Ledsamheter

Natten mellan den 19e och 20e juli 2008, valde grannens make att ta sitt liv.
Make i 20 år, pappa till 3 barn. Hängiven motorcykelåkare, snål, tystlåten men också jäkligt rolig finländare.
Vi hade inte en jävla aning om att han mådde dåligt.
Men familjen visste. Tre veckor tidigare försökte han första gången i badkaret. Då lyckades han inte. Men den här natten fick han sin vilja igenom.
I vår chock och bestörtning, känner vi också en otrolig ilska. Ilska över hans egoism och flathet, ilska över hans jävla trångsynthet, att han valde att göra på det här sättet, att han valde att göra det hemma för allas beskådning. Inte nog med att han tar sitt liv, han tar familjens hem ifrån dem, aldrig kan de bo kvar med vetskapen att han dog just där.
Men vi känner också sorg. Sorg över att psykvården ser ut som den gör, att man skickar hem sjuka människor med en månads förbrukning av tabletter. Sorg över att samhället ser ut som det gör, att sjuka, ledsna och vilsna människor tuktas i att gömma, hålla fasaden uppe. Sorg över att vi inte tog oss tid, att vi inte brydde oss om, att vi inte frågade. Han var så jävla ung och kunde ha fått hjälp.
För flera år sedan, umgicks vi dagligen. Vi delade i stort sett allt. Sen gled vi isär.
Men nu öppnar vi vår dörr, öppnar den på vid gavel. Pratar, gråter, skrattar. Stöttar, tröstar i den mån vi kan. Gläds åt oss som är kvar.

Ta hand om varandra, uppskatta varandra. Livet är här och nu.
Sov gott Jarmo.