Hur svårt kan det vara!

De senaste dagarna har jag haft en vulkan inom mig. En vulkan som haft varm lava som tidvis svämmat över på grund av tjuriga tonåringar, tjurig 9 åring, hyperaktiv 10 åring, make som prioriterat jobb, hund som får fukteksem, jobb som hopar sig, läkarbesök med barn som resulterar i att jobbtimmarna blir få. Och så vidare.

Så igår var jag ganska frustrerad och inget är ju bättre än att gå till stallet och vara med häst, jag vet ju att där kan jag ladda batterierna, landa och tagga ner.
Och fasiken om jag inte kände mig peppad att rida på Byr, nu liksom, NU gör vi det.
Rävbenen gör sig fortfarande påminda på nätterna när jag lägger mig på den sidan och tummen, ja tummen, den värker konstant, varje dag men igår kändes det som om att jag skiter i det.
Jag skiter i det onda för nu behöver jag lite av det goda. Liksom.
J hängde på. Positiv och glad att nu hoppar du upp!
Och jag ville verkligen det. Hela vägen. Laddade och peppade mig själv. Bilder i mitt huvud hur jag sitter upp och Byr står där som ett fromt lamm och J och jag rider iväg i solnedgången. Typ.

Men jag kom inte upp. Det tog tvärstopp. Hur mycket jag än ville (och trodde att jag vågade) så kom jag inte upp.
Jag hängde på honom, klev i stigbygeln, knökade runt och hade mig men magen skrek stopp stopp stopp!
Byr skötte sig exemplariskt, stod still och väntade. Men allt jag kunde se, allt jag kunde känna, var hur jag flög i en båge och kraschade, KRASCHADE och sedan smärtan, den ofattbara smärtan.

Jag valde att inte se det som ett nederlag. Jag valde att se det som ett steg på vägen. Nästa gång kommer jag komma upp. Och nästa gång blir redan ikväll.