Never ending story...

Fast vi har varit borta i fyra dagar och inte alls kan ha irriterat Stora, är han superarg på oss. Ingen fattar någonting. Har vi skickat ilska på distans? Tydligen. Vi får inget veta.
Nu på morgonen tittade jag i hans bilddagbok på nätet och läser en arg, otrevlig text, där han pekar ut mig och maken. Blir lite skrämd. Alla dessa arga ord, mot oss, vad har vi gjort? Han skriver hur han för oss bakom ljuset, att han röker och dricker och gud vet vad. Ska jag ta detta på allvar? Lite omtumlande.
Äsch, jag ringer honom. Väcker honom som sagt halv tio, ur den djupaste tonårssömnen. Bara det gör honom vansinnig. Men jag bestämmer mig för att inte bry mig. Frågar, undrar, vill veta. Han har inga svar. Säger att texten inte stämmer, att han bara skrev, att han inte menar någonting.
Till sist klämmer han ur sig att han är arg för att vi tjatar, undrar, vill veta, kollar BRYR OSS SÅ FÖRBANNAT MYCKET.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gör ingetdera utan förklarar tålmodigt att eftersom han är vårt BARN och MINDERÅRIG är det vårt jobb och vår VILJA att veta vad han gör och med vem. Att vi gör vårt yttersta för att se till att han inte skadar sig själv eller andra, att vi VET vilket sattyg han ska göra som tonåring men att vi försöker minimera skadorna, att vi älskar honom och att att vi värderar honom högt, att han är en viktig del i vår familj och det vill vi att han ska vara.
Det skiter han högaktningsfullt i, om vi bara kunde lämna honom ifred skulle han ha det så mycket lättare i sitt liv.

Känns som om vi inte kommunicerar så bra, Stora och jag.

Finns inget annat att göra än att tala om för honom att hur mycket han än försöker kommer vi aldrig ge upp eller sluta bry oss eller sluta vara en del av hans liv. Så han kan välja mellan att gå runt och lägga en massa energi på att vara arg på oss eller acceptera våra regler och att vi bryr oss och lägga arg-energin på vettigare saker.
Jag tror han valde att fortsätta vara arg på oss.

Där ser man...