Filosofi en onsdag.

Det här med terapi är intressant tycker jag.
Terapi kan vara så mycket.
För en del räcker det med att sitta på en stubbe i skogen och filosofera och känna på mossa i en kvart och sen har man stillhet i själen resten av veckan.
En del stickar invecklade mönster som resulterar i tröjor som ingen använder. Men de är fina.
Andra betalar dyra pengar för att gå till någon som är utbildad i att lyssna. Och det är där det klämmer, det här med att gå till någon utanför. Utanför den egna sfären, utanför de närmaste. Blotta sig, lägga korten på bordet och erkänna svagheterna.

Vi människor är ett lustigt släkte. Vi drar oss inte för att sparka på oss själva när vi mår som sämst, vi intalar oss dagligen att vi inte duger och att våra misstag faktiskt gör att livet inte går vidare. Vi säger oss att vi är så dåliga att vi borde skämmas och vad vore värre än att sitta och berätta det för någon utomstående? Usch, bättre då att hålla det inom de väggar vi kan upprätthålla och låta de utanför leva i tron att vi är ofelbara.
Sen gråter vi i vargtimmen och bankar lite mer i våra huvuden och frågar oss varför vi är såna idioter.

Jag är ingen lätt person att leva med. Ibland är jag som ett tåg som tuffar framåt och krossar små stenar som ligger på rälsen. Jag sabbar och förstör ibland och handlar först och tänker sedan och sen får jag stå där med mössan i handen. Det lustiga är, att jag inte har några problem med det. Stå med mössan i handen alltså.
För länge sen, när Gó morgon Sverige var det enda som visade i TV på lördagsmorgnarna, insåg jag ett par viktiga saker.
Jag insåg att jag inte var snygg och aldrig skulle bli det.
Jag insåg att jag inte var superintelligent och jag hade ingen speciell talang som skulle ge mig räkmacka i livet.
Jag insåg att skulle det hända något i mitt liv var jag tvungen att göra det själv.

När det här ljuset gick upp i mitt huvud, valde jag att ha självförtroende. För att överleva antar jag. Jag kunde ha suttit mig ner och gråtit, stängt dörren och blivit ensam och bitter men fasiken, hur kul är det på en skala?
Resten av mitt liv har jag varit en person som hörs, syns och märks. På grund av mitt självförtroende. Vad jag än har gjort, har jag tänkt att det här fixar jag. Det här kan jag, det här vill jag ha, det här ska jag göra. Många gånger fungerar det, ibland inte. Och då tar man fram mössan. För misslyckanden kan jag bjuda på. I min värld är det helt ok att man misslyckar om man bara har provat.

Efter 30 började det komma något som hette självinsikt. Alltså, jag började inse vad jag gjorde fel och hur det påverkade andra samt varför jag var den jag var. Egentligen kan man ju säga att jag började bli vuxen. Ja, det tog ganska lång tid men jag tröstar mig med att de finns många som inte ens vid 5o års ålder har självinsikt. Så det så.
Iallafall.
Mitt självförtroende gjorde att när jag började vackla så sökte jag hjälp för oavsett om jag insåg att jag gjorde något fel så visste jag ju att jag kunde göra det bättre, på ett annorlunda sätt. Hänger ni med?
Det är då det här med terapi kommer in. Blotta sig, lägga korten på bordet osv osv.
Hittar man bara en shysst terapi form och person att gå till så är det rent ut sagt häftigt för inse, det är ju det viktigaste som finns, att jobba med sig själv!
Du kan vara involverad i voluntärarbete i afrika, hjälpa gamla och sjuka på hem eller föda 12 barn som du kämpar med samtidigt som du skriver intressant böcker det spelar ingen roll! För är du trasig kan du inte göra det du gör. I det långa loppet.
De kvinnor som jag träffar, i jobbet, privat eller andra lustiga sammanhang, sätter ett värde i att lägga fram sig själva som präktduktig mamma, professionell i sitt jobb eller värdefull vän. Ingen, INGEN av dem säger att de är sjukt bra på att jobba med sig själva, att de värdesätter sig själva som person eller att de ens respekterar sig själva.
Om ni bara visste, hur många kvinnor som faller ihop runt om mig. Gång på gång. Dag efter dag.
De tränar sin kropp, mejkar sitt fejs, stajlar sitt hår (och hem med för den delen) men själen, den skiter de i.

Ville jag ha något sagt med det här? Ja, kanske.
Ta itu med demonerna och hoppa på tåget, ta er framåt.