Det du vattnar växer.

En av sakerna vi har fått lära oss på föräldrakursen vi gick med Mellan, var att
det du vattnar, växer.
Alltså, om ett barn gör en massa fel och du hela tiden påpekar det, ökar det felaktiga beteendet. Om ett barn beter sig illa och du uppmärksammar det det genom att tala om det för barnet, fortsätter den att bete sig illa. Barn har ganska tidigt ett medvetande om vad som är rätt eller fel så när den gör fel och du påpekar det, påtalar du något som barnet redan vet.
Problemet är inte att lära barnet att den gör fel utan att lära den göra rätt.

Om ett barn gör nånting bra och du uppmärksammar det, får den viljan att göra fler bra saker. Om ett barn beter sig på ett bra och trevligt sätt och får höra det, vill den av naturen gör det fler gånger. Samma beteende funkar på både hundar och hästar kan jag meddela. Och män som skyr städning.

Många kvinnor som levt i förhållanden med kontrollerande och misshandlande män, berättar ofta om att mannen talade om att kvinnan var dum, ful, fet och oduglig och hur de sedan började tro på det och säkert började bete sig dumt och odugligt också. inte för att någon kvinna i universum kan göra såna karlar nöjda (eller för att de ens ska det överhuvudtaget) men i det stora hela tror jag nog att dessa kvinnor inte klarade av saker. Därför att deras män sa att de inte gjorde det. Det du vattnar växer.

Ett tag nu har jag följt flera unga mmamors bloggar. Unga mammor utan jobb, ibland utan boende och ibland även utan partner. En röd lina bland dessa mammor är att de har en vilja, en kraft och en ork att klara av biffen, lösa problemen och vara en bra mamma och förebild för sina barn. Min egen uppfattning om att skaffa barn tidigt är att det är ju trist att man fysiskt sett är bäst på att skaffa barn runt 20 när inte samhället är skapt för det. För det är ju krasst tänkt så, att du kan knappast försörja dig och ett barn om du inte har en inkomst och det har du i regel inte vid den åldern. antingen pluggar du eller så har du ett lågavlönat jobb som på sinhöjd räcker till hyran för en etta och mååånga nätters partajande och middagar med snabbmakaroner.

Note to self: Kom till sak för i helvete!
Flera av dessa mammor, lägger ner hiskeligt mycket tid på att racka ner på varandra. Om klädsel, ätande, festande, boende, ekonomi, utseende, barnets sovtider/ättider/skriktider YOU NAME IT.
Jag blir helt mållös ibland hur elaka de är mot varandra. Ingen talar om hur duktiga de här mammorna faktiskt är. Alla bekräftar de negativa saker de redan tänker om sig själva. Att de gör fel, att de inte duger, att de skadar barnet, att de är en dålig förebild, att de aldrig borde ha skaffat barn, att de aldrig kommer att få jobb, att de aldrig kommer att få boende...behöver jag fortsätta?

Tänk om de började stötta varandra? Tänk om de kommenterade varandras bilder med ödmjuka kommentarer om hur vackra de är, hur fina barn de har, hur välstädat de verkar ha det hemma? Tänk om de kommenterade påståenden med ödmjuka ord som; jag vet inte om det är rätt eller inte men jag brukar göra som så att....

Tänk om de gav varandra den support, värme, kärlek och uppmuntran de själva behöver så fruktansvärt mycket, tänk om de själva skulle få det då? Tänk om de gick samman och blev en enad front mot myndigheter och förstå-sig-påare, en enad röst som KRÄVDE att bli tagen på allvar, kan ni se den enorma massan av unga mammor med barnvagnar, som i enad front stegar upp till riksdagen och kräver ändring!

Som Hjalmar Söderberg säger i Doktor Glas:
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Det man vattnar växer.