Tegelstenar

Alltså, dagarna.
De bara går och går.

BUP med mellan imorse, hon är så cool, går och snackar med sin psykolog lika lättsamt som andra går på ICA och handlar blodpudding. Jag tycker det är schysst, hon kommer att känna sig själv (självkänsla nu! he he) så jäkla bra när hon blir äldre, tänk alla 30+ are som springer omkring och tror att de har koll men sen ligger och gråter i kudden kl 3 på morgonen bara för att de inte kan säga nej/inte kan ta steget/inte kan förändra/inte orkar mer!

Alla borde gå och prata. I allafall de jag känner för de har alla små egna issues som på något sätt stoppar dem från att vara de fantastiska individer som de innerst inne är men varför, varför tror vi att vi kan springa maraton varje dag, år ut och år in, med ryggsäckar fyllda med gamla tegelstenar? Inte nog med att det blir jävligt tungt utan vi kan ju inte heller fylla på med nya, vackra, lena tegelstenar?? Beats me...