Helt appropå.

Jag åt lunch idag med två trevliga kollegor. Jag berättar om hur jag på ICA Maxi, dagen innan midsommarafton, stöter på en gammal lärare till mig, från högtstadiet. Hon hejar glatt, säger mitt namn och sen; "jag har en tavla som du gjort, upphängd i mitt vardagsrum hemma". Fatta, jag gick ut 9:an 1988, hon minns mitt namn OCH har kvar mitt konstverk! Helt otroligt. Kollegorna spekulerar i varför hon minns mig och jag funderar. Kan vara att vi åkte på skidresor tillsammans flera gånger, med fritidsgården?
Då undrar kollega 1 om jag är duktig på skidor. Jag erkänner att jag är en medelmåtta. Minus kanske. Sen vänder sig kollega 1 till kollega 2 och säger, "men visst är du bra på att åka skidor?".

Och det är här det börjar spåra ur. Helt appropå alltså.

Kollega 2 svarar med att ja, jo, det är hon, hon har åkt mycket snowboard också. Men sen bilolyckan för 1½ år sedan, har ju inte handen funkat riktigt bra. Nu börjar vi spana in hennes hand och vi får historien upprullad framför oss som en bordslöpare. Hur kollega 2 var i USA för att hälsa på en kompis och åker på en tur till Grand Canyon. Hon minns att hon kör bilen på motorvägen, sen vaknar hon på intensiven på sjukhuset med skallskada och krossad vänsterhand samt brutet finger på högerhanden. Vi riktigt ser framför oss de 7 spikarna i vänsterhanden och hur hon med båda armarna i gips rullades in på flygplatsen i rullstol när hon till slut, efter 4 veckor fick åka hem till Sverige. Hur hon fick åka Business Class och hur gulliga alla var mot henne. Det är nästan så att vi får en klump i halsen när historien rullar vidare och hon berättar hur hon mellanlandade i Chicago, hennes eskort lämnade henne i ett hörn och ingen annan kom för att hämta henne. Där satt hon i en timme, med gipsade armar och väntade. Hon såg dubbelt på grund av skallskadan och hade fruktansvärda smärtor. Till slut stapplar hon upp mot en incheckningsdisk där hon får veta att henns flyg mot Sverige är inställt. Då börjar hon fulböla och snörvlar att "de skulle komma med en ny rullstol, de skulla köra mig"... Till slut får hon en ny flight, via Düsseldorf och sedan vidare mot Stockholm. Väl på Arlanda, förstå känslan att kliva ur alldeles skadad och möta sina föräldrar som nästan gått under av oro. Vid det här laget är både jag och kollega 1 helt förstummade. Kollega 2 fortsätter berätta, hur hon åkte direkt till SÖS efter Arlanda, där blev hon sittande i 12 timmar på akuten innan en läkare undersökte henne och hennes skador.

"Jaa, alltså, sen dess har jag inte åkt skidor" avslutar kollega 2. Sen reser vi oss, ställer bort våra brickor och går tillbaka till kontoret.
Helt appropå alltså.