Long time no see.

It's been seven hours and fifteen days...

Kommer ni ihåg den gamla slagdängan. Nothing compares to you med Sinnead O'Conner. Det var en redig tryckare det. Uj uj, kvart i två dansen, desparata blickar utmed dansgolvet, halvljummen tunnbrödsrulle på väg hem miss i nassen.

Det var ju inte det jag skulle prata om. Jag ville tala om att jag i helgen saknade Mellan i hela kroppen. Hon var hos en kompis hela lördagen och att sakna Mellan, det är stort det. Många timmar, dagar har man spenderat på att njuta av hennes frånvaro. Men med medicinens hjälp, har vi nu insett hur värdefull hon är i vår familj, hur stor del av henne som utgör en pusselbit. Och det, kära vänner, är en fantastisk känsla. Att få längta efter hennes uppenbarelse, att få skratta med henne, att få njuta av tystnad och stillhet med henne. Bara de med barn med AD/HD förstår vad jag menar. Tror jag.
Det var bara det jag ville säga. Livet är bra, dagarna rullar på. Vi gör det vi brukar göra.
Om jag orkade skulle jag skriva oftare men det är just det, att livet rullar på och det händer saker stup i kvarten och jag tar just inte tid att sitta framför datorn.
Kul att ni tittade in.