Ilska

Mia, se hennes eminenta blogg till höger, skriver inlägg om ilska och vanmakt. Om svårigheten av att prata om det, oviljan att kännas vid det.
Det är en del av mitt liv, kan jag säga.
Den bottenlösa ilskan mot ett ack så kärt föremål. Frustrationen att inte få igenom min vilja, min lag som oftast bottnar i helt onödiga kravföreställningar och uppsatta, orimliga mål.
Mååånga gånger frågar jag mig varför varför varför, hade det ju själv hängande över mig som liten och looovade ju att aldrig bli så, en mamma som aldrig ler, aldrig kramar, aldrig uppmuntrar, aldrig ser. Jag själv vet hur liten man blir inombords över den ilskna, hårda rösten, den korta tonen, den hårda handen, rycket, slitet.
Jag jobbar dagligen med att trycka ned demonerna och lyckas faktiskt oftast men ibland finns det bara inte, hur jag än försöker kan jag inte greppa om vanmakten som böljar inom mig, som sliter inom mig och som oftast briserar i avgrundsvrål att SLUTA NU FÖR FAN! VAD FAN ÄR DET MED ER!!!??? JAG ORKAR INTE MED DET HÄR!!!
Jag har aldrig undrat var mina barn fått sina svordomar ifrån. Svordomar har aldrig varit ett bekymmer för mig, vissa hävdar att det bara är människor med ett fattigt språk som använder svordomar men jag bestrider detta med att mina barn är extremt verbala, kan många, svåra ord men likförbannat är jag glad att de tar ut ilska i ord istället för knytnävar, bitande, kastande av saker. Va fan, vi måste ge dem chans att ge UTLOPP nånstans! Man kan inte på allvar mena att ILSKA går över om man Ja attans vad ilsken jag blir just nu, stänger dörren och går ut och sparkar i gruset. Ledsen, men har alldeles för många runt om mig som gjort just så hela sitt liv och som nu, i 30 års åldern fullkomligen EXPLODERAR av all ilska som lagrats inombords.
Sen väljer jag självklart mina tillfällen med svordomar och könsord är inte tillåtna, likaså får man aldrig be någon HÅLLA KÄFTEN eller DRA ÅT HELVETE.

Fast jag säger kuken ibland när ngt går åt skogen, men inte så att barnen hör.

Och sedan, efter stomen har dragit förbi och alla, inklusive mig själv mår piss, vad gör jag då?
Det blir till att krypa till skampålen, be om ursäkt, förklara, att det inte är dom det är fel på, att det är jag, att jag precis som dom inte kan hålla mig, att jag ruttnar/tröttnar/spyr på att ibland tappa kontrollen, att jag älskar dom över allt annat, inklusive mig själv, ger dem tid att tala om hur sårade de blir över mitt beteende, för det blir de.

Jag vill inte ursäkta eller hävda att bara för att jag gör så här så är det ok att bete sig som en idiot på bekostnad av sina barn. Men jag är bara en människa, jag gör fel, jag har brister.
Om inte jag visar att det är ok att fela, inför mina barn, hur ska de då kunna vara människor. Med fel och brister. Om JAG sätter normen, vad kan jag då annars göra. Än att vara människa?

Jag röker som den white trash morsa jag är. Många gånger har jag lyft in barnet på sitt/någons/vilket fan som helst rum, stängt dörren och gått ut, rökt en cigarett och räknat till tvåtusenfyrahundra sex. Gett mig själv ett andrum, hittat uppåt till vuxenheten och kunnat gå tillbaka in, övertagit vuxenrollen och gått in i fighten med nya, sunda, kloka krafter. Betyder det att jag glorifierar och skönskriver rökning, nejsåinihelvete inte. Jag bara talar om att så har jag gjort, så gör jag.

Det är aldrig nånsin ok att verbalt, psykiskt eller fysiskt misshandla en annan människa.
Men det är ok att fela i egenskap av människa.
Kan någon lösa den ekvationen åt mig?