Lämnad.

I Mias blogg (länk till höger) skriver en tjej om det stora svarta, om ångesten över att bli lämnad. Och fast jag ahr det torrt om fötterna just nu, dras jag tillbaka till den 27 mars 2007. Jag var på väg till ridlektionen, stod i köket med ridbyxår, träningsbehå och ridskor i handen.
Stressar ut i köket för att gnälla på maken, om att han skulle ha fixat en sak med banken, fan att man alltid måste påminna, helvete att jag måste vara den som fixar allt.
Han steker falukorv. Han vänder sig om och säger helt lugnt
- jag tror inte att vi ska fortsätta tillsammans, jag vill skiljas.

Först blir jag förbannad. Vad fan menar han? Nu? Jag ska ju på ridlektion.
Jag smäller igen dörren, åker till stallet. Har min lektion. Skjuter bort skiljsmässotankar.
Men så kommer jag hem, efteråt. Sätter mig ner. Vill prata, det vill inte han. Han har sagt sitt. Han är arg. Jag är arg och förvirrad. Är det allvar? Is this it? Det har ju alltid varit jag som har hotat med skilsmässa, ska han gå?

Ligger vaken hela natten. Gråter, men det är bara början, men det vet jag ju inte då. Då visste jag inte att jag skulle gråta de närmaste månaderna så att jag trodde att jag skulle sluta andas. Om jag hade vetat det, skulle jag kanske ha sparat några tårar den där första natten.

Det är sant. Han vill gå. Han orkar inte längre, han älskar inte mig, han har tröttnat på gräl, tjafs, elaka ord, kyla och avstånd. Han vill inte lämna sin familj men han kan inte leva med mig.
Mig. Jag. Jag som oftast ansett att jag har rätt, att jag vet, att min väg är den rätta vägen. Jag som aldrig trott att han skulle lämna, skulle någon lämna skulle det vara jag.

2 dagar senare berättar vi för barnen. Han har bråttom nu, vill fullfölja det han har börjat. Lilla och Mellan skriker rakt ut. Till mig. Sluta! Gör inte så här!! Jag förklarar att det här är pappas val, jag kan inte stoppa det även om jag vill. Lilla vill gå och sova, hon vill inte vara med. Mellan gråter och gråter och gråter. Stora sitter alldeles stilla. Ber om lov att få gå in på sitt rum. Inom mig brinner det. Just där och då hatade jag honom för det han gjorde, fast jag visste att han var tvungen. Just då, hatade jag att jag någonsin hade träffat honom. För att hade jag inte träffat honom hade han inte kunnat lämna mig.

Månaderna efter var kaos. Jag har under lång tid bara varit glad eller arg. Oftast arg. Nu var jag arg, ledsen, glad, hysterisk, förvirrad. Jag blev tvungen att ta itu med så många känslor.
Vi ordnade en etta som vi bodde växelvis i så barnen inte behövde flytta. Vi gick i familjeterapi.
Någon gång de första veckorna, tog jag beslutet att jag skulle inte ge upp, jag skulle inte låta det ske. Jag talade om att jag älskade honom och var villig att göra vad som helst för att det skulle funka. Jag rannsakade mig själv, tog itu med all bitterhet och ilska som pyrde inom mig och som han hade fått stå till svars för.
Vi pratade. Pratade pratade pratade. Grät tillsammans. Låg vakna på nätterna. Smsade till varandra, ringde mitt i nätterna, skrev långa brev. Vi öppnade portarna och tittade intresserat och skrämda på det som vi släppt in.

Lång historia kort; vi gick tillbaka till varandra. Vi började om. Inte fortsatte, för det vi var inne i var dåligt. Vi gjorde nytt. Hittade tillbaka till början.

Idag lever vi tillsammans. Vardagen trycker på och vill ta över det ljuva och byta ut mot gnäll, tjafs och missunnsamhet. Det ÄR jobbigt att jobba på relationer, det ÄR skitsvårt att inte falla in i avståndstagande och vända ryggen till när man ska sova.
Men vi jobbar på det, VILL få det att fungera. För vi älskar varandra och det ska man inte bara slänga.

Sensmoralen i den här historien?
Säg till den du älskar, att du älskar den. Om du inte kan säga det, visa det på något sätt.