Surt sa räven.

Stora lovar och lovar. Konsert som hägrar i Maj, lovar att sköta och ordna och göra.
Men inte.
Konsekvensen blir ju att han inte får få, det vet han ju. Han väljer aktivt att strunta i, att inte låtsas om. I mina ögon väljer han ju bort konserten eftersom att han vet vad han ska göra för att få gå.
Och ovanpå detta alla dessa smålögner. Intrasslad i härvor av små lögner och slingrande sitter han vid matbordet, tårarna droppar ner på tallriken. Vi är så lika han och jag. Gråter när ilskan kväver oss inuti, när orättvisan bankar i bröstet. Vill inte att han ska tappa sin stolthet, vill att han ska kunna se mig i ögonen och veta att jag vill honom väl.
Egentligen orkar jag inte, vill också skita i det här men det gör man ju inte, man tar sitt ansvar som förälder. Läser några sidor boken igen, "Lita på din tonåring" men inte blir jag klokare för det är ju känslor inblandade här. Jag orkar inte se honom så ledsen, så sårad, så maktlös, så icke glad.
Efter duschen skriver han "Jag hatar er allihop" i dimman på badrumsspegeln och maken får ett utbrott, så hårda ord, så mycket kränkande, så ledsna. Maken störtar iväg, Stora stänger dörren till sitt rum. Jag somnar ensam i sängen.
Alla gör fel och alla vill rätt och ingen har rodret och den här båten kommer att kapsejsa vilken jävla dag som helst.
Stora har fått tid på BUP. Han är nöjd med det, vi är nöjda med det. Idag.