JAg har lite svårt att bli berörd nuförtiden. Det känns som om året 2007 har sugit ur mig i märgen när det gäller känslor. Det har varit duster med Mellan, BUP, ADHD utredning, seperation från maken, eventuell skilsmässa, katastrof i själen, tonåring i huset med utbrott osv osv. Ungefär så. Ibland undrar jag om jag har några känslor kvar.
Men så lägger jag mig på soffan en gråkall dag som denna. En Lincaln cocosboll i munnen och DN söndagsbilaga. Så läser jag Michael Nyqvists sommarprat, i text. Hans sökande efter pappan som fanns där ute.
Och jag får fysiskt ont i magen.
Jag kan inte leta efter min pappa för han dog 2006. Utan att jag träffat honom. Jag hade tänkt försöka men hann inte. Antar att jag egentligen inte ville. För han bodde ju staden brevid, jag visste ju namn och det hade inte varit så svårt. Men nu är det för sent.
Klart jag har undrat genom åren men egentligen inte, jag accepterade det som det var. Han var inte intresserad, det vet jag ju. Sista gången han träffade mig var jag 2 år. Han valde att vara en skit som söp och slogs, han valde att inte bry sig om sitt enda barn, mig.
Varför skulle jag vilja ha honom i mitt liv har jag ofta tänkt. Jag ser ju till att göra mig av med kompisar som beter sig som as, varför skulle jag självmant dra in honom när jag klarat mig så länge utan.
Fast det är kanske det jag inte har. Det är kanske det som har saknats hela tiden, kanske det som har varit felet.
Men nu är det som det är. Jag ångrar sällan saker, det är bara waste of time. Gjort är gjort. Gör om, gör rätt när det har blivit fel.
Men lite ont i magen fick jag. Jag blev berörd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej, gillar din blogg! Det är väl bra att du blir berörd men sörj inte för mycket att du inte tog tag i din pappa. Du hade förmodligen betydligt bättre utan honom efter vad du skriver om honom. Det verkar ju ha blivit en utomordentligt bra människa av dig ändå. Känner igen mig i din beskrivning av jullovslediga barn! Här är ett evigt tetande o ständigt en konflikt på väg. Dessutom ammar minstingen en gång i timmen på natten, hur mycket mat man än trycker i henne på dagen. Plus att svärföräldrarna är här o maken har ångest så fort han lämnar datorn, eftersom han enligt sig själv, alltid borde hålla på med sin avhandling. Längtar till vardagen utan jullov!
Åh, tack, vad snällt sagt och du har rätt, han hade nog inte tillfört så mycket å jag har haft en kanonbra styvpappa istället. Du, jullov borde flrbjudas ;) Hang in there!
Skicka en kommentar