Varför lär man sig aldrig.

Det är som om man helt stänger av. Det finns ingen morgondag, man lever här och nu.
Sen att klockan tickar mot 03:00 och vinet har fyllt ens kropp, det struntar man i.
När man vaknar med dunkande huvud och mage i berg och dalbana, ja då minsann, då har man ångest och undrar; varför, varför åkte jag inte hem i vettig tid?

Men åh vad jag älskar, att sitta med dom, att skratta åt allt och ingenting, att känna till allas kappsäckar, veta om allas brister, kunna rabbla deras 10 viktigaste händelser de senaste 10 åren, veta hur de ser ut när de är glada, arga, ledsna, hysteriska. Jag känner dom, dom känner mig. Inget är fel, säg vad som helst, få ett svar som är ärligt.
Vi åt, vi drack, vi dansade, kissade i skogen, fnittrade, gapskrattade, snubblade, någon grät, alla kramades.

Så det var det värt.