Okidoki

Torsdagsmorgon. Ingen vacker klang i det. Skjutsar barn till skolan. Sopsorterar. Har en nytvättad mössa på huvvet, den enda som är tvättad på mig. Hasar i mjukisbrallor. Himlen är grå. Det är tyst i mitt hus. Diskbänken är ren. Tvättmaskinen snurrar, det gör den alltid, 24/7. Ändå tar det aldrig slut i korgarna. Hallen är fri från grus, Mellan fick ett ryck igår som varade i en timme, hon sorterade skohyllan, hängde mina jackor brevid varandra, pappas brevid. Dammsög och skakade mattan. La in vantar och mössor i lådorna istället för på golvet brevid.
Oombedd alltså. Hon fyller år på söndag och är så spänd för sitt kalas. Igår skrev hon upp alla som ska komma på en lista och ringde runt och bjöd in. Hon vill ha mjukiskläder, en liten stereo och en nintendo? Tror jag, Sån där man spelar på i handen. Hon ska få allt. Allt detta och månen ska jag ge henne. När jag ändå håller på ska jag även ta ner stjärnorna åt henne och samla solsken på burk och bevara hennes nackdoft i en liten metallask.
KlickKlick låter tangenterna nu. Halv tio ska jag till vårdcentralen och få piller som hjälper mot röksuget, än finns hoppet kvar. Ni kommer få rapporter om det. Häng gärna på, haka med, sluta ni också. Så kan vi stöta och blöta här, biverkningar eller glada verkningar.
Men nu! Nu vill jag veta, vilka ni är. Skriv en rad, det gör inte ont, jag lovar. Bara säg hej. Känns ensamt här i sajberspejs.