Blue

Idag är en buzy dag. Fin-lunch med kollegor på kontoret och ännu en intervju på eftermiddagen för ett intressant företag. På kvällen middag med gamla kollegor som kan bli hur galet trevligt som helst.
Så jag bestämmer mig för att dressa upp lite, skippa jeansen, ta fram de svarta.
I mitt jobb måste man ibland klä upp sig mer än vanligt men oftast kommer jag undan med jeans. Men de svarta hänger där i garderoben, alltid redo att tas fram. Trodde jag.
De fanns helt enkelt inte. Så jag letar fram ett par andra svarta, som jag inte använt för att de har varit för stora. Typiskt mig, beställer på nätet, får hem, passar inte, kastas in i garderoben.
Men nu har ju fukten i garderoben gjort så att byxorna krympt (ja, vad annars? Att jag har gått upp i vikt??!! Inte då. skulle jag?)
Då får det bli dom. Plötsligt sitter de riktigt bra. Lite snabb uppläggning bara, för de har tydligen inte, av någon konstig anledning, krympt på längden.
Så ger jag mig av, riktigt stylish om jag får säga det själv, i svarta byxor, svart linne, grå kofta, svarta pumps och lite rajraj i öronen och runt halsen. Mycket nöjd med mig själv.
Tills jag sitter på tåget och får syn på mina blålila naglar. WTF?
Vad har hänt? Har jag fått en galen sjukdom där första symptomet är blålila naglar? Jag svettas lite. Försöker gnugga bort men det sitter som berget. På ALLA naglar. Satan.
Tydligen innehålelr byxorna väldigt mycket färg som har satt sig på naglarna. Och inte går bort. Det ser för jävligt ut.
Jag hoppas vid gud att lunchen/intervjuen/middagen sker på en vit stol. Då ligger jag risigt till.