Sjuka barn

Mellan gick till skolan idag eftersom att gårdagen var feberfri. Jag hade nog velat ha henne hemma resten av veckan för att bygga upp immunförsvaret lite men icke. Hon hade jobbat ut hela matteboken och tyckte att nu får det vara nog med hemma.
Det blir nog lite så att när de är sjuka sällan får de ta lite längre tid, mot förr, när det hela tiden avlöste varann med halsfluss, magsjuka, feber, hosta och gud vet vad. Då fanns det ingen ro att låta allt ta tid. Mitt i allt fick Stora barnreumatism och behandlades med cellgifter, vilket sänkte hans immunförsvar till botten och där kom syrrorna från dagis med än det ena, än det ena.

Min bästa sjuk historia från den här tiden är denna; ni som har hört den kan gå och göra något annat.

Maken skulle iväg på årligt träningsläger med fotbollslaget, så från fredag till söndag var jag hemma själv med barnen. På den här tiden hade jag inget körkort så jag var beroende av mormor och alla andra som på något sätt kunde hjälpa till när det krisade.
Naturligtvis gapade kylskåpet tomt, det fanns inte en brödsmula nånstans, vi var i stort behov av mathandlande. Stora var 7½, Mellan var 3, Lilla var 2, eller nåt sånt. det kan ha varit etter värre, typ att de var ett år yngre, jag har förträngt.
Jag hade bokat med mamma att när Stora kom hem från skolan skulle vi ge oss iväg allihop och handla mat. Den här tiden tog Stora smärtstillande 3 gånger om dagen, trögflytande Naproxen som han avskydde. Jag var tvungen att få i honom lunchdosen innan vi åkte och han var lite hängig, ville inte alls men till slut hällde han i sig den. Bara för att i nästa sekund spy upp den över vardagsrumsgolvet.
Vad göra nu? Han kunde ju inte följa med och handla? Jag ringde efter lillebror som fick komma hem till oss och vara barnvakt.
Så ger vi oss av till Coop med Lilla och Mellan, handlar så där übermycket, typ 2 fulla kundvagnar. Väl framme i kassan fungerar inte mitt kort och jag är redan då gråtfärdig, storhandla mat på den här tiden med Mellan och Lilla var ingen barnlek. Mamma löste det med att kasta in kontanter och vi rafsar ihop alla 72 matkassarna och hastar iväg till bilen. Jag sätter in Lilla i barnstolen, Mellan sitter i sitsen i kundvagnen, jag och mamma lastar in kassarna. Då börjar Mellan spy, rakt ut.
Det är 3 mil från Coop hem till oss. Jag satt med Mellan mellan mina ben i baksätet och lät henne spy rakt ner på plastmattan. varje gång hon spydde frågade mamma om hon skulle stanna bilen. -Nej, kör hem sa jag, jag insåg att det inte var någon idé att torka mellan spyorna.
Väl hemma hade stora spytt 14 gånger. Min lillebror var likblek och kunde inte få på sig skorna fort nog.
Vad gör min mamma? Jo, hon hjälper mig in med kassarna och sen åker hon hem. Sen började ett spymarathon utan dess like. Och diarré.
Jag la Stora på övervåningens toalett och Mellan i soffan där nere med en bunke att spy i. Hon var så duktig, jag visade henne hur hon skulle göra för varannan gång var jag tvungen att rusa upp till Stora som blir som en dörende varje gång har kräks. Mellan spyr ganska tyst men Stora, han vrååålar ut sina spyor. Runt oss tultade Lilla och roade sig själv.
Mitt i en kraftig spy/diarré kaskad med Stora på övervåningen ropar Mellan att nu kommer det igen och jag ropar tillbaka att ta bunken! det gör hon, lilla lilla sjuka Mellan. Jag hjälper Stora att tvätta sig och lägger honom under ett badlakan på golvet i badrummet. Sen rusar jag ner för att hjälpa Mellan.
När jag kommer in i vardagsrummet står Lilla och dricker ur bunken, som Mellan har spytt i.

Spymarathon började ungefär 12:30 på dagen. Vid 18 tiden på kvällen är jag helt slut, båda spyr fortfarande var 10e minut. Jag ringer mamma och ber henne, kan du komma? Jag klarar inte det här. Mamma kommer men tar sig inte för något utan sätter sig och tittar i fotoalbum. efter ett tag åker hon hem. Vid 22 tiden ringer jag akuten, nu är båda barnen likbleka. Jag får rådet att ge dem coca cola med strösocker. Naturligtvis har jag inget strösocker hemma. Jag ringer en granne som hör desperationen i min röst och erbjuder sig att komma över. Hon sätter sig med Mellan där nere och jag rusar upp för att hjälpa Stora men Mellan vill inte sitta och spy med grannen utan börjar traska efter mig och spyr således på varje trappsteg heeela vägen upp, vi har filtmatta i trappen.

23:30 slutar spyandet. Jag lägger alla barnen runt mig på madrasser och ska precis lägga mig själv när proppen går. Proppen till kyl och frys. Som inte kan stå till morgonen efter. Det var bara att bege sig ut i kolmörkret och byta propp.

Någon gång under kvällen ringer maken för att höra hur det går och nämner i förbifarten att han har lite ont i örat. Jag skrattar hysteriskt vid det här laget.

Jag har alltid undrat hur jag klarade mig igenom den här pärsen utan att bli totalt bindgalen. Varken jag eller Lilla fick spysjuka. Nånstans tyckte Gud att jag hade fått tillräckligt.