade!
Det blev till att ringa in folk som kunde komma och hjälpa oss stänga av strömmen (vi kunde ju inte gå ifrån eftersom de då hade fri utpassering) och sen fick vi slå ner nya stolpar och dra nya linor.
*PUST*
Lilla och jag var hemma 20:20 tiden, som tur var hade jag beordrat Stora att göra middag, vi var vrålhungriga. Vilket äventyr det blev av en vanlig måndagskväll i stallet.
Livet är en fest. När man har häst.

Dröm.

Igår var det livat i stallet minsann men innan jag berättar om det MÅSTE jag berätta om min dröm inatt.

Jag drömde att jag var på något slags spa hotell med L och M, två gamla väninnor sen way back. Jag hade av någon anledning hookat upp med Danny från EMD så han var med mig hela tiden, vi hånglade och hade oss (helt sjuuuk dröm) och jag försökte hela tiden komma ikapp L och M. Vad vi än gjorde hade dom gjort det innan mig, kom jag in i bastun (med Danny i släptåg) så reste dom sig och gick ut för dom hade bastat klart, kom jag till massagen var dom redan klara och när jag kom till restaurangen var dom också klara! Då blev jag så förbannad (i drömmen alltså) att jag slängde min egen mat på golvet och då!
Vaknar jag av att plura tänker spy i sängen och klockan är 05:12 och det är tisdag.

Jag har ingen aning vad drömmen betyder men Danny var trevlig att hångla med.

Måndag, Bounty, grått väder...

Jaha joho så var det måndag igen. Det händer inte så värst mycket på den här bloggen, tur för er att det finns andra ROLIGARE bloggar att läsa!

Men för er som ändå vill veta hämtade vi hem en till häst i lördags. Han heter Bounty, är 24 bast, har inga tänder i underkäken (utsparkade ev en hingst) är ganska (jätte) lat, lugn och trygg och älskar när tjejerna pysslar med honom. kort sagt, allt det vi vill ha i en häst som tjejerna ska rida på. Vi har fått nog av nervösa, knäppa hästar som gör som de vill och kastar av folk till höger och vänster. (Läs: Byr)

I fredags jobbade jag hemma och lyckades slita mig från datorn redan vid 1515 tiden vilket betydde att jag för första gången den veckan fick se Byr i dagsljus. Jag red ut med M och O och det gick fantastiskt bra. Vi tränade Byr att gå allra först och det var till att börja med läskigt men han kämpade på och mot slutet var han riktigt tuff. Så kul att se att allt vi gör med honom ger resultat!

På söndagen ledde jag Byr till ridbanan, Lilla red Bounty. Vi kämpade på ridbanan cirka en timme i grådasset och red sedan hem, gick jättebra. Byr verkar gilla Bounty, förhoppningsvis har han en lugnande inverkan på honom.

Som ni ser matchar vi våra husdjur. Plura tror att det är hans pappa.

Plura säger hej...

Hello dog lovers.
Jag har ganska tråkigt. Varje dag åker jag med husse i hans jobbarbil. Oftast glömmer husse min reflexväst så jag reflexar inte så mycket. Så kommer vi hem och matte säger bara hej sen åker hon igen. Hon kommer tillbaka och luktar häst och jag vet att hon har varit med den där hästen som gör henne så arg och jag undrar och undrar varför jag inte får följa med lika ofta men matte säger bara att hon inte har tid att passa mig för jag bara rymmer vid stallet och att hon måste koncentrera sig på hästen. Jag tycker det är dumt. Hon borde leka oftare med mig istället.
Ibland leker jag med Saga men inte lika ofta som i somras (eller vår eller vad det nu var) och varje gång vi har lekt stängs jag in i hallen för jag blir så smutsig ojojoj då. Lite grinig är jag. Inga långa promenader får man på kvällarna heller för det är så kallt och mörkt. Det enda som är kul just nu är när alla går och lägger sig för då kryper jag upp mellan matte och husse och dom skäller på mig, säger att jag ska ligga på golvet men det struntar jag i. Jag kan ett trick och det är att titta på matte med jääätteledsna ögon då börjar hon nästan gråta och säger att det är klart att jag ska ligga där brevid henne.
Hej då.

Torsdaghej.

God morgon.
Jag ska snart utveckla det lite mer, ska bara vakna till lite.
Märkligt hur man kan köra bil 6 mil till jobbet och ändå känna det som om man precis vaknade.

Att växa med uppgiften.

Helgen har inneburit god mat och dryck, ny kunskap, segrar, blåmärken och en trötthet som inte är utav denna världen.
Förra veckan hade vi katastrof varning med Byr då han skickade av en tjej från Västerås och drog till skogs. The bottom was nådd kan man säga. Tur för mig att jag har oerhörd kunskap i M som har stallet. Inte nog med att hon bannar mig när jag gör fel hon ger mig information och verktyg så att jag kan rätta till. Gör om gör rätt.
M knäckte nöten med att Byr skickar av folk till höger och vänster, han är för osäker. Allra helst när han är helt utan hästkompisar. Då slår hans reptilhjärna till och han gör sig av med det osäkra och opålitliga (ryttaren) och flyr. Trots att han är så låg i rang i flocken tar han sig över människan och undanröjer alla hinder för att ta sig till flocken. Där är han lägst men det är också tryggt att veta sin plats.
Så vi backar totalt. Nu finns en plan om att träna ledarskapsövningar och ensamhetsövningar. Back to basics.
I lördags promenerade jag med Byr och hästkompis Zalea till ridbanan. Lugnt och tryggt. Syftet var inte att ensamhetsträna utan bara låta honom jobba. Jobba fick han, på volten. Trav över cavaletti bommar och små hopp över låga hinder. Han fick även träna på det som inom NH världen kallas för Ground Tie. Alltså att ställa honom på en plats med kommando stanna och lägga ner longerlinan och gå därifrån. Jag satte mig en bit ifrån och rökte. Han stod där han stod.
Efter flera timmar på ridbanan gick vi hem och det var en finfin dag. Han var trött och hade gjort det jag hade bett om.
På söndagen ringde M och vi språkade lite och hon bad mig komma ner till stallet. Till saken hör att hon ALLTID tar upp det faktum att jag måste rida honom. Jag blir alldeles kallsvettig och när vi hade lagt på var jag tvungen att gå på toaletten. Helt ärligt! Så jävla rädd är jag!
Begav mig ner till stallet. För dagen hade M planerat lastträning. Först fick han stå och se på när alla hästkompisar red iväg utan honom, bara det en prövning. Sen visade M hur lastträning går till och efter några duster klev Byr snällt på och det var min tur.
Min lycka är att M står brevid och korrigerar mig blixtsnabbt och även talar om varför han beter sig som han gör vid olika scenarion. För en halv-ADHD människa som jag är det det allra bästa. Korrigeringen kommer i samma stund som det händer och jag kan koppla ihop det felaktiga beteendet. Alla verktyg hon ger mig fungerar direkt med Byr och jag märkte otrolig skillnad vilket gör mig stärkt i att HAN & JAG kommer att fungerar fantastiskt ihop!
Men M nöjer sig ju inte med det, utan jag lastar på Byr och vi beger oss till ridbanan.
Där rider hans hästkompisar lektion och jag longerar honom på volten. M ritar upp en liten cirkel som jag får röra mig i och beordrar mig att träna på att hålla tyst när jag jobbar med Byr och attan, det är ju inte min styrka det där, att hålla tyst. Men det ger resultat. Vi tränar trav som inte kommer så självmant för honom och jag blir alldeles lycklig av att se honom, han har en fantastisk fin trav och vi jobbade och jobbade. Sen ställer jag honom mitt i ridbanan och går därifrån. Alla hans kompisar fortsätter rida runt om honom och han står där han står. Lycka.
Ända tills M talar om att nu ska jag sitta upp. BAJSNÖDIG!
Men jag gör det. För jag vet ju att hon har rätt och jag vet ju att ledarskapet är befäst, Byr har gjort allt jag bett om hela dagen. Och naturligtvis går det bra, han är för trött för att bråka.
Vi tränar trav över cavaletti och vid ett tillfälle komemr jag ur balans och han orkar inte balansera upp mig utan knäar vilket gör att jag stupar över huvudet på honom. Men! Skillnaden är att han inte drar! Han står kvar, trygg i vetskapen att han inte har gjort något fel. Står snällt och väntar tills jag har suttit upp igen och till slut lyckas jag få till en snygg trav i ett halvt varv och vi avslutar för dagen.
Alla hästkompisar rider hemåt, jag lastar in Byr och åker tillbaka till stallet.
Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag var igår. Så många knutar lossnade och nu ska jag banne mig få rätsida på detta.
M säger att till våren kommer vi att ha löst detta och det är målet.

Så några blåmärken och trött psyke sammanfattar en underbar helg. Maken och jag åt middag med tjejerna på lördagskvällen, vi 2 blev sittande vid köksbordet långt in på natten och diskuterade om allt och ingenting. Så värdefullt med såna sittninagr bara han och jag.

Nu är det måndag. Idag vilar Byr men imorgon kör vi vidare. Blir mycket hästrapporter nu men det är det jag fokuserar på. Så det så.

Det avr något jag skulle berätta.

Halli hallå hal-la-lan lej!
Den leken lekte vi ofta när vi var små, man gissade på ett ord och om man gissade rätt kastade man upp en boll i luften, sprang, spottade på marken och hade sig. Nu var det ju inte det jag skulle prata om.

Idag var jag hos fiffi-doktorn. Han är trevlig och rolig och vi kan skoja och tjöta. Fiffi mådde inte bra, fiffi hade svamp och det var ju liksom hello sherlock? Pevaryl, receptfritt på apoteket, är bara skit, gå till fiffi-doktorn och få dunderpiller säger jag bara. Kanske kan fiffi få må bättre nu så jag slipper vakna på nätterna och klösa sönder henne. Kanske kanske inte. Nu var det ju inte det jag skulle prata om.

Jag var i Leksand i helgen. Lilla och Mellan åkte dit förra veckan eftersom de hade höstlov och eftersom de älskar sin faster och farbror över allt annat i denna värld, samt deras bäbisar C & D som de får gossa hela dagarna med, därför åkte dom dit. Men dom måste ju hem också de små liven så det var bara att sätta sig i bilen med "sjuk" Plura och köra efter jobbet i fredags. Sjuk o sjuk, han var magsjuk förra veckan och det gav sig inte så han var riktigt hängig men väl i Leksand vände det och glada, knäppa Plura kom tillbaka. Så vi myste bebisar, pratade och slappade och sen på söndagen vände vi hemåt jag och tjejerna och det var 35 mil riktigt trevlig körning, inga bråk och eller tjafs. Nu var det ju inte det jag skulle prata om.

På fredag ska vi och titta på en B-ponny till Lilla, på foder. 24 år gammal, lugn och trygg som hon kan rida på medans jag fortsätter kämpa med vackra, tokiga Byr. Lilla är så spänd så spänd och vill att det ska vara fredag nuuu, kanske tar vi med släpet direkt så flyttar hästen hem till oss. Men nu var det ju inte det jag skulle prata om.

Igår var jag på föreläsning med finaste J. Den hette "Flickor med ADHD" och jag önskar SÅ att Mellan hade varit med. Vilken underbar människa som hade föreläsningen! Henne kan ni läsa om här. Hennes livshistora var så tragisk men hon berättade den med inlevelse och värme och det var många skratt och flera gånger kom jag på mig själv med att tänka att det var nog Mellan hon beskrev. Maria är 35 år, alltså 2 år yngre än mig. Vi växte upps amtidigt fast på olika håll och det var så fruktansvärt att få höra hur hon har behandlats genom åren men ändå gick jag därifrån och kände mig stolt och glad att vi har hanterat Mellan på det sätt vi har gjort, Mellan har fått hjälp och komemr klara sig finfint i stora världen.
Det var inte det jag skulle prata om heller men nu har jag glömt vad det var. Måste jobba nu.
Fridens.