Sommaren 2009. Del 1.

Det började med förskräckelse redan innan semesterna. Veckan innan hittade Stora knark hemma hos sin pappa. Ja ni ser, idel överraskningar. Det går inte att förklara egentligen, den besvikelse och frustration man känner för sin före detta som inte har mognad och förstånd att vårda sin relation till sin enda son. Det fanns inget utrymme över att ens fundera på detta då Stora behövde allt vår stöd, samtal med polisen, samtal med psykolog på BUP och allt annat som snurrade runt oss då.
Naturligtvis gjorde vi en anmälan och lämnade in det Stora hade tagit med. Det var inget att fundera på, Stora var ledsen över tanken att hans pappa kanske skulle komma bli dömd men insåg sedan att det är enda sättet pappan kan få hjälp.
I dagsläget har inget hänt, polisen väntade hela sommaren för analys svar innan de gör något, sonen och pappan har ingen som helst kontakt. Imorgon ska Stora tillbaka till psykologen för samtal, som kommer att pågå hela hösten. All in all har det fungerat bra efter att den första stora hemskheten la sig.
Men vad säger man? Finns det något att säga till ens lilla Stora som bär hela världens hemskheter på sina smala axlar? Hur hittar man styrka när folk, människor, runt omkring en gnäller över skitsaker och grinar över ingenting, när verkligheten är så mycket värre? Var finns glädjen när man inser att den person man älskat och litat på (Stora alltså) inte har varit for real de senaste året? Ja åren kanske till och med.

Det fanns inget att säga. Bara vara och lyssna och krama lite tafatt eftersom Stora inte direkt inbjuder till kramar. Stora reste sig efter någon dag, avslutade terminen med 3 IG istället för 7 IG som i höstas. Sommarjobbade i stekande sol och 30 graders värme. Hade en sommar med tjejer (både nya och gamla förmågor, he he), vänner, bad, konserter. Han borstade av sina axlar och accepterade läget. Jag önskar att hans pappa någon gång kunde se sin Stora, sin enda, som är så mogen och stark. Kanske skulle han lära sig nånting.