Status

Sorry. Det blev inte så att jag skrev varje dag hur jag mår med tabletterna och allt. Ibland liksom snurrar allt till i livet och ända sedan tisdag eftermiddag har livet varit JÄVLIGT rörigt, kaotiskt men också fantastiskt.
Stora kom hem i tisdags med flickvän och kompis. Bråket som har hängt i luften med ett annat gäng i skolan hade kulminerat i ett slagsmål efter skolan. Han är självklart otroligt upprörd, sårad och ledsen. Tisdagskvällen tillbringas i telefon med den andra killens pappa. Det är helt skilda versioner av uppkomsten av bråket och även av själva slagsmålet. Man vill så väldigt gärna tro på sonen men vet ju att han provocerar med sin verbala förmåga och att han inte backar utan gärna kliver in och triggar liiite till.
Långa samtal, mer diskussioner. Tårar och ledsamhet.
Senare på tisdagskvällen hittar jag en bilddagbok sida skriven av en av tjejerna i det här gänget som sonen legat i klinch med. Av någon anledning drivs hon av ett oresonligt hat mot sonen. Sida upp och sida ner om hur mycket hon hatar honom, hela hans existens. Hur mycket hon vill döda honom och även texter om hur hon trakasserar honom på mobilen och följer efter honom från skolan till tåget och provocerar, hånar och triggar, allt för att få igång ett bråk. Så många sidor om hur hon planerar att provocera tills det smäller, så mycket ilska!
Där och då brister det ju i en själv, jag blir så ledsen att jag inte har trott på sonen, ännu mer tårar och ledsamhet.
På onsdagen börjar jag dagen med att sms:a chefen (som jag bara jobbat med i 1 månad ungefär) att jag inte kommer till kontoret utan det är familjekaos och jag hör av mig senare.
Svaret blir: ta det lugnt, allt är lugnt på jobbfronten, vi hörs sen.
Va? Jag blir alldeles paff. Det finns så många vacka människor där ute.

Sedan jagar jag kuratorn på skolan som har varit inblandad i de tidigare samtalen med de här ungarna men hon är inte nåbar. Jag jagar rektorn, vi har ett långt bra samtal, hon inser att något måste göras nu.
Till slut ringer kuratorn vid 0930 och jag poängterar att det hänger i luften, de har inte rett ut någonting och det är många arga känslor i omlopp.
Den flathet hon bemöter mig med då, får mig fortfarande att se rött av ilska. Hon säger att hon ska prata med sina kollegor och återkomma. Hon poängterar att hon faktiskt har andra viktiga saker, att hon har ont om tid bla bla bla.
Hon ringer tillbaka vid 12:15 för att tala om att sonen återigen sitter i samtal, för att bråket har blossat upp igen på förmiddagen och kunde vi kanske tänka oss att komma dit dagen efter, på torsdagen?
Helt jävla otroligt. Jag talar om att hennes hantering av allt det här är under all kritik och jag kommer inte diskutera det här mer med henne, det jag varnade för på morgonen har nu hänt, hon har inte ens besvärat sig med att gå till sonen och höra efter vad som hänt utan har lämnat honom med en annan lärare.
Sen sätter jag mig i bilen. Ringer sonen, hans svarar helt förtvivlad att jag ska komma och hämta honom.
Knappt hade han hunnit sätta sin fot i skolan på förmiddagen innan det kommer att sms med texten: ta med ditt gäng och kom till entrén, vi har en överraskning. Han hämtar en kompis och på vägen dit får de reda på att det andra gänget har hämtat några större elever i en annan skola, enkom för att spöa på dom. När sonen kommer dit finns inga större elever där, enbart den här tjejen och några till ur hennes gäng. Tjejen börjar genast provocera honom med: gjorde det ont igår när du fick stryk ? och liknande och det brister ju, sonen blir galen och knuffar henne så hon ramlar i backen. I samma ögonblick kommer det lärare, det andra gänget springer iväg och ÅTERIGEN tas sonen och hans kompis in för samtal utan någon av oss föräldrar närvarande. Återigen sitter sonen med hängande huvud och får höra att han måste lägga av, sluta trakassera de andra osv osv osv.
Det är en helt sjuk situation men igår fick vi nog. När jag väl kommit till skolan fick vi ihop tf studirektor och även tjejens mamma kom och vi hade bra samtal.
Imorse ännu ett samtal på skolan, nu med rektor, tf studirektor, kuratorn (som egentligen kunde ha stannat hemma, grrrr) fälassistenter, tjejen och hennes föräldrar samt vi. Den här tjejen mår ju ofantligt dåligt, som vi trodde. Med en lång histora av mobbing och utsatthet bakom sig och nu har hon hittat sonen som en kanal för sin egen frustration och ledsamhet. Inte ok men man kan förstå lite bättre.
Nu händer det saker, hoppas vi.

Pust. Vilket inlägg. Men så är det.
Appropå rökningen så tror jag det funkar ok, har ett lätt illamående men det kan ju lika gärna vara stressen de senaste dagarna. Imorgon startar jag 2 tabletter, nästa vecka, den 8 april, slutar jag röka helt. Tabletterna nu innan ska väl förbereda antar jag. Jag ber till gudarna att det inte inträffar några kriser från och med nästa vecka för då tar jag väl till hasch istället ha ha ha *host* Jag skämta.