Resan.

Jag älskar att resa. Vart som helst, bara att vara på väg.
Resan till Norge tar mellan 5 till 6 timmar. Egentligen trist motorväg och sedan E18 men who cares?
Barnen har tittat på "Rena Rama Rolf" på dvd (lilla hatar tecknat, mellan vill bara se relations filmer typ Tomten är far till alla barnen eller Yalla Yalla, så det blev en kompromiss). Själv har jag bara kört och kört med radion på låg volym (annars HÖÖÖR dom ju inte filmen) men det är ok, P3 och jag är gamla kompisar, bara att höra P3's programledares röster invaggar en i trygghet.
Vi stannar utanför Arboga och äter medhavd frukost.
Tuffar vidare förbi Örebro, Karlskoga och Karlstad. I Arvika stannar vi för äcklig lunch på Donkan. Hela Arvika skriker tristess, killar i trucker kepsar och alla är så bleka!!! Jag möter en tjej i dörren med vitt Nivea cerat på läpparna, hellu! 80 talet?

Väl framme i huset, konstaterar vi att det är 14 grader kallt och sätter igång ett eldande som inte tar slut förrens vi vänder hemåt på söndagen.
Solen skiner varje dag från en krisp, knallblå himmel.
Lilla rider shettis som kastar av henne i backen, mer sårad stolthet än brutna ben i den lilla kroppen.
Vi stickar ändlösa halsdukar på kvällarna, ser på norska idol och Skal vi danse och det är helt ok (fast nu ska jag uppdatera mig på svenska idol, hörde att Sam åkte ut, heja heja)
Vi pysslar, lägger pärlplattor, läser, dricker kaffe med min sköna moster o hennes man, tar in en katt över natten (nätterna, han kom ju tillbaka varje kväll) åker till Kongsvinger på dagstur men där finns iniget nytt att se.
Mellan har en lugn, trevlig period, så inga raseriutbrott, vilket ger ett kors i taket.

På söndagen beger vi oss hemåt. Lika lugn bilresa som när vi åkte dit. All längtar efter stora och pappan och vi blir emottagna med nystädat hus och handlad middag.
Bra där. Ibland är det gött att leva.