Alla dessa ungar.

Det går ju ett program på fyran om familjer med många barn. Är inte det lustigt, att vi anser det vara "onormalt" med många barn, men för 100 år sedan skulle det vara sjukt om man "bara" hade två barn? Tänk att "normalnormen" ändras så raskt?

Bryr jag mig egentligen om hur många barn folk har? Nej, inte alls. Folk får yngla av sig bäst de vill, bara de ser till att försörja dem och hålla reda på dem, det är allt jag begär.
Själv har jag 3 ljuvliga, rosenkindande, mammaälskande (ha ha ha, eller inte...) älsklingar och det räcker för mig. För mig räcker det att försörja, hålla reda på och se 3 barn, jag skulle inte palla fler, jag skulle inte räcka till. Jag är inte en av dem som vill gå hemma med en småtting hela mitt liv och enbart vara mamma, jag är en av dem som blir en mamma av många olika pusselbitar. Om andra vill föda 10 barn och inte jobba utanför hemmet alls, fine with me. Barnbidrag och flerbarnstillägg kan ni få, såna är Svenska reglerna, men inget annat bidrag tack. Jag som väljer att jobba ska inte behöva pynta för att andra väljer att vara hemma med barnen. På samma sätt som de som väljer att föda 10 barn inte ska behöva hävda sig eller försvara varför, ska jag inte behöva argumentera för varför jag inte vill betala för människor som väljer att vara hemma. Comprende?

Mina tjejer vill ha en lillebror men jag har förklarat att så länge den lillebrorsan inte kommer med en nanny som föder fram honom, uppfostrar honom och sköter honom de närmsta 18 åren, så kan de sikta in sig på en Tamagotchi istället, det är troligare att de får en sådan.

Jag vill också ha en stor bullrig familj runt om mig, ni kan inte ana hur bullriga 3 barn kan vara. Vi är en stor familj. Vem sätter gränsen förresten för var en stor börjar?

Sen har jag ju alltid en annan tanke. Jag har fått 3 friska, fina barn. Vad är det som garanterar att universum ger mig ännu ett friskt barn om jag valde att skaffa fler? Hur var det med där, att man ska vara nöjd med det man har?