Eländes elände.....

Ok, nu har jag snyftat klart. Snyftande är skönt men det löser inga som helst problem.
Nu kavlar vi upp ärmarna och benar ut varför denna dag känns som dagen from hell.

1) Stora kom hem i måndags med veckorapporter som berättade om ett flertal förseningar till lektioner (allt mellan 5-10 minuter) och även skolk. Jag frågade naturligtvis varför skolk och han svarade att han hade ingen aaaning, han kunde bestämt tala om att han minsann var där på den lektionen. Jag svarade med att jag ville ha förklaring från läraren i så fall ang frånvaron och vi hade även en diskussion om att det inte är ok att komma fösent i den omfattning som han gör.
Igår, efter att ha stressat hem från kursen som jag och maken nu går, hivar i oss hämtmat eftersom jag skall ha styrelsemöte hemma hos oss i vår samfällighet som vi bor i, meddelar Stora att oooj då, han hade misstagit sig, frånvaron var på en engelska lektion där han hade haft så tråååkigt så han hade helt sonika gått därifrån och aaaallt är så tråkigt, iiingen motivering till nåt överhuvudtaget.
Mitt i allt ringer hans gympalärare och beklagar sig över det faktum att han inte haft med gympakläder igen, vilket jag hade påmint honom om samma morgon och han svarat att inga problem, jag har redan packat dem och sedan tagit beslutet att inte ta med dem i alla fall.
Inget funkar. Vi tar ifrån mobil och dator och han rycker bara på axlarna och stänger in sig på sitt rum och gör ändå tvärt emot vad vi säger.
Vi måste hitta en motivation, något som lockar, som får honom att inse att presterar han och sköter sig så når han ett mål han vill ha.
Funderar mer på det.

2) Också mitt i all stress igår, Mellans medicin går ur kroppen och hon bryter ihop i en ändlös ingen tycker om mig, alla är sura och besvikna på mig, medicinen funkar inte, jag hatar medicinen, jag hatar allt och alla tirad som aldrig tar sluuut! Någonstans ska man då hitta orken och motivationen att peppa henne att ge saker tid, att inte bry sig om andras sura uppsyner, inte ta åt sig, tro på sig själv, fokusera på allt bra som faktiskt sker, tillåta sig göra misstag men hon tar ju allt så personligt och glömmer 10 bra saker för en dålig!

3) Och på sluttampen kommer Lilla. Lilla duktiga Lilla som aldrig syns, märks eller hörs. Som bara vill ha kärlek men inte ens hinns med, som bara finns där, i skuggan av allt annat som stjäl vår tid från henne. Som har ont i benet och ryggen i flera dagar men ingen har tid att trösta eller bara ömka lite, som bara vill titta på Bygglov med mamma, bästa programmet på hela veckan men mamma har inte tid, det finns aldrig tid för Lilla, hon får klara sig bäst hon vill och jag kan villigt erkänna, att när det gäller Lilla suger vi som föräldrar och jag kan villigt erkänna att när jag tänker på hur Lilla somnar efter ännu en dag när man inte har fått det man har rätt till, suckar och lägger sig och somnar för i den här familjen finns inget utrymme att krångla, ja då dör jag en smula.

Ångesten över att jag kanske får det där nya jobbet som jag egentligen inte har tid med för familjen krisar, ni kan ju tänka er den.
Ångesten över att jag och maken återigen går och lägger oss olika tider, inte hinner prata eller beröra, somnar med ryggarna mot varandra, ja den kan ni ju se framför er.
Ångesten över att man aldrig hinner andas, backa och ta ett djupt andetag, ja den, den jävla ångesten kommer bli mitt fall.