Natt.

Vi har en 160 säng min man och jag för jag vill ligga nääära på natten, inte ha avstånd mellan oss. och det funkar bra så länge inga andra kommer och lägger sig där vilket 2 tjejer gärna gör. Oftast vaknar man mi ett tingeltangel av armar, ben och hår.
För några veckor sedan hade vi ett par nätter där jag vaknade med ena benet i golvet, ont i ryggen och allt annat än utsövd så jag försökte prata med tjejerna om vikten av att sova i egen säng.
Actually, så sa jag att nu fick det vara nog, vaknade de på natten skulle de försöka somna om i sina egna sängar.
Fast jag sa det med lite sorg för jag älskar att ha barnen sovande brevid mig, deras varma hud och en arm som i sömnen läggs om min hals.
Iallafall.
De köpte det, inte glatt men de gjorde det.
Jag påpekade att de absolut fick komma om de var sjuka eller hade mardrömmar, självklart.

Så inatt vaknade jag (nu ljuger jag, jag gick och la mig kvart i tolv, alldeles för sent men jag var bara TVUNGEN att se Bam's unholy wedding på MTV, sååå hysteriskt) och då vaknade lilla. Men eftersom att hon hade fått order om att somna om i sin egen säng låg hon och snörvlade lite tills jag ropade, "vad är det?"

"Jag har så ont i min tumme"

"Kom hit och lägg dig då" sa jag.

Man behöver inte vara jättesjuk för att få sova i vår säng, sa jag det?