Parantes.

På väg till Leksand, kanske är vi i Avesta, kanske lite längre, iallafall, Mellan börjar mässa, "var är vi, hur mycket är klockan, hur långt är det kvar". Så där kan hon hålla på hela resan och mycket riktigt, "jag har ont i maagen" och jag tänker SHIT vi har talat om när matchen börjar, det blir en hang-up för henne, den börjar klockan 19 och hon kan ju klockan. Så här är det alltid, det är tokfel att speca ut en tid för henne, hon litar inte på att vi kommer fram i tid, allt kan hända, hon vet att det fuckar till sig ibland och nu är det här en stor sak, att få gå på hockey i Leksand med hela La Familia och fan och hans moster.
Egentligen vill jag bara vråla håll käften för jag åt ingen frukost och ingen lunch och vi stannade på Donkan i Enköping (as fucking usual) vilket betyder att mitt blodsocker är långt nere på minus men självklart vrålar jag inte, jag vänder mig om och talar om att vi kommer att komma fram i tid, vi har gott om tid (varför litar hon inte på oss, jag är sjukt bra på att hålla tider, som en pensionär!!!) och efter en liten stund lägger sig lugnet i bilen och det magonta försvinner, tydligen har jag nått fram.

Varför lär vi oss inte? Mellan ska inte ha en tid för det blir ett minut räknande utan dess like och det suger att vara brevid och räkna ner för Mellan har INGET tålamod och magont kommer alltid som ett brev på posten och jag är så TRÖTT på att hon har ont i magen för allt och ingenting!!! Innerst inne vill jag vråla "om du bara slutar stressa och jaga upp dig så förbannat skulle din mage må hur bra som helst!!!!!!!!"

Men det gör jag inte för jag får lika ont i magen jag över att min älskade unge har detta inferno i sig som varken jag eller pappan kan lindra och jag önskar så, att hon fick börja medicinerna snart så att hon kan få landa och få ro.