Å det var påsken det...

För första gången i Mellans 9 år långa liv, njöt alla av ledigheten.
Vanligtvis brukar våra ledigheter gå ut på att hålla Mellan nere på en vettig nivå när det gäller aktiviteter, humör och utbrott men nu, nu är alla lediga och vi njuter och Mellan, ja Mellan vår Mellan, hon är så cool att hälften vore nog.

Vi är i stallet, vi rider, vi mockar, vi spelar Wii (detta underbara spel), vi äter god mat, vi är hos mormor och morfar, vi är ute i snön och grillar korv och åker pulka, vi är i badhuset och och och...
Inte så lugnt på aktiviteterna liksom men eftersom mellan är på så bra humör och inte exploderar var 5e minut så kan man leva med många aktiviteter, det är helt ok.
Det var påsken det och det var fantastiskt.

Så läser jag Linda Skugges problem över påsk, hon ville jobba, men Sverige var lediga och hon fräser och spottar över vårt lands ovilja att jobba dygnet runt, året runt.
Jag bara skakar på huvudet och tycker faktiskt lite synd om henne. Varför det här behovet att alltid vara på väg, uträtta, prestera? När andas människan ut? Vad är det hon vill uppnå? Så klämkäckt säger hon att hon klämmer in en påskfest elelr liknande men i nästa andetag öser hon ur sig allt hon vill/ska/måste göra, genast-bums och jag blir lite matt för hon är ju aldrig där, med sina barn, hon är alltid ett steg före, på väg någon annanstans.
Så kan man ju ha det. Om man vill.
Usch.