Stånk och stön.

Jag önskar att jag hade styrkan och humorn som den här bloggaren.
Eller tron och kärleken och glädje som den här bloggaren.

För varje dag kommer jag på något att skriva men det druknar i allt som finns att läsa. Varje dag i veckan hittar jag nya sidor att läsa, sidor som man skrattar åt, grinar åt, tänker efter åt, fnissar åt eller också alla dessa sidor som får mig att tröttna inombords. De behövs de också. Vi behöver de dåliga för att kunna se de bra.

Jag skulle vilja dela med mig massor med er men jag hinner ju för fan aldrig. Ska skriva ner en rad nu iallafall om London, detta vackra galna London. Jag lovar.