Lovely Ladies.

Jag åt middag igår i esta stockholmo med gamla kollegor, mina älskade damer som jag har så mycket bus med och som jag saknar så sjukt sjukt mycket.
Vi gick igenom så mycket på så kort tid och sånt svetsar en samman, vi har samma humor och i stort sett samma syn på livet.
Jag är yngst av oss 4, något de andra förnekar men jag VET minsann att jag bara är tjugosjutton och de andra mer än så.
Det spelar ingen roll.
Vi kan vara tysta tillsammans utan att det börjar klia på ryggen.
Vi kan slänga blickar till varandra som säger mer än hundratusen ord och vi kan, när någon berättar en rolig sak, se bilder framför oss som får oss att bli inkontinenta av skratt.
Jag kommer aldrig mer att jobba med såna kvinnor och det gör mig ledsen.
Jag åt Gös med vårprimörer, det var mycket gott.
På tåget hem var det en massa miserabla människor och jag är så glad att jag inte pendlar med tåget längre. Fy fan vilken disaster.
Tyvärr kan jag inte återberätta nånting av vad vi pratade om eftersom att ni, säkerligen, skulle tycka att vi är dumma i huvudet och det är vi till en viss grad men vi har så jäkla kul ändå.