Wake up call.

Ibland knackar Gud eller någon på axeln och talar om att
du, passa dig, du e fan inte odödlig
och man kan välja att skita i det eller man kan stanna upp, se sig omkring och fundera på hur man ska göra tillvaron bättre.

I fredags blev jag oplanerat medbjuden på drinkar och efter att ha duschat o sprutat på mig gott, skickat iväg mannen o barnen till svärisarna för att kolla på Let's dance skulle jag precis bara ta på mig skorna och skynda iväg till pendeltåget, när jag inte kan hitta min plånbok.
Den finns ingenstans. Jag rusar ut till bilen i garaget, söker igenom framsätet, baksätet, motorhuven, allt, men ingen plånbok. Så minns jag, hur jag stannade i den lilla byn innan vår håla och kikade in i den lilla klädaffären och som reade ut ett par ursöta rutiga, lågskor för 90 bagis och dem köpte jag och la därefter plånboken i den kassen.
Rusade in igen från garaget, slet upp plånboken, kastade mig ut, låste ytterdörren och började springa till tåget.

Vi bor ungefär 2-300 m från pendeltåget, inga uppförsbackar. Jag har sprungit den sträckan måååånga gånger, med olika resultat men jag har alltid kunna springa hela vägen.
Nu kunde jag inte andas. det kändes som om hjärtat skulle sprängas i bröstet, det pep och väste när jag andades, jag fick yrsel och svettades som en tok.
Det var så illa att jag missade tåget.
Jag klarade helt enkelt inte den sista trappan på perrongen, jag trodde att jag skulle ramla ner och dö, det snurrade i huvudet och dunkade i öronen.

Jag har ganska lågt blodtryck till vardags och har en vilopuls på 51-52, vilket motsvarar en vilopuls för en elitidrottare. Ni som känner mig vet hur mycket jag idrottar.
Typ aldrig.
Nånsin.
Över min döda kropp.
Stallet och ridningen är en helt annan sak, det är ingen ren konditionsträning. Detta oerhört korkade inställda fokus, innebär att jag är råstark i benen men kan inte springa 10 meter.
Jag har ingen som helst kondition. Jag är 36 år. Min kropp mår jävligt dåligt.

Så fredagskvällen, lördagen och söndagsförmiddagen ägnades åt att fundera.
Klockan 12.20 ungefär, på söndagen, rökte jag min sista cigarett.
Än så länge tar jag snus men jag ska idag få en tid till husläkaren för att få tabletter utskrivna som hjälp, jag vet ju sen tidigare att varken plåster, niko tugg eller böcker som "Aldrig mer rökare" inte hjälper.

Allt som snurrar i mitt huvud just nu är hur i helvete kudne jag vara så jääävla dum.