Oro.

Ibland känns det som om maken flyr undan, går in i sig själv eller vad som, bara att det kommer upp en liten vägg emellan oss och jag blir livrädd varje gång för sist det hände sig så ville han skiljas och hela min värld raserades och jag har det på tungan hela tiden, men hittar inte tillfället, TAR inte tillfället att fråga; hur mår du, vad tänker du på, TYCKER DU OM MIG eller ja ni vet... På kvällarna grubblar jag och rannsakar mig själv, vad har jag gjort vad har jag sagt vad har jag glömt, jag vet att det är FEL för vi är båda ansvariga för vad som sker mellan oss men det är lätt att ta skulden, bördan, det satans dåliga samvetet för att inte ha gjort SÅ MYCKET SOM MAN BORDE.

Men så kommer vi hem med ny bäddmadrass som vi genast slänger på och maken drar ner mig i en kram/brottningsgrepp och viskar att vi måste testköra den och där och då, med hans varma röst mot min kind vågar jag berätta att jag undrar och våndas och vad händer och och och.
Jag får varma älsklingsord och försäkran och pussar och starka varmar om min lilla, nåja, ledsna då, kropp och han viskar förtroligt att han är så jävla less på barnen och deras tjat/bråk/gnäll/ilska så att han kan spy och jag ber honom att vara less TILLSAMMANS med mig, inte gå emot mig eller bort från mig och han lovar, han lovar och jag tänker inom mig att var inte så jävla pessimistisk, han har också rätt att vara less bara för att man är less vill man inte skiljas.
Tror jag.