Ångest

Läste på Mias blogg om en kvinna som har ångest över att de nu startar en utredning för hennes son. Ångest över det som är och det som komma skall, eventuell diagnos och hur, hur ska framtiden bli.
Jag minns en kommentar vi fick, när vi kontaktade BUP allra första gången för Mellan.
- Åh ge er inte dit, kommer hon väl in i deras papper kommer hon aldrig ur dem, hon får en stämpel för livet!
Eh, what?

Vad kommer all denna rädsla ifrån? Är det så att vi anser att människor med någon slags diagnos...är mindre värda? Sämre? Mindre dugliga? Inget att ha?
Är det det värsta som kan hända en, att ens barn får en diagnos? Tycker vi verkligen det?
Själv anser jag att det värsta som kan hända mig, min familj, mina barn, är att någon får en dödlig sjukdom och dör efter helvetiska plågor. Eller att de rövas bort. Eller att de mördas.
Förlåt, men allt annat i jämförelse bleknar totalt.

Jag kan ärligt säga, att efter vi fick en diagnos, har vårat och HENNES liv blivit så mycket enklare, trevligare, ljusare. Det är en börda som lyfts, inte lagts på.
Nu ser vi ljuset i tunneln. Inget annat.