Att växa med uppgiften.

Helgen har inneburit god mat och dryck, ny kunskap, segrar, blåmärken och en trötthet som inte är utav denna världen.
Förra veckan hade vi katastrof varning med Byr då han skickade av en tjej från Västerås och drog till skogs. The bottom was nådd kan man säga. Tur för mig att jag har oerhörd kunskap i M som har stallet. Inte nog med att hon bannar mig när jag gör fel hon ger mig information och verktyg så att jag kan rätta till. Gör om gör rätt.
M knäckte nöten med att Byr skickar av folk till höger och vänster, han är för osäker. Allra helst när han är helt utan hästkompisar. Då slår hans reptilhjärna till och han gör sig av med det osäkra och opålitliga (ryttaren) och flyr. Trots att han är så låg i rang i flocken tar han sig över människan och undanröjer alla hinder för att ta sig till flocken. Där är han lägst men det är också tryggt att veta sin plats.
Så vi backar totalt. Nu finns en plan om att träna ledarskapsövningar och ensamhetsövningar. Back to basics.
I lördags promenerade jag med Byr och hästkompis Zalea till ridbanan. Lugnt och tryggt. Syftet var inte att ensamhetsträna utan bara låta honom jobba. Jobba fick han, på volten. Trav över cavaletti bommar och små hopp över låga hinder. Han fick även träna på det som inom NH världen kallas för Ground Tie. Alltså att ställa honom på en plats med kommando stanna och lägga ner longerlinan och gå därifrån. Jag satte mig en bit ifrån och rökte. Han stod där han stod.
Efter flera timmar på ridbanan gick vi hem och det var en finfin dag. Han var trött och hade gjort det jag hade bett om.
På söndagen ringde M och vi språkade lite och hon bad mig komma ner till stallet. Till saken hör att hon ALLTID tar upp det faktum att jag måste rida honom. Jag blir alldeles kallsvettig och när vi hade lagt på var jag tvungen att gå på toaletten. Helt ärligt! Så jävla rädd är jag!
Begav mig ner till stallet. För dagen hade M planerat lastträning. Först fick han stå och se på när alla hästkompisar red iväg utan honom, bara det en prövning. Sen visade M hur lastträning går till och efter några duster klev Byr snällt på och det var min tur.
Min lycka är att M står brevid och korrigerar mig blixtsnabbt och även talar om varför han beter sig som han gör vid olika scenarion. För en halv-ADHD människa som jag är det det allra bästa. Korrigeringen kommer i samma stund som det händer och jag kan koppla ihop det felaktiga beteendet. Alla verktyg hon ger mig fungerar direkt med Byr och jag märkte otrolig skillnad vilket gör mig stärkt i att HAN & JAG kommer att fungerar fantastiskt ihop!
Men M nöjer sig ju inte med det, utan jag lastar på Byr och vi beger oss till ridbanan.
Där rider hans hästkompisar lektion och jag longerar honom på volten. M ritar upp en liten cirkel som jag får röra mig i och beordrar mig att träna på att hålla tyst när jag jobbar med Byr och attan, det är ju inte min styrka det där, att hålla tyst. Men det ger resultat. Vi tränar trav som inte kommer så självmant för honom och jag blir alldeles lycklig av att se honom, han har en fantastisk fin trav och vi jobbade och jobbade. Sen ställer jag honom mitt i ridbanan och går därifrån. Alla hans kompisar fortsätter rida runt om honom och han står där han står. Lycka.
Ända tills M talar om att nu ska jag sitta upp. BAJSNÖDIG!
Men jag gör det. För jag vet ju att hon har rätt och jag vet ju att ledarskapet är befäst, Byr har gjort allt jag bett om hela dagen. Och naturligtvis går det bra, han är för trött för att bråka.
Vi tränar trav över cavaletti och vid ett tillfälle komemr jag ur balans och han orkar inte balansera upp mig utan knäar vilket gör att jag stupar över huvudet på honom. Men! Skillnaden är att han inte drar! Han står kvar, trygg i vetskapen att han inte har gjort något fel. Står snällt och väntar tills jag har suttit upp igen och till slut lyckas jag få till en snygg trav i ett halvt varv och vi avslutar för dagen.
Alla hästkompisar rider hemåt, jag lastar in Byr och åker tillbaka till stallet.
Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag var igår. Så många knutar lossnade och nu ska jag banne mig få rätsida på detta.
M säger att till våren kommer vi att ha löst detta och det är målet.

Så några blåmärken och trött psyke sammanfattar en underbar helg. Maken och jag åt middag med tjejerna på lördagskvällen, vi 2 blev sittande vid köksbordet långt in på natten och diskuterade om allt och ingenting. Så värdefullt med såna sittninagr bara han och jag.

Nu är det måndag. Idag vilar Byr men imorgon kör vi vidare. Blir mycket hästrapporter nu men det är det jag fokuserar på. Så det så.