Grey is the new black.

Så gick ännu en helg som dessutom innehöll sol hela lördagen vilket vi inte är bortskämda med, så vi lapade i oss med ansikten uppvända mot solen, på hästryggen, travandes genom skogen.
På lördagskvällen mötte jag upp V och hennes ena syster för middag och vin och senare dansade vi natten lång, ramlade i säng sent (tidig morgon) och som alltid ångrar jag mig så förbannat dagen efter eftersom jag blir helt död, min kropp vägrar tro att den är 23 utan jag är närmare 40 dagen efter men, det var det värt.

Nu är det ny vecka men samma gråa himmel ovanför och jag går och tänker som i klister, segt och planlöst, försöker bara hålla mig vaken, försöker hitta vilja och lust men den är obefintlig.
Räddningen är att nästa söndag lyfter vi mot Egypten och vetskapen om att solen kommer att värma själen är den enda räddningen nu. Hur gör andra människor för att inte falla i vinterdeppets trygga kokong? Hur gör alla som fixar att ta sig upp och känna förtröstan över en ny dag och glädje i allehanda aktiviteter? Jag fattar det inte, hur överlever vi överhuvudtaget detta kompakta mörker, denna blöta yllefilt som täcker oss flera månader i taget?
Det enda jag vet just nu är att stallet lindrar, att få stå nära en häst och inandas dess doft, att få göra monotona rörelser (som att rykta eller reda ut en svans full med lera) är terapi. Och att få åka till Egypten såklart. Resan gör att jag kan stå ut under den förhatliga julen som inte ger mig ett smack förutom halsbränna och en önskan att vara någon annanstans.

Jag känner mig ypperligt tråkig just nu och har inga positiva tankar eller budskap som jag vill dela med mig av. Men så är det väl ibland, för alla.