Söndagsfunderingar

Det här med åsikter, är det viktigt det? Måste man alltid ha en åsikt? Jag tycker ju inte det. Det finns massor med saker som jag inte har en åsikt om. Saker som inte intresserar mig personligen, tycker jag ingenting om. Saker som jag brinner för, kan jag däremot debattera om hett och mycket. Argumentera och protestera eller hålla med om det är så.
Jag försöker hålla tyst om saker som jag inte kan något om på samma sätt som jag försöker hålla tyst om folk jag inte känner, jag försöker verkligen att inte döma. Det finns oftast tusen anledningar till varför den ena gör si och den andra säger så. Visst kan jag bli irriterad över nåt som sker, hastigt och lustigt men tränar flitigt på att bara låta det vara. Jag tror stenhårt på att inte snacka skit om folk men däremot skvallrar jag gärna. Skillnaden? Snacka skit om någon, då sprider man lögner, far med osanning eller tolkar en händelse på ett annat sätt, skarvar och lägger till.
Skvallrar, då pratar man om saker folk har gjort eller sagt och lägger sedan sin åsikt om det. Skvaller är trevligt, ibland. Förr om åren, uttalade jag mig ofta om andra, grannar eller annat löst folk, värderade vad de djorde och inte gjorde. Det försöker jag stenhårt att sluta med. Jag försöker skita i andra och bry mig om mina nära istället.
Jag står för vad jag tycker men kan gärna ändra uppfattning om jag får nya fakta eller blir motbevisad. Inget är hugget i sten.
Bland det värsta jag vet, är folk som uttalar sig om andra och dömer deras utseende. Utsidan är något helt annat än insidan och är det nån grupp i samhället som ligger risigt till, så är det ungdomar.
Stora kom hem under vårterminen i sexan och ville färga håret svart. Först sa jag nej nej nej men sen, varför sa jag nej? Vad skulle hända? Skulle han ramla ner och dö om han färgade håret svart? Nej. Så då gjorde vi det. Och han blev så fin, världens vackraste tonåring vart han!
Sen kom de tighta kläderna och det svarta runt ögonen. På köpet kom musiken och den stora luggen för ögonen. Fortfarande världens vackraste var han. Om än lite sur, lite deppig. Lite tvär.
Emo, ordet som alla använder, var det det han var? Nej, Emo är en musikstil fick jag lära mig, klädstilen hette fashion core. Aha. Alltid lär man sig något nytt.
Så kom det dikter och korta noveller. Ledsna ord som skulle spegla de ledsna tankarna.
Skulle vi vara oroliga? Var det musiken som gjorde att han kände så här? Var det kläderna? Var det det svarta håret?
Men hallå. Där stoppade vi oss. Vad höll vi på med? Allt det yttre blev ett sätt att förstärka det inre, inte tvärtom. Vi använder oss av det som är tillgängligt och just nu, är det Emo stilen. När tjejerna är tonåringar, har säkert nåt annat dykt upp. Nån annan stil, nån annan musik, nåt helt annorlunda.
Jag hoppas att jag då, som nu, kan hålla käften om vad JAG tycker om klädstilen. Att jag då, som nu, inser att det inte är JAG som ska använda kläderna eller färga håret. Det är DOM som tycker det är snyggt och vem är JAG att döma? Förresten är han ju världens vackraste i mina ögon och om kläderna och håret får honom att tycka om sig själv, very good liksom.
Jag är rätt stolt att vad han än har tagit på sig eller gjort med sitt utseende, har jag aldrig sagt att det är fult. För fult och snyggt är så olika i allas ögon och jag hari ngen rätt att trycka ner någon bara för att vi tycker olika.

Det finns så mycket att tycka. Nu är det söndagskväll och så här tycker jag den här veckan:
vackert: barn i vita kläder, skymningen, tusenskönor, blå himmel
fult: löshår, platinablondering, whita trash kläder
skönt: kramar, solvarm hud, skratt, kärlek
oskönt: missunnsamhet, missförståelse, misstänksamhet
gott: hemgjorda hamburgare på grillen och iskall rosé
blä: ljummen mjölk