Medicin

Det blir ingen medicin, 7 veckor väntetid på barnläkarmottagningen.
Det suger, verkligen. Jag ahde hoppats på att vi kunde börja med den lagom till jul för då är vi lediga. Hellre ta biverklingar då än när alla ska upp på morgonen till skola och jobb. Bättre att kunna finnas till hands och inte lägga det ansvaret på fröken.
Men jag får inte alltid som jag vill och jag skulle kunna välja att bli rasande å skrika å gorma men jag tar en bit choklad till och skiter i det för hon får ingen medicin iallafall.

I lördags, på partajet, pratade jag med en mamma. En trevlig mamma. Hon har 2 söner med en man som hon nu är skild ifrån. Äldsta sonen har diagnosen ADD vilket är uppmärksamhetsproblem men utan hyperaktivitet. Den andra sonen misstänks starkt ha ADHD och håller just nu på att skita ner hela sin skolgång.

Mamman har kämpat för att få komma till STUDS som utreder ADHD. När de äntligen får en tid kommer såklart pappan till barnet med. Samt hans nya flickvän. De vill inte veta av någon utredning alls. De vill att sonen flyttar till dem, ca 10 mil eller nåt. De stoppar allt.

Så nu bor sonen där, ny skola, nya sk kompisar, ingen utredning, ingen medicin, ingen hjälp.
För pappan vägrar och båda föräldrarna måste vara eniga om en utredning.

Kan tala om att sonen mår skit, ringer hem och är förtvivlad, hela livet suger. Och mamman kan inget göra.

Vart fan är världen på väg?