Jobb.

Jag pratar sällan (aldrig) jobb här.
Varför det kan ni (1 person, typ) undra som inte känner mig.
För flera år sen hade jag en annan blogg där jag ganska öppet beskrev min dåvarande jobbsituation, som var helt kaotisk med en chef som inte hade alla hästar i stallet. Jag skrev aldrig ut mitt namn, företagets namn eller chefens namn.
Men en liten fågel viskade i chefens öra om bloggen och det blev ett himla rabalder.
Chefen ville stämma mig för förtal och ärekränkning, bara för att jag skrev att hon var dum i huvudet. Det är ju ofta så, att folk som är dumma i huvudet inte vet eller förstår det själva så de blir oerhört kränkta när någon talar om det. Det blir jobbigt.
Ja, jobbigt var det, men jag ångrar inte något av det jag skrev. Det enda jag ångrar är att jag la ner bloggen. Det var oerhört fegt av mig.

I allafall så har jag valt att inte skriva om jobb saker här. Fast jag kanske måste ändra på det för jag är innerligt trött på hur min jobbsituation ser ut just nu. Ska fnula lite på den saken.

Saken är den, att det den chefen gjorde, pågår varje dag, på väldigt många arbeten. Företagen sitter än idag handfallna när såna situationer uppstår, de vet helt enkelt inte hur de ska hantera chefer utan koppar i skåpet. Det saknas en krisplan för såna situationer, människor mår ofattbart dåligt och ingen varken vill eller kan hantera det.
Det finns ingen universal lösning men jag vet att den vägen jag och ett par kollegor, valde, är den mest rakryggade och ärliga. Inte den enklaste, men den som vi kan sova gott över.